Tag Archives: te

Vackra bruksföremål

Posted on by 0 comment

Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.

Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.

Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!

Category: Allmänt | Tags: , , , ,

Fullständigt vilsen och snurrig i huvudet

Posted on by 0 comment

Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…

Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). ”Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev ”Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på ”rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!

Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.

Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.

När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.

Stimmigt och stressigt

Posted on by 0 comment

Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:

Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.

Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av  ”Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.

Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.

Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: ”JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.

Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…

Ökentorrt

Posted on by 0 comment

Gårdagen blev en skitdag då jag bara önskade att den skulle ta slut och tog min Stilnoct redan klockan 21 för att skynda på det hela. Jag var trött och sov till 11. Ont i nacken. Rastlös. Ingenting förutom lunchteet smakade bra och jag var hungrig. Hasade runt i pyjamas hela dagen. Ångest och en extra Lyrica. Jag tröstade mig med att det sällan blir 2 såna dagar efter varandra och jag hade rätt.

Idag har jag mått bättre och jag fick till en 70 minuters promenad inklusive Konsum i riktigt bra tempo hela vägen. Det var väldigt skönt! Allt har smakat smaskens idag och jag har druckit en jäkla massa te.

Efter besöket hos tandhygienisten har jag börjat skölja med Listerin Total Care (LTC). Den ska tydligen ta hand om bakterier och tandsten samtidigt som den innehåller fluor. Inflammationen i tandköttet är borta, så den biten stämmer ju. Om tandstenen minskar lär väl visa sig, men Pär tycker att han har betydligt mindre sedan han började med LTC. Det är bra sting i den och det är tur att jag bara ska skölja i 30 sekunder för munnen känns bedövad och den är fullkomligt ökentorr efteråt. De stackars salivkörtlarna åker på pisk 2 gånger om dagen. Faktum är munnen blir så torr att jag är tvungen att använda Zendium saliv-gel efteråt. Det vore ju höjden av ironi om tandstenen försvinner, men jag får hål i tänderna till följd av muntorrhet…

Dagens låtlisterepresentant är Glassio med låten ”If I was your boy”.

Ångest och bestraffning

Posted on by 2 comments

Vägning: 97,3 kg som innebär en ökning med 1 helt kg den senaste veckan. Det var inget trevligt sätt att starta dagen… I vanlig ordning finns det en solklar anledning: jag har tappat lusten och orken att träna och jag har vräkt i mig, verkligen frossat i kakor. Ergo: viktökning. Ingenting känns bättre av det mer än att jag vet vad jag kan göra åt det.

Igår gick jag korta rundan inklusive en stödhandling på Konsum bl.a. kakor. Idag har jag kört ett tungt mediumpass med gummibanden. Jag känner mig över huvud taget dränerad på energi. Det jag verkligen orkar och har lust att göra är att dricka te och läsa och eftersom jag har 4,5 bok kvar av ”Det mörka tornet” kan jag bli sittande flera timmar. Jag har haft ångest idag, mer eller mindre hela tiden. Dels pga. viktökningen och dels pga. den omställning som det innebär att Pär och Elin kom hem efter 1 vecka på Öland. Jag hoppades att träningspasset skulle dämpa ångesten och det fungerade hyfsat. Tröttheten – som delvis kom av att ha ångest hela tiden – fick mig att överväga ett lätt pass, men då blev jag så jävla trött på mig själv. Snällhet och omtanke i all ära, men nu fick jag för fan skärpa mig! Jag älskar att gå ned i vikt och det faktum att jag har gått ned i vikt det senaste halvåret beror på att jag har tränat, att jag har haft disciplin.”Det blir inget jävla mespass, ditt förbannade slöskaft! Nu kör du medium fast du egentligen hade hoppats orka med ett fullt pass – det är det minsta du kan göra! Sätt fart!!” Och då gjorde jag det. Det var tungt med en nära döden-upplevelse vid uppvärmningen och jag blev genomsvettig och armar och skuldror fick lite pisk, men jag gjorde det. Det var dessutom ett av de tillfällen när jag blev stressad av musiken.

Träningskläderna, speciellt byxorna, sitter inte så bra längre och jag har varit väldigt nära att köpa nya, men som en del av bestraffningen kommer jag inte att unna mig det. I stället ska jag ha det som lockbete. Nästa viktmål har varit 95 och jag var ju i närheten ett tag med 95,4 i början av månaden, men jag har ändrat målet till 94 kg; klart och tydligt under 95 och ska jag köpa nya träningskläder. Inte förr. OCH INGET KVÄLLSTUGGANDE!!!

Värmepanik och kassa batterier

Posted on by 0 comment

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i ”Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Malmö del 3

Posted on by 0 comment

Det bästa sättet att se en ny stad är till fots, som vi gjorde på lördagen, men när man vill hinna se lite mer fungerar det utmärkt med bil och det gjorde vi i måndags. Vi körde längs med kusten och det var så vackert! Så vilsamt för själen med alla öppna ytor, med horisonten som smälte ihop med en blå, blå himmel… Men vi började i Västra hamnen där Scania-parken och Dania-parken ligger vid foten av Turning torso. Visste ni att ”scania” är det latinska ordet för Skåne? Jag har varit gift med en Scania-anställd i 25 år och har inte vetat det – skandalöst! Det var i Skåne som Scania grundades med bl.a. cykeltillverkning. Eftersom jag är väldigt intresserad av språk skulle jag ha kommit ihåg om Pär hade avslöjat den sortens värdefull information för mig. Meh! Typ.

En tidig morgonbild av torson. Pär tog den vid morgonlöpningen.

Ett varv runt torson. Jag fick se till att stå stadigt, helst med stöd bakom ryggen, för att kunna titta uppåt utan att bli yr. När molnen for förbi verkade byggnaden svaja. 190 meter hög bestående av 9 segment med 5 våningar i varje varav de översta 6 segmenten är bostäder och – kors i taket! – hyresrätter!! Den är häftig, tycker jag, men då alla fönster är precis lika stora och det saknas balkonger ser den slät och väldigt kontorsaktig ut. Vi promenerade runt i 1 timme och det finns väldigt fina låga hus som fick mig att drägla.

Olika färger och strukturer, vinklar, snedtak, runda fönster. Mycket grönt och uppvuxet.

Här vill jag bo!!

Titanic!

När vi hade insupit havsluften och var lagom utvädrade åkte vi vidare ned till Smygehuk.

Vis av erfarenheterna med blodsockret åt vi lunch direkt på ett litet, otroligt mysigt fik där gräsmattan med uteserveringen nog var större än själva fiket. Varken Pär eller jag mår bra av att sitta och äta direkt i solen och dessutom vid vita bord som reflekterar ljuset. Svenskarna är ena surikater när solen kommer fram och vi fick sitta ifred på den inglasade verandan, i skuggan utan skrikande ungar eller högljudda gäster. En macka med kallrökt lax och pepparrotsost och 2 stora koppar te. Gott, gott, gott!

Så vackert…

Det är inte bara necessare, det är lajbans!

I en ganska typisk turist-fälle-butik med mycket krims-krams fick jag syn på den här skulpturen. Metalldelar, muttrar och skruvar som svetsats ihop. Väldigt fina detaljer. Ha-begäret slog till!

Så fort vi bestämt att vi skulle åka till Malmö och Skåne bestämde Pär att vi skulle se Ales stenar, så då gjorde vi det. Tillsammans med femtielva andra.

Det var svårt att få en hyfsat bra bild som inte kryllade av andra turister. Uppvindarna kring den här kuststräckan var förmodligen åtråvärda för många glidflygare for fram och tillbaka eller bara hovrade. Det såg så härligt ut!

Här stod jag länge, länge och bara njöt. Vilken vy! Så makalöst vackert! Påminner om kusterna i södra England. Tänk att få komma tillbaka någon gång när det är mindre folk. Tur ändå att vi inte åkte hit i juli… 

Undrar om de är medvetna om vilken fantastisk utsikt de har?

Har ni hört talas om Knäbäckshusen i Rörums strand? 19 hus som skulle jämnas med marken när ett skjutfält skulle utvidgas. Byggmästare Liljedahl valde i stället att flytta dem och nu är några av husen permanenta bostäder medan andra är sommarbostäder. Titta!

Som ett sagohus!

Efter det här besöket var mitt huvud överfullt av nya, vackra intryck och vi styrde kosan tillbaka mot Malmö. Vi köpte varsin kebab till middag från ett ställe alldeles i närheten av hotellet och efter det drack jag te. 6 muggar på raken. Visserligen små muggar, 1,5 dl, men teinet i kombination med sockret gav mig en rejäl kick och jag blev faktiskt snurrig i huvudet. Ja jävlar…

I tisdags tog vi det lugnt på morgonen, åt frukost och började hemfärden vid 10-tiden. Det tog 6 timmar och vi pratade och lyssnade på ”Tre män i en båt”, stannade för toalettbesök och för att köpa skaffning. Det var skönt att komma hem, som det alltid är, men jag kom på mig själv med att inte känna den där vansinniga lättnaden – ”Tackgodegudförattdetäröver!” – jag fick ett oväntat stort utbyte av den här minisemestern.

 

 

 

 

Malmö del 2

Posted on by 0 comment

Mulet och regn mötte oss när vi gick till garaget för att hämta ut bilen. Det var Öresundsbron vi ställt in siktet på. I juli är det 17 år sedan den invigdes. Det var första gången vi åkte över den, men jag har sett den ofta, ofta i serien ”Bron”. Den är häftig! En mäktig konstruktion. 520 kr/fordon och endast enkel väg dvs. en dryg tusing för att åka fram och tillbaka, men vi var ju på semester…

Framme i ett garage i Köpenhamn var Pär så kissnödig att han inte kunde koncentrera sig på något över huvud taget. Medan vi tog oss fram till garaget såg jag att vi passerade Hotell Phoenix och på hotell finns alltid möjlighet att få låna en toalett. Jag visade en sammanbiten Pär vägen. Jag passade oxå på att gå för det finns 3 möjligheter man aldrig ska tacka nej till: en möjlighet att få kissa, en möjlighet att få sova eller en möjlighet att få äta. Det var riktigt lyxiga toaletter med marmorväggar och -golv och toalettpapper med dubbla lager. Tack, hotell Phoenix!

Regnet var ihärdigt. Pär hade glömt sin keps i bilen och fick låna min, så jag var hänvisad till huvan på jackan som har en benägenhet att minska synfältet och droppa vatten. Allt var blött och småfuktigt. Den ursprungliga planen var att gå till Naturhistoriska muséet, men Pär ville det inte tillräckligt mycket. Jag vill se Nyhavn med de färgstarka husen, så vi gick dit. Det gjorde alla andra tappra vädertrotsare oxå. Ute serveringarna hade öppet som vanligt och sightseeing-båtarna körde sina turer.

Jag såg att nästa tur i en av de övertäckta båtarna skulle gå om 20 minuter, så jag fick med mig Pär på den. Den tog 1 timme och regnet föll heeeela tiden, men att åka båt är så mysigt. Mer än så gjorde vi inte i Köpenhamn. Vi har varit där förut och ingen av oss har egentligen klickat med staden, den här gången var det Öresundsbron som lockade och drog. I närheten av bron såg jag reklam för ”Den blå planet” – nordeuropas största akvarium där det finns till och med hajar! Vi åkte dit. Regnet föll.

En futuristisk byggnad.

Det var lång kö och det fanns många gapiga snorungar där och ja, vårt blodsocker var nere i fotknölarna igen, men vi tänkte äta så fort vi kom in. Vi kom aldrig in. Allt, precis allt, kändes fel och vi hade ingen lust att betala flera hundra för att trängas med barnfamiljerna, så vi hoppade av kön. En liten restaurang serverade dagens för 79 kr. Det såg fullt ut, men servitrisen sa att det fanns ett fönsterbord för 2, men att det är många barn där inne… Vi tog bordet och det var många barn där inne och det var en samtalsnivå i det lilla rummet som liknade den från fredagskvällen. Det var gräsligt. Faktum är att jag satte i en propp i det örat som var riktat mot oljudet och det hjälpte mycket. Det försämrade knappast Pärs och mina möjligheter att samtala för de var redan obefintliga. Den stekta rödspättan med remouladsås på en skiva grovt bröd var inte god. Ännu en flykt. Vi gick tillbaka till bilen, åkte över bron raka vägen till en Circle K-mack och bunkrade upp med tepåsar, sockerbitar, mjölk, vatten, godis och chips. Plötsligt upptäckte jag att jag inte hade min mobil. Panik utbröt! Jag gör inte sånt, jag tappar inte mina saker! Skulle vi behöva åka hela vägen över Bron igen?! Jag hittade den. Den hade halkat ned på sidan av bilstolen. Tillbaka på hotellet drack jag 3 muggar te, den ena efter den andra. Sedan gick vi till Lilla torg där vi gick in på Victors och åt middag. Tortellini med spenat och mortadella. Ganska gott. Resten av kvällen läste jag och åt godis och drack mer te. En inte särskilt lyckad dag.

 

 

Malmö del 1

Posted on by 0 comment

Lördagen var solig och lagom varm och vi tillbringade den till fots. Vi kom fram till Kungsparken.

Träd, underbara träd!

Inga spår efter Trädslaktens Vänner här inte.

I Slottsparken pågick Malmö Garden Show (jag tror att det hette så). Full aktivitet! Jag provsmakade och köpte en förpackning med ekologiska jordgubbsremmar som var väldigt smarriga och bra att tugga på när energinivån sjönk. Vid Ribersborgsstranden stannade vi till och köpte vatten och kaffe och vilade fötterna vid kallbadhuset.

Ett kallbadhus där besökarna kom och gick hela tiden, med och utan väskor med badkläder.

Mot Pildammsparken! Pär sa hela tiden att enligt GPS:en var det 20 minuters promenad, men hur länge vi än gick förblev svaret 20 minuter. Meh! Vi kom fram till sist.

En av ingångarna till Pildammsparken. Wow!

Blodsockret föll och vi med det. Det skulle finnas flera restauranger i parken och det var vad som höll oss uppe. Vi hittade en enda och den var väldigt, jättemycket tvärstängd och övergiven och hade nog inte öppnat för säsongen. Vi lämnade parken och i grevens tid hittade vi en vanlig korvkiosk, Snabbt & Gott med Scans varumärke. Kycklingburgare med currydressing, pommes och vatten. Det var så gott! Väldigt trevlig personal och bra service. En småtrist uteservering vid vägen, men det var pingstafton och förmodligen mindre trafik än vanligt. Styrkta till kropp & själ fortsatte vi och kom fram till Möllevångstorget vid 15 och då närmade sig stängningsdax för torghandlarna för de ropade ut sina varor för endast 5 eller 10 kr. Förbi Triangeln och Gamla Staden där vi kom fram till Science-fiction-bokhandeln. Varken Pär eller jag kan motstå böcker, så vi gick in. Jag hittade de första 2 delarna av ”Det mörka tornet” av Stephen King och så den här enhörningen från ”Dumma mig” som jag var oerhört frestad att sluta i min famn för att aldrig släppa.

”It’s so fluffy I’m gonna die!!”

Riktigt trevliga gator med gamla byggnader och så var vi plötsligt framme vid Lilla torg som är som en enda uteservering så här års. Det var här vi hamnade i fredags med blodsockret nere vid fotknölarna balanserande på kullerstenen. Då hamnade vi på en ekologisk restaurang, ”Green Chilli” med indisk mat. Butter chicken tikka och nan-bröd – gudihimlenvadgottdetvar! MEN ljudnivån på de övriga gästerna var sanslös! Jag vet inte om jag någonsin har varit med om något liknande. Det var fredag kväll, härligt väder och hög stämning, men det gick nästan inte att prata med varandra. Vi fick ett bord för 2 som egentligen var 2 platser i ett bord för 8; mitt i med högt prat från alla håll och kanter och trångt. Gruppen till höger om mig som bestod av 2 par pratade motorsport och Kenny Bräck och jag fick lyssna på det vare sig jag ville eller ej. Paniken låg på lur och var väldigt nära ytan ett tag. Vi åt koncentrerat, betalade och flydde därifrån. När vi kom till torget på lördagseftermiddagen var det en helt annan stämning. Vid det laget hade vi kroknat och det jag ville var att sitta ned och dricka te. Hotell Renaissance, ett av många små hotell, hade en uteservering som gick ihop med loungen som var möblerad med generösa soffor och öronlappsfåtöljer, mjuk musik på låg volym och även samtalen var lågmälda. De serverade afternoon tea, men jag sa att jag inte ville äta utan bara få sitta ned och dricka te och det fick jag. Pär var mer sugen på öl. Där satt vi i nästan 1 timme innan vi fick ihop tillräckligt med ork för att gå den sista biten till vårt eget hotellrum. Den kvällen läste jag och Pär såg ”Designated survivor” på Netflix.

Ett fönster i ett av de krypin på hotellet där man kan sitta ifred och läsa.

 

 

 

 

Perfekt innedag

Posted on by 0 comment

Vägning: 97,2 kg som innebär en ökning med 0,4 kg och det tycker jag känns acceptabelt med tanke på hur jag ätit den senaste veckan. Det är tur att jag promenerade så mycket som jag ändå gjorde… Idag är tillbaka på Itrim-banan igen och det känns skönt. Jag har haft en vilodag idag med sovmorgon (även om det inte blev längre än till 20 i 9), en dusch och så har jag tvättat. Ute har det regnat och blåst rent otroligt! En perfekt dag att sinne inne, läsa och dricka te.

 

Category: Allmänt, Vikten | Tags: , , , ,