“Något att dölja” av Elizabeth George med Katarina Ewerlöf som inläsare. Boken är den 21:a delen i serien om Thomas Lynley och Barbara Havers. Jag har läst eller lyssnat på nästan alla böcker i serien och den har hållit på läääänge. Jag måste ha börjat läsa dem innan jag flyttat hemifrån. Den förra boken kom ut för 4 år sedan och den var inte bra och hade en gräslig inläsare. Precis som Robert Galbraiths böcker om Cormoran Strike blir böckerna om Lynley & Havers allt längre om omständligare och tar drygt 20 timmar att läsa in och det går ut över kvalitén. Av den anledningen blev jag glatt överraskad och allt mer förvånad ju längre jag lyssnade på boken att den visade sig hålla hela vägen!
“Något att dölja” handlar om kvinnlig omskärelse som är något av det vidrigaste man kan göra mot flickor och kvinnor. En tradition som har så djupa rötter att de verkar omöjliga att gräva upp. En kvinnlig polis dör och det visar sig att hon arbetade med att bekämpa denna sedvänja som är olaglig (i Storbritannien) och därför sker i skymundan.
I vanlig Elizabeth George-ordning är många personer inblandade och det är alltid knöligt i början, men vid varje enskilt tillfälle de är med i handlingen blir sammanhanget tydligare. Många med lite att dölja, men allt visar sig hänga ihop. Hon är otroligt skicklig! Handlingen flyter på utan svackor eller sega partier och den avslutas inte genom att någon drar en sammanfattning à la Hercule Poirot när han samlar alla misstänkta för att till slut avslöja skurken. Det märks att EG tycker om sitt kärngäng för hon skriver om dem med mycket värme och humor och jag gillar dem, jag med.
Något som beskrivs bra i just den här boken är den omvända rasismen. Det rapporteras kontinuerligt om hur svarta behandlas som andra klassens medborgare, men deras inställning till vita är inte nådig även om den är mer subtil. Kvinnlig omskärelse är vanligt i Nigeria och det är nigerianer det handlar om i just det här fallet. Vita människors upprördhet och avsky tolereras, men misstros. Hur vi än gör för att hjälpa till i kampen möts vi av skepsis. Vita priviligierade, födda med silversked i munnen, kan omöjligt förstå. En svart priviligierad som är född och uppvuxen i England har per automatik en helt annan förståelse tack vare hudfärgen.
Katarina Ewerlöf har varit med länge och är en av de mest anlitade inläsarna. Hon är ett proffs! Jag gillar henne. Många tycker att hon överdriver framför allt i dialogerna, men det är en av hennes styrkor. Texten och karaktärerna får liv. Det var en period på ett par år när även jag tyckte att hon spelade över, men nu är hon tillbaka i sin ursprungsform.
