Tag Archives: tebutiken

Progressivt

Posted on by 0 comment

Mina “vanliga” glasögon har jag haft i knappt 4 år. Bågarna känns rackliga och glasen är lätt repade och svåra att få rena. Idag åkte jag till Specsavers. Undersökningen av ögonen visade att de mår prima och när det gäller styrkan på glasen kan den sänkas en gnutta. I nuläget har jag 4 par glasögon som jag jonglerar med: de “vanliga”, datorbrillorna, läsglasögonen och solglasögonen. Jag börjar tröttna. Varje gång jag är hos optikern får jag frågan om jag inte vill gå över till progressiva glas. Idag bestämde jag mig för att jag vill prova. Antalet glasögon kommer att halveras. Det var inga större problem att hitta 2 par bågar och slutsumman landade på 7000 kr. Myyyycket pengar… Det skulle ha kostat det dubbla om det inte var för Specsavers generösa erbjudande om att det andra paret är utan extra kostnad. Efter optikerna kilade jag snett över Kungsgatan till tebutiken och fyllde på förråden. Jag har varit utan hallonte i många veckor nu, men jag har faktiskt inte haft den mentala orken att hantera Stockholm förrän idag. Förutom att jag blev trött i fötterna av kängorna så mår jag bra.

Vackra bruksföremål

Posted on by 0 comment

Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.

Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.

Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!

Category: Allmänt | Tags: , , , ,

Fullständigt vilsen och snurrig i huvudet

Posted on by 0 comment

Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…

Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). “Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev “Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på “rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!

Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.

Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.

När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.

Själavandring och årlig dramatik

Posted on by 0 comment

Igår åkte jag till Stockholm och köpte te. Till Centralen, kilade som en skrämd råtta till tebutiken, handlade och sen hem igen. Lika onjutbart som tidigare, men nu klarar jag mig i ungefär 2 månader.

Idag gick jag på toaletten vid 6 och sedan kunde jag inte somna om. Halv 8 gjorde det kloka valet att stiga upp i stället för att ligga kvar för att till slut somna och sedan inte orka upp förrän framåt lunch. Efter frukosten gick jag ut och då var klockan bara 10 i 9. Det var kanonväder och folktom vardagsmorgon, så jag styrde stegen mot Garnudden. Jag mötte en gapig klass precis i början och en i slutet, men annars var det bara jag och fåglarna.

Här stannade jag, pausade boken och lyssnade på avsaknaden av både bilar, tåg och människor. Trädens sus och fåglarnas kvitter. 

Kroppen var lite motsträvig i början – jag går hela tiden och känner efter (spänner mig) ifall skavsåren ska höra av sig även när jag har plåster över hela hälarna. Idag klarade jag mig och det blev en väldigt skön promenad när jag kom in i en behaglig lunk. Jag gick motsols och när jag närmade mig utgången mötte jag flera tvåbeningar på väg in, så det var tur att jag var tidigt ute! Tårna domnade mot slutet trots att jag lossade helt på snörningen, men jag tröstade mig med att jackan hänger lösare kring kroppen. Enligt Fitbit har jag knatat 40 mil sedan jag började med stegräknaren för 4 månader sedan. Nästan 10 maratonlopp. Sug på den!

Nu har jag fått ihop 402 km (40 mil!!) och det motsvarar världens första tunnelbana, den i London.

Igår var det årsstämma i vår förening och det blev samma dramatik som förra året. Ordföranden, en ordinarie och en suppleant avgick i protest mot 2 av de nya styrelsemedlemmarna. Det är oxå möjligt att ordföranden avgick eftersom majoriteten av föreningen inte vill ha de förbudsskyltar som han insisterar på (det finns ett styrelsebeslut bakom uppsättningen, men resultatet blev otrivsamt). Det är rena rama dagiset och faktum är att det är andra gången som just den här ordföranden avgår i protest mot ett föreningsbeslut, så det är nog lika bra att han försvinner. Jag kan inte tänka mig att sitta med i styrelsen (av rena hälsoskäl) och tyvärr är det inte så många andra som vill det heller och det säger jag ingenting om, men till skillnad från de andra tycker jag att arvodet till styrelsemedlemmarna gärna kan höjas. De gör ett kanonjobb (förutom den styrelse som blev avsatt 2016 för de hade en del ljusskygga beslut på samvetet) och det är tack vare styrelsen som vår förening mår bra. Vi har t.ex. inte höjt avgifterna en enda gång på 18 år! Det är som med vilket arbete som helst som måste göras: om jag inte vill göra det själv, så betalar jag nån som gör det.

 

 

En skrämd råtta i trappor

Posted on by 0 comment

Youghurtkvarg med müsli och 1 ägg till frukost.

PANG! Tandvärk så in i …. Värkkombon. Borstade tänderna och väntade otåligt på att tabletterna skulle kicka in.

Nedför vår trappa, ut från gården, nedför fler trappor, mot stationen.

Upp för trappor, genom spärren, ut på perrongen. 10 minuter tills tåget skulle gå. Jag vankade fram och tillbaka hellre än att bara stå.

Mycket folk trots att morgonruschen var slut. Lyckades läsa trots att det babblades i telefon på både svenska och utrikiska och trots en dragspelare som spelade “Besame mucho” (han spelar alltid den trots att det går månader mellan uppträdandena). Jag har samma förhållande till dragspel som Sten Broman…

Av på centralen och trapporna upp till Klarabergsvägen. Rulltrappa ned till Vasagatan, till vänster längs Vasagatan och sedan över till Kungsgatan där jag försökte hålla mig långt ute till vänster för att slippa takdroppet. Målet var Tehuset Danielsson (tebutiken). Många hekto te, en ny burk och en ny tehuva.

Omvänd sträcka tillbaka till centralen. Jag passerade 2 Espressohuse och var oerhört frestad att lyxa till med en varm choklad med extra vispgrädde. Jag stannade till utanför den ena och kunde se prislistan som avslöjade att det skulle kosta mig 45 riksdaler att lyxa till tillvaron. 45 kronor för varm choklad som endast är uppvärmd och med grädde som inte är äkta – det är inte försvarbart! Jag kilade vidare i min skrämd-råtta-stil uppför trappan till Klarabergsvägen, över gatan, genom spärren och nedför trappan till perrongen och 8 minuter kvar tills tåget skulle gå.

Jag såg en hel drös med panchisar i ena änden av perrongen och de kan vara stimmiga när de kommer i flock, så jag drog mig mot andra änden. En lärare med en skolklass i släptåg passerade mig inne i vagnen. Han ville väl längre fram i tåget, men där satt panchisarna, så de kom travande tillbaka och spred ut sig i min närhet. Skolklasser är oxå stimmiga och jag fixade inte att läsa. Jag lyssnade på bok och spelade i stället.

Rönninge. Nedför trappan från perrongen, uppför trapporna från stationen, uppför backen, in på Fiskaruddsvägen och sedan uppför trapporna till Engelsbergsvägen, in på gården och uppför den sista trappan. Hemma! Det tog 2 timmar tur och retur. Vad gör jag inte för att få dricka gott te?

Spik i ryggen

Posted on by 0 comment

Nu är jag snaggad igen, befriad från jobbigt täta hårmassor. Rosie är en klippa! I vanlig ordning gick jag till tebutiken och fyllde på förråden för 2 månader framåt. Många påsar med te. Jag hade mina vanliga vinterkängor på fötterna och de har jag inte haft någon gång hittills den här vintern. De är sköna och därför förstår jag inte varför jag har så satans ont i ryggen. En rejäl spik som inte ens 1 Treo vid lunch och 2 Treo efter middagen rår på.

En äcklig dag

Posted on by 0 comment

Nu är jag härligt snaggad igen! Jag var hos Rosie klockan 11 vilket var 2 timmar senare än min vanliga tid och allt har varit förskjutet 2 timmar och det har – löjligt nog – stressat sönder mig. Dessutom blev det inte mer än 5 timmars sömn eftersom jag vaknade redan vid 6 och inte kunde somna om. I vanliga fall brukar jag vara på väg till Rosie vid halv 9 och då är inga affärer (utom de på Centralen, sinnessjukt nog) öppna och det är bara jobb-folk i farten och det är faktiskt lättare att ta sig fram bland dem för de strosar inte med näsan i mobilen. Idag var allt öppet och det var fullt av julstrosande idioter. Jag hade noll och intet tålamod med dem! Hos Rosie var det bara hon och jag, inte ens radion var på och vi pratade och allt möjligt och det var såååååå lugnt och skönt!

Det var när jag kom till t-centralen som det började gå fel. Prat. Julmusik. Reklam. Rörlig reklam. Doften av varm korv. Julbelysning. Fler idioter med näsan i mobilen. Tiggare. Musiker med dragspel och trummor. Mer folk. Drottninggatan blev ett gatlopp där mina sinnen attackerades. Jag påminde mig själv om att andas. Andas!! Mentala skygglappar och blicken i marken. Andas. Folk överallt. Runt hörnet och in på Kungsgatan till tebutiken. Som var knökfull. Andas. Jag gick in och började vänta och gud ske lov gick det fort. (Trots att det var så mycket folk att det inte gick att inte stå i vägen var de 3 tedamerna trevliga och snabba och stämningen var uppåt även bland oss kunder.) När jag tog min påse och skulle gå hade det blivit kö ut genom dörren. Jag flydde!

Under tiden från t-centralen tills jag flydde ut ur tebutiken hade jag sms-kontakt med Elin. Eller försökte. Jag kunde inte formulera meningar och kände ilskan puttra under ytan. I hennes ände var det lugnt, hennes sinnen blev inte attackerade och jag kände mig elak för att jag helst av allt ville texta: “Lämna mig ifred!”. Jag hade så ont i fötterna. När jag damp ned på tågsätet 15 minuter senare var jag gråtfärdig. Elin var i skolan och sa att hon kunde hoppa på samma tåg när det kom till Flemingsberg och så blev det. Då hade jag hunnit samla mig. Vi stödhandlade på Konsum (Pär är fortfarande hemma med sin förkylning) och släpade oss hem uppför trappor och backar. Klockan var kvart över 14 när vi klev in genom dörren och då kände jag irritation, ilska och panik. En snabb dusch och en jävligt sen lunch (som smakade blä). Efter 2 avsnitt av “Grey’s anatomy” där Derek Shepherd checkar ut från serien i ett av dem (Patric Dempsey vill inte vara med längre) och 1 extra Lyrica somnade jag sittande. När det var dax att äta middag klockan 17 hade jag inte ens dukat undan lunchbrickan. Hela dagen har varit förskjuten, sned och äcklig! Jag kunde bara peta i mig en halv laxkotlett och 2 körsbärstomater. Jag är beredd på att vara utslagen i morgon.

“Begränsad vidarekoppling är aktiv”. Är det någon som förstår den meningen? Jag hade programmerat in fel nummer till Vårdcentralen i mobilen och har försökt att ringa hela eftermiddagen bara för att få “Begränsad vidarekoppling är aktiv” som ett snabbt förbiilande meddelande när samtalet avbröts. Vad fan betyder det?! Varför fick jag inte ett meddelande om att numret var fel eller att abonnent saknas? Jag trodde att det var fel hos VC:n, överbelastning eller vad som helst. Det där är en goddag-yxskaft-formulering som antyder att jag har gjort ett val så att en tjänst har aktiverats. Det var inte rätt dag för den sortens idioti!!

Klockan är 22 och jag har just tagit min älskade Stilnoct, så nu vet jag att den här äckliga dagen är slut. Halleluja!

Stockholm, mensvärk och pyjamas

Posted on by 0 comment

Jag vet hur lång tid jag behöver på morgonen för att vakna, göra mig i ordning, x antal toalettbesök och frukost dvs. basic och eftersom jag är en vanemänniska av guds nåde och gör mycket på rutin kör det sällan ihop sig, men trots att jag upplevde det som att jag gjorde allt i den ordning jag brukar var det knappt att jag hann äta frukost innan jag var tvungen att gå för att inte missa tåget. Märkligt!

Det var dax att besöka Rosie för att hon skulle befria mig från håret. För varje besök har jag bett henne att tunna ut det lite mer och vid de 2 senaste besöken har vi gått hårt fram med resultatet att frisyren har hållit sig väldigt bra i 6 av de 8 veckor som går mellan besöken. När hon hade klippt, tunnat och putsat färdigt och innan vaxet var på plats fick jag dra igenom det lilla som fanns kvar med händerna och när de gled över den snaggade, sidenlena nacken kunde jag inte låta bli att utbrista: “Det är så skönt!!”. Hon är så duktig och så bra på att tolka mina önskemål och värd varenda krona!

Efter frisören blev det tebutiken, som vanligt där jag bunkrade upp med te så att det räcker i 8 veckor. Medan mitt te mättes upp och packades i påsar kikade jag runt mot bättre vetande för det innebär ofta ett impulsköp… Det blev en svart-vit burk med mumintrollet på. Jag kan inte motstå mumin…

Klockan var 12 när klev in genom dörren hemma. Jag var trött, hade en djävulusisk mensvärk och hår innanför kläderna som kliade. I rask takt fick jag av mig ytterkläderna, gav marsvinen mat (1 timme för sent), tog en värkkombo och en snabb dusch innan jag gjorde lunch och parkerade min lekamen i soffan. Jag hade bestämt mig för att sova middag innan jag ens gick hemifrån i morse och eftersom Pär ställde upp på att ta veckohandlingen själv (tack!) bytte jag helt sonika om till pyjamas och kröp ned i sängen för att få möjlighet att sträcka ut kroppen och vila ordentligt. Nyduschad, nymatad, pyjamas och tyssssstnad – ett av recepten för lycka. Ett hallelujamoment.

Jag fick ett till hallelujamoment när det blev te & lässtund. När jag drog iväg i morse fann jag mig själv i en otäck lässituation i och med att jag skulle börja på en ny bok som jag inte visste om den var bra. Skitläskigt var bara förnamnet. “Metro 2033” var inte bra. Om jag ska se det mer positivt, så var den helt fel bok för mig just då. Jag har alltid en ljudbok med mig i mobilen, “Färjan” som, efter flera timmars lyssnande, aldrig blev bra. Urtrist uppläsare. En fysisk-bok-nit och en ljudboksnit. Men så började jag läsa “Så tuktas en svinpäls” på kvällen och fick en endorfinkick! Halleluja! Jag bytte ljudbok oxå till “I vargavinterns land” med Kerstin Anderssons behagliga stämma. Frid råder!