Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…
Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). “Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev “Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på “rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!
Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.
När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.
