Etikett: te

2-i-1

Tandläkardax. Jag gjorde allt rätt igår kväll och lade mig före midnatt, men kunde inte somna utan tog 2 Nozinan som jag inte upplevde gjorde varken till eller ifrån. Var uppe vid 1-tiden och då var jag fortfarande klarvaken trots medikamenter och avslappnande musik och hostbefrämjande kuddarrangemang bakom ryggen. Sedan började hostan… Pär och jag har stört varandra hela natten trots att vi låg i separata rum. När jag lyckades vakna 20 över 7, lite senare än jag hade tänkt, så satte jag mig på sängkanten och sa högt till mig själv: “Det här kommer att bli tufft…” Jag tog bussen till tandläkaren för det var -7 grader och jag planerade att promenera hem i stället. En, för mig, ny tandläkare, LK undersökte mig och jag upplevde det som att jag öppnade munnen och hon tittade lite försiktigt med spegeln och petade med kroken lite här och lite där. Några röntgenbilder och lite löst prat om att lämna ett salivprov hos min läkare för att se om jag är berättigad till 600 kr i bidrag/år(?) eftersom muntorrhet leder till mer karies och tandsten. Jag har fått ett hål på ett gammal ställe mellan 2 kindtänder och så tydligen en tand där det lossnat en flisa (?) och det kommer hon att fixa på torsdag i nästa vecka. När jag var färdig hos LK och hon började planera in mig hos tandhygienisten och jag mest av allt ville dra på mig jackan, utbrista “Aldrig, aldrig mer en tandhygienist!!” och sedan rusa ut från mottagningen, så stod jag kvar medan hon berättade att en hygienist hade fått ett återbud klockan 10 idag dvs. om en halv timme om jag kunde tänka mig att sitta kvar och vänta. Det kunde jag. Hellre det än att behöva ha besöket hängande över mig i ett par veckor. Tandhygienisten var en pigg och alert kvinna som tittade på mig, som inte var varken pigg eller alert och undrade om jag verkligen orkade sitta där idag och jag sa ja. Koll av tandköttsfickorna GÖR ONT! Just den här gången hade jag ömt tandkött i hela munnen, men även utan den inflammationen så gör kollen av tandköttsfickorna ONT! När tandstenen skulle tas bort bedövades tandköttet med banansmakande spray som fungerar bra. När hon stack in Den Stora Kroken och verkligen GRÄVDE och RYCKTE loss bitarna, så gick det an. När hon tar fram Ultraljudet Från Helvetet, så blev det plågsamt. Det fina Ultraljudet som både låter och känns som om det sitter en pytteliten cirkelsåg längst ut på instrumentet som hon sågar loss stenbitarna med. Jag fick i alla fall inget domedagsbesked om regredierande tandkött som till slut överger tänderna helt och så trillar de ut. Jag använder rätt sorts tandtråd och mellanrumsborste, men – alltid ett men, ALLTID en höjning av ribbHELVETET! – skölj av tandtråden och  borsten varje gång för annars flyttar jag bara runt bakterierna i munnen. Det kan hon se sig i månen efter. Efteråt gick jag direkt till ICA och köpte svartvinbärs-te och mitt favoritgodis och sedan gick jag hem .

Den här låten, “Moves” med Olly Murs och Snoop Dogg är så skön och smårolig och man lyssnar ordentligt. Den var perfekt att gå till på hemvägen och jag körde den 3 gånger direkt efter varandra.

Ångest

Berg och dalbana är bara förnamnet! Jag fick ångest igår kväll som triggade vallningarna som triggade ångesten som fick mig att äcklas över min feta kropp och fick mig att slå på mig själv igen. När det närmade sig läggdax drog det igång igen och jag ville inte gå och lägga mig för det skulle bara leda till att jag somnade och så skulle en ny dag i helvetet börja, så jag satt uppe för länge, till efter halv 1 och när jag väl kommit i säng kunde jag inte ligga kvar, än mindre somna. Då mindes jag att jag ju har möjlighet att ta 2 extra Nozinan om jag har svårt att somna, så det gjorde jag och sedan låg jag och lyssnade på lugn musik och somnade väl efter halv  2. I morse var ångesten där igen (eller fortfarande?). Det var den som fick mig upp och ut trots att jag kände mig för trött, men min feta lekamen behövde tuktas. Jag gick den långa rundan, 85 minuter och det gick tungt och vingligt. I stället för att duscha direkt när jag kom hem gjorde jag en mugg te, men jag var så fruktansvärt trött och så började jag gråta. Jag vill inte må så här!! Jag vet att det är övergående, men är det värt besväret?! Varför gör jag inte bara slut på alltihop??!! Efter duschen gick jag och lade mig och sov till efter 14 när Pär väckte mig. Elin och Robin skulle komma hit på middag (tro det eller ej, men Elins nuvarande pojkvän heter Robin precis som hennes före detta, men den här Robin är långt ifrån ett stolpskott – han är ett fynd!). Jag mådde bättre, frös som en gris, men kände mig lugn och middagen blev väldigt trevlig. De är så mysiga, båda 2! Nu är jag trött igen, men hyfsat lugn och jag tänker se till att komma i säng när jag är som tröttast. Det har varit en berg och dalbana, som sagt. Fy fan vilken jävla dag….

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.

 

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att “Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

 

Dränerad

Igår råkade jag ta kvällsdosen av Lyrica 2 gånger. Det förvånade mig egentligen inte eftersom jag känner mig snurrig och förvirrad större delen av tiden, men efter det ansträngande gummipasset blev det, tillsammans med Lyrica, en knockout. Jag lade mig före 23 och minns inget mer innan mobilen larmade kvart i 7. Det går inte att förneka att det var makalöst skönt att sova oavbrutet i nästan 8 timmar, drogad eller ej. Jag lämnade prover i morse inför läkarbesöket den 30:e och jag gjorde det på fastande och utan morgonmediciner (även om jag inte vet om det var nödvändigt…). Det blev buss båda vägarna för jag hade ingen fysisk ork att gå någon av vägarna. Det känns konstigt på ett obehagligt sätt att inte orka. Jag var den enda som väntade på provtagning 20 i 8 och det var den urduktiga sköterskan som tog provet (jag minns aldrig hennes namn!) utan att det kändes och utan att lämna ett blåmärke. Jag var ute vid bussen igen mindre än 10 minuter efter att jag gått in. Matt, snurrig och med begynnande huvudvärk. När jag klev av bussen i Rönninge fick jag ett infall och gick till Kaffestugan och köpte färska frallor. Det är makalöst lyxigt att kunna köpa bröd som bakats bara ett par timmar tidigare och på gångavstånd hemifrån! Väl hemma slukade jag 2 frallor med soltorkade tomater och 2 muggar te. Gud så gott!! Sen lade jag mig. Jag trodde jag skulle somna på stört, men huvudvärken var ett dunkande faktum. Jag låg där till halv 13, sov en stund, slumrade större delen av tiden. När jag vaknade tog jag 2 Treo och gjorde lunch.

Kommer ni ihåg solfjädern jag skrev om för ett par veckor sedan? Den har många år på nacken och har suttit uppspänd på väggen som dekoration i perioder och nu har den gått sönder. Den varma sommaren knäckte även den… Plast torkar och blir skört, så enkelt är det. Något som inte visade sig vara lika enkelt var att köpa en ny på nätet. Det finns mest engångsvarianter i papp för fester och jippon. Till slut hittade jag awendela.se, men det var en av de märkligaste sidor jag varit inne på. Sortimentet är brett, men 95% av det fanns inte i lager och kunde inte beställas!! Det var på gränsen till omöjligt att förstå koderna för de olika varianterna. Jag hittade en som var fin, men blev så osäker på om jag verkligen skulle få just den om jag beställde, så jag gjorde en till sökning. Fyndiq.se dyker ofta upp, så jag kollade där (jag har beställt där ifrån tidigare) och vad hittar jag om inte 2 av de solfjädrar som jag blev intresserad av hos awendela.se. Jag beställde båda, en av plast och en av trä.

Påfågelmönstrad med paljetter o brodyr på nylon (?) med plastfäste.

Blommönster tryckt på sidentyg med träfäste.
Ingen av dem är någon dyrgrip, men de fyller sin funktion och jag tycker att de är riktigt fina.

 

Kloklipp

Härom kvällen sms:ade Elin och frågade om jag kunde komma och hjälpa till att klippa Mios klor. Hm… Förra gången fick jag två ganska djupa rivsår i handflatan. Gången dessförinnan var det underarmen.

Jag fick den här bilden samma kväll. Mio blickar stint in i kameran med öronen hotfullt bakåtstrukna. “Kom an bara, om du vågar!”

Mios och mitt förhållande har fått en dålig start eftersom jag sällan är där utom när klorna ska klippas, men det är klart att jag hjälper till. Strax före 9 kom jag iväg och det blev 35 tunga och svettiga minuter – kroppen vill inte. Döm om min förvåning när Mio kom fram och nosade på mina fötter det första han gjorde och – dra mig baklänges på en liten vagn! – sedan fick jag gnugga honom på huvudet (det är hans grej) och stryka honom över ryggen. Det blev inga rivsår idag och när det var klart fick jag gnugga honom på huvudet igen! Vi är vänner! Det är tur det eftersom han kommer att tillbringa en hel vecka hemma hos mig längre fram i sommar… Efter te och macka och en succéartad kloklippning masade jag mig hemåt igen. Det gick lite fortare och var nästan skönt. Ett elskåp står vid vägkanten och jag kan se på långt håll att något sitter ovanpå.

Borttappad? Ratad? Dumpad?

Jäklar vad ont i foten jag fick av de där förbaskade MBT-skorna! De fungerar bara för kortare sträckor som till Konsum. Efter dagens utflykt befinner sig min kropp i chock och jag är så trött.

 

Drogad

I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).

Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att “min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.

Vår lilla choklad-gris.

 

Rapport

Rapport från ett svart hål del 2

Jag vaknar av att jag behöver gå på toaletten vid 5-tiden. När jag lägger mig igen tänker jag att det är åtminstone 2,5 timme kvar tills mobillarmet går igång. Jag somnar oftast om efter ett tag, men vaknar alltid till flera gånger därför att jag är rädd för att försova mig (trots att jag inte har någon tid att passa) samtidigt som jag inte vill att det ska bli dax att stiga upp. Morgnarna och förmiddagarna är hemska. Hela jag knyter mig i protest över att jag måste få ännu en dag att gå. Jag är trött, alltid trött. Matlusten är väck och det mesta smakar kartong. Lunchen tillbringar jag oftast i köket numera. Det finns ingen film eller serie som jag vill se. Jag lyssnar på en bok och spelar spel medan jag äter (idag blev det yoghurt, 3 knäckemackor med prickig korv och fler muggar te). Jag ska helst inte vara ensam när jag mår så här pass dåligt. Pär kom hem från Öland idag och det har känts lite lättare sedan dess. På måndag ska jag till läkaren.

Klös

40 minuters stavgång – tungt! – till Elin för att hänga, dricka te och klippa Mios klor. “Mio, vi måste sluta träffas så här!” skulle jag vilja säga till honom. Han kommer aldrig att lära sig tycka om mig; oftast när vi träffas håller jag fast honom och oftast lyckas han få in ett ordentligt klös. Idag var inget undantag, men det var handflatan i stället för armen. Kul med omväxling. Lilla gubben… Han är så fin, den lille sudden! Sen tog jag stavarna och gick hem via Konsum. Det gick lika tungt. Det har ju blivit varmt igen!! Blä! Sover i Lilla rummet igen.

Stavgång

Pär är på Öland, så jag har frukostjänstgöring för Bibbi. Jag vaknade redan 20 i 7 och det kändes inte som någon idé att somna om eftersom larmet var satt på halv 8. Dessutom hade jag i uppdrag att mata Mio idag och hoppades komma iväg innan det blev för varmt. Linne och prasselbyxor och så letade jag rätt på mina gamla MBT eftersom jag hade för mig att de inte är riktigt lika täta. Som pricken över i tog jag stavarna för att få stöd och möjlighet att hänga på. Klockan var 23 minuter över 8 när jag gick hemifrån. Jag tog det lugnt och använde inte stavarna som träningsredskap idag (men jag känner ändå av övningen i skuldror och överarmar). Det kändes betydligt skönare än igår och stavarna underlättade en hel del. De gamla MBT är rymligare i tårna och kändes inte lika varma. Mio mådde prima och följde efter mig när jag gick runt och vädrade, bytte hans vatten, lade in nytt hö och pellets och sedan stängde jag in honom i buren och fortsatte hemåt. Knäna och fötterna protesterade innan jag fick upp värmen, men sedan flöt det på bra tills jag var 5 minuter hemifrån. Jag ville titta närmare på ett fruktträd översållat av rosa blommor – såååå fint! – när jag trampade snett på asfaltskanten och åkte i backen. Man hinner tänka på mycket på ett par sekunder: inte nu igen!! och Hur länge kommer jag att bli satt ur trafik den här gången?! och Var det någon som såg mig? och Det känns faktiskt inte lika illa den här gången. Jag känner lite i högerfoten som redan är sönderstukad bortom alla möjligheter att någonsin läka ihop, men mer i båda handlederna. Jag kommer nog att få ett sjutusan till blåmärke på höften. Väl hemma igen duschade jag och drack en kopp te och sedan tog jag en värkkombo och lade mig i Lilla rummet och där låg jag i 3 timmar och sov en stor del av tiden. Efter det mådde jag bättre.