Egoism

Allt fler väljer att bli ensamstående mammor hellre än att slösa tid på att hitta en man och få relationen att fungera. Ett av orden bör betonas: mammor. Jag läste artikeln på DN.se (och lyssnade på en väldigt intetsägande 17 minuter lång podd) vid 10-tiden. Då fanns det en enda kommentar från en man: “Och män som vill bli förälder utan att hitta en partner?”. Det var precis vad jag tänkte! Den kommentaren är fortfarande den enda. När det handlar om barnlängtan hos singlar läggs fokus på kvinnor som om deras längtan efter barn automatiskt är större eftersom det är de som blir gravida. Då artikeln tar upp IVF-behandlingar tar jag inte med adoptioner i inlägget. Det här tar egoismen till ännu en högre nivå. Jag kan inte låta bli att undra hur kvinnan i artikeln hade råd? Hon har dessutom gått igenom det 2 gånger. Hur har hon råd att ensam försörja 2 barn? För den som inte har ett nätverk som stöd blir det omöjligt. Och så de 2 barnen som inte har bett om att få födas. Världens resurser klarar inte att befolkningen blir så mycket större. Vi skambelägger de som tar flyget (med rätta!) och de som inte sopsorterar eller inte tar med en egen kasse till Konsum, men människans rätt att föröka sig är oantastlig.

PS! Visste du att svenskarna flyger 5 gånger mer än den genomsnittlige världsmedborgaren? Fy fan!

Delmål

Den här skitvåren, försommaren och – så här långt – skitsommaren har faktiskt fört med sig något bra. Faktiskt. Medan ångesten har plågat mig och självmordstankarna funnits, mer eller mindre, varje dag, så har jag gått ned i vikt. Ungefär 4 kg och nu ligger jag under 100 kg. Ett outtalat delmål har nåtts! Tack vare att mat inte är ett intresse har jag gjort det kroppen har velat: eftersom jag inte kan träna blir jag inte hungrig på samma sätt och därför äter jag mindre. Jag blir fortfarande hungrig, men behöver mindre för att bli mätt. Jag är medveten om att det inte kommer att funka om jag blir frisk igen, men det tar jag itu med då. Just nu njuter jag av att kroppen känns lättare.