Frestad

Jag gick mot Neptuni åkrar. Det finns ett räcke ungefär där promenadvägen övergår i cykelväg norrut. Räcket står där för att det finns klippor som inte är branta, men hårda och det kan blåsa så pass hårt att det är svårt förbli stående. Jag stod där i 20 minuter och kände hur vinden tryckte på i ryggen. Havet var järngrått hela vägen ut mot horisonten där himlen tog över i olika nyanser av blågrått. Jag räknade vågor. Jag tänkte på när Titanic sjönk och passagerarna i det 4-gradiga vattnet frös ihjäl på 20 minuter. Vilken temperatur har Östersjön i december? Jag skulle faktiskt ha kunnat ta mig ned för den korta branten, lägga stenar i fickorna och vada ut i mina tunga vinterkläder. Jag skulle ha kunnat göra det. Jag var verkligen frestad MEN om jag begår självmord blir det INTE offentligt och jag vill självklart inte förstöra Öland för Pär och Elin. Men tanken finns alltid med mig som en nödutgång eftersom jag inte kan få läkarassisterat självmord.

“Du vet att det gör ont, det gör ont, men ändå / jag har klarat mig rätt länge / jag börjar bli van” Ont, det gör ont med Lena Philipsson

Surt

Klockan är kvart över 9. Jag ligger i sängen och är på dåligt humör. Om jag inte varit kissnödig skulle jag ligga kvar här. Jag läste hela kvällen igår. Ingen som helst lust att bygga på Titanic. Somnade före 23 och har sovit gott. Pär är uppe först som vanligt, risgrynsgröten är klar. Elin hörs inte, så hon är nog kvar i lillstugan där hon och Siri huserar. Det har inte varit en bra Ölandsjul den här gången och jag är besviken, särskilt över att lego-bygget inte är vare sig kul eller intressant. Besvikelsen utrycker sig i surhet. Jag längtar hem!! Jag vill inte övernatta i Hässleholm! Det är 5 plusgrader och regnar, men jag tänker gå ut. Ensam.