Blonde

Det finns 2 skådespelerskor som fascinerar mig: Greta Garbo och Marilyn Monroe, men jag tycker inte att någon av dem var bra på det de gjorde. För några år sedan läste jag ett par biografier om Greta Garbo och skrev om henne i bloggen. När det gäller Marilyn Monroe lyssnar jag på “Blonde” av Joyce Carol Oates (ännu en av Nobelpristagarna som jag har svårt för) med Angela Kovács som inläsare. Jag försökte läsa den för flera år sedan, men tycker att den är lättare att ta till mig som ljudbok. Angela Kovàcs gör ett bra jobb. Den är en tegelsten på drygt 41 timmar!

Boken är ingen biografi även om den innehåller mycket fakta. Jag har aldrig fått uppfattningen att Marilyn Monroe var varken uppskattad eller hyllad som skådespelerska. Både hon och Greta Garbo ansågs vara födda att agera och jag undrar vad det baserades på? Däremot tjatas det i oändliga om deras utseenden. Gåtfullt vacker respektive sexig, sexig, sexig.

Tillbaka till “Blonde”. Jag blir sorgsen när jag lyssnar på Norma Jean Bakers liv, både barndomen, livet som ung vuxen och hennes korta och intensiva karriär. Det fanns aldrig någon pappa med i bilden. Mamman var psykiskt instabil och långt ifrån den fasta punkt ett barn behöver och förtjänar. Mormodern blev ett motvilligt substitut, men när hon dog hamnade Norma Jean på barnhem. Fosterhem där hon utnyttjades som arbetskraft. Hennes bräckliga självförtroende och längtan efter kärlek, värme och uppmärksamhet gjorde att hon alltid var trevlig och aldrig stod upp för sig själv. Alla utnyttjade hennes naivitet. När mannen i fosterfamiljen blev närgången giftes hon bort vid 16 års ålder 1942.

När hennes man drog iväg för att försvara sitt land tog hon tillfället i akt att skaffa ett jobb och bo ensam. En karriär som fotomodell där hennes oskuld än en gång gjorde att hon inte förstod att bilderna var allt annat än sedesamma eller att hon blev snuvad på pengar. Sexig, sexig, sexig. Hennes mamma fick diagnosen paranoid schizofreni och den sjukdomen är ärftlig. I boken blir det tydligt att filmvärldens krav på att ge Norma Jean Baker ett nytt namn ledde till att hon blev kluven i två. Det hon såg på foton och i filmer kändes aldrig som Norma Jean. “Det där är ju inte jag!” utbrister honom ofta när män (en ännu mer mangrisig miljö än dagens) tyckte att hon såg ut som ett fnask. Visserligen sexig, men likafullt ett fnask. Alla dessa män som fattade beslut över hennes huvud om allt från namn och kläder till kontrakt som gav filmbolaget miljoner medan hon alltid fick låna pengar för att klara sig.

Var det i samband med skapelsen av Marilyn Monroe och hennes vätesuperoxid-blekta hår som begreppet “dum blondin” skapades? Norma Jean/Marilyn var definitivt inte korkad! Hon jobbade hårt för att bli en bättre skådespelerska genom kurser, lektioner och fysisk träning. Hon läste mycket bl.a. de ryska klassikerna (som jag själv aldrig lyckas med). Hon ville spela på teatrar eftersom det kändes mer äkta. Om hennes självförtroende inte varit så oerhört skört och hon vågat stå upp för sig själv hade hon kanske lyckats ta sig från Hollywood till teatern och, vem vet, levt än idag?

Det är 15 timmar kvar av boken. Just nu är hon gift med basebollstjärnan Joe di Maggio. Sedan kommer Arthur Miller som faktiskt var en pjäsförfattare och det var det som gjorde att Norma Jean/Marilyn drogs till honom. Efter det kommer John F Kennedy in i bilden och resten är historia.

Fotot på bokens omslag är vackert. Skörheten och vilsenheten är tydlig. Hollywood förstörde henne. Jag vet inte hur tjockt pansar som behövs för att överleva där, men Norma Jeans pansar var tunt, alltför tunt.

Evighet

“Zebror och dödliga” av DS Stavenow. Först lyssnade jag på boken (inläst av Ludvig Josephson som inte är särskilt bra) och när jag lyssnat på drygt halva boken bestämde jag mig för att läsa den i stället. Det är många namn, flera olika platser, men framför allt hoppar handlingen med jämna mellanrum framåt flera år och för mig blir det lättare att få grepp om handlingen när jag kan bläddra tillbaka vid behov.

Berättelsen börjar 2036, bara 14 år från idag och det drar ned på känslan av att det är sci-fi. En möjlighet att andas in ett virus som fixar alla fysiska fel som kroniska sjukdomar och ärr och ger dig möjlighet att leva för evigt. Homo sapiens uppgraderas till homo ubertus. Det kallas att “ta Andetaget”. Efter några månader framträder ett mönster av ränder på huden som gör att de kallas för zebror. Att ta Andetaget är frivilligt och – naturligtvis – delar människorna upp sig i för och emot precis som med Covid-19-vaccinet.

Tanken på evigt liv är fascinerande och leder till många frågeställningar. Varför vill någon leva för evigt? Varför?! För några handlar det om en rädsla för döden, men alla andra då? I boken tas problemet uttråkning upp och med tanke på hur dagens människor behöver kontinuerlig underhållning och distraktion för hindra sig själv från djupare reflektioner så skulle ett evigt liv öka den pressen tusenfalt. Rastlöshet. Du behöver inte bestämma dig för vad du ska bli när du blir stor. I stället kan du utbilda dig på nytt, om och om och om och om igen. Du blir aldrig fysiskt sjuk, inte ens förkyld. Du kan äta vad du vill och dricka hur mycket du vill och slipper tänka på att förlänga livet med 1 år genom att salta mindre på maten. I boken lyckas inte uppgraderingen till homo ubertus bota psykiska sjukdomar. Ångest och depressioner blir lika eviga som livet. Demens och alzheimer finns kvar. Hur gör du om du blir så deprimerad att livet, ditt eviga, oändliga liv, känns meningslöst? Du kan inte ta livet av dig för du kan inte dö. Terapi i evigheters evighet?

Jag kommer inte läsa ut boken. Du vet när du lägger märke till något som skaver eller kliar och så dröjer det inte länge innan det är allt du kan tänka på. För mig var ett dåligt språk det som skavde och kliade så att jag, efter knappt halva boken, drämde igen den och sköt den åt sidan. Jag undrar varför jag inte märkte det när jag lyssnade på den? Fullt av töntiga upprepningar (baby, amora, hans läppar, hennes oregerliga hår). Man får egentligen inte veta något om personerna, lära känna dem eller känna sympati eller antipati. Handlingen drivs framåt på bekostnad av språk och djup. Boken är utgiven på Storyside som ägs av Storytel sen 9 år tillbaka. Jag hittar ingenting om författaren på nätet. Det finns ingen information om originaltitel eller eventuell översättare. Jag gissar att författaren/ -rinnan inte kommer från Skandinavien eftersom de länderna knappt nämns. Numera har vi ett “bibliotek” i miljörummet (soprummet på vanlig svenska) och där lämnar jag böcker och filmer jag inte har för avsikt att läsa respektive se igen. “Zebror och dödliga” hamnar där.