Illamående

Jag mår illa! Illamående är det värsta jag vet!! En av få saker jag knappt står ut med!!! Det beror förmodligen på Brintellix. Jag ökade ju dosen i tisdags och så har även illamåendet. Det kommer och går hela dagarna. Jag kräks inte. Jag fryser och svettas om vart annat och sen mår jag illa. Idag blir det inget inlägg om tacksamhet för när jag mår illa kan jag inte känna tacksamhet för något.

 

Förändringar till det bättre

Jag har promenerat idag igen, 4,9 km på 60 minuter i MBT-skor. Varför ska jag använda andra skor egentligen?! Hälarna jublar över dämpningen, knäna visar sin tacksamhet genom att inte göra ont, ryggen älskar att hållas rak och själv gillar jag att till och med magmusklerna får sig en omgång.

Enligt den senaste vägningen har jag gått ned 7,4 kg på drygt 2 månader och det har fört med sig förändringar till det bättre. Orken är en helt annan tack vare alla promenader. Lårmusklerna är starkare till följd av trapptämjande och de är smalare oxå; jag kan oftast både sätta mig i och resa mig ur soffan utan att knäna protesterar. Jag känner mig sällan mörbultad efter mina rundor. Vissa plagg hänger lösare över magen eftersom den har minskat, men även över ryggen där jag kan känna att tyget lixom fladdrar. Mitt samvete är lugnt för nu gör jag en seriös ansträngning och det fungerar, det känns hållbart och jag lever ett så pass sunt liv att ingen kan ha åsikter om det och det har frambringat en frid här hemma. Pär är lugn därför att jag gör något åt min hälsa. Jag blir lugn när han är lugn.För någon vecka sedan mötte jag några grannar som var på väg ut när jag kom hem från promenaden. “Den dagliga promenaden, antar jag? Vi ser hur du är ute och går varje dag. Tänk om alla var så flitiga!” Jag svarade att jag gör det för att jag tycker om det för jag tror inte på självplågeri. Det är grundförutsättningen: om jag tycker om det, så ökar chanserna för att det håller.

Positivitet och Tacksamhet har semester

Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!

Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen “kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga “dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om “Suck. Idel ursäkter!”.

Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.

Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.

Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.

Depression

Den blå timmen

Eftersom jag inte orkade upp i morse gick jag ut med stavarna efter lunch. Klockan var 20 i 15 när jag startade och då var det fortfarande ordentligt dagsljus, men så här års kommer skymning och mörker fort. Jag tycker om att vara utomhus i den blå timmen. Jag minns att jag promenerade varje eftermiddag vintern 2011/12, men det var ångesten som fick ut mig och inte ljuset. Jag kände mig övermodig och gick en lång runda, Ut På Landet och det tog 80 minuter och det var tungt. Negativt tungt. Jag blev så jäkla trött i armarna och där fanns redan tröttheten från gårdagens gummipass. De sista 20 minuterna bar jag stavarna medan jag tappade fart lite i taget. Det var tacksamhet som strömmade över mig när jag nådde trappan upp till oss! Jag promenerade ju på eftermiddagen även förra onsdagen och det var inte heller någon höjdare. Jag tror inte att det handlar om att träna 2 dagar på raken utan att promenaden blir av på eftermiddagen. Det funkar inte. Behöver jag säga att jag blev äckeltrött och fick ont överallt? Nä, jag tänkte väl det.

Den blå timmen.
Den blå timmen.

Dagens låtlisterepresentant blir Röyksopp tillsammans med Susanne Sundeför (en av mina favoriter) och låten “Never ever”.

Något händer i kroppen

Efter 6 besök hos naprapaten känner jag att det händer något i kroppen. Det kommer smygande, så pass försiktigt att jag inte märker det förrän jag kommer på att något saknas. Förstår ni vad jag menar? Jag är van vid att vakna med ångest och att det handlar mer om att överleva dagen än att uppleva den. Det känns inte så längre. Jag skuttar fortfarande inte ur sängen med ett leende på läpparna eller känner tacksamhet över att jag får leva ännu en dag, men det går åt rätt håll. Jag har vant mig vid att vara trött och att behöva sova middag varje dag, men nu orkar jag mer t.ex som det var igår. Naprapaten, handla, städa buren, tvätta, tvätta, tvätta utan att jag blev trött eller fick ont. På tal om att ha ont, så har huvudvärken minskat ytterligare – homeopaten fixade starten till förbättringen – och ryggen går smärtfriare tider till mötes. Svanskotenålningen hjälpte fantastiskt bra! Smaken har kommit tillbaka! Jag har upplevt det som minskad aptit när det i själva verket har handlat om att inget är gott trots att jag har varit hungrig. Nu är allt gott, men jag känner inte att jag måste äta mer utan jag njuter mer. Koncentrationen har blivit bättre och det märker jag mest när jag lyckas läsa Titanic-boken på engelska. Det här är fascinerande! Jag kom på att jag naturligtvis ska ta upp min onda hand oxå. Duh!

Jag är väldigt nöjd med mina knallblåa Crocs-tofflor. Jag är så nöjd att jag har köpt ett par till. Ett par vanliga skor som jag nog kan ha även om det regnar och som inte har snörning, är lätta att ta på och som passar till det mesta. Jag hämtade de idag och det blev en promenad på 25 + 30 minuter i ett tvärmulet och fuktigt väder. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla skorna. De är ganska sköna och sitter bra och har en fantastisk dämpning under hälen, men de har ingen stadga. Jag får nog gå runt i dem lite till här hemma.

Crocs Busy Day Stretch Skimmer med ovandel i syntet.
Crocs Busy Day Stretch Skimmer med ovandel i syntet.

 

Titanic: fakta, bilder och musik

Det är 104 år sedan Titanic sjönk. Jag har ingen som helst anknytning till katastrofen mer än att jag alltid har hört talas om den. När James Camerons film om Titanic kom 1997 vaknade mitt intresse på riktigt. Den är så skickligt gjord och blandar både fiktiva och autentiska karaktärer. Han trappar upp katastrofstämningen så subtilt att jag ryser av fasa och tacksamhet över att jag inte var med.

White Star Line byggde de 3 systerskeppen Olympic, Britannic och Titanic samtidigt i Dublin över en period av 5 år. Bruce Ismay hade fixerat sig vid att bräcka Cunard Lines. De skulle bli större, snabbare, mer luxuösa och osänkbara. De vattentäta skotten skulle förhindra denna gigantiska järnbåt från att sjunka. Titanic fick 4 skorstenar trots att hon bara hade 3 motorer. Cunard Line hade ju 4…

f399a63564639231475901b56ee5e6b6

När Titanic lämnade hamnen i Southampton var hon bara centimeter från en kollision med en mindre båt. Ett omen? I filmen “Titanic” ser man en segelbåt som kommer i vägen för svallvågorna. Om det hade hänt i verkligheten hade den förmodligen dragits ned i det baksug som propellrarna åstadkom. 3 motorer med propellrar med blad som var dubbelt så stora som en fullvuxen man. När Britannic sjönk 4 år senare var det de som lyckats ta sig till en livbåt som faktiskt dog eftersom livbåten sögs in i just det baksuget.

9772dde0b3642dd14a42dfc3a31e7499

1911 var Violet Jessop anställd som kabinpersonal på Olympic. 1912 arbetade hon på Titanic och tillhörde de överlevande. 4 år senare befann hon sig på Britannic i världskriget som sjukvårdspersonal när fartyget gick på en mina i Medelhavet. Hon överlevde även den förlisningen när hon blev tvungen att kasta sig från livbåten som riskerade att dras in i propellrarna.

75c5e6b9deac7c4aade560bbc0dcfa45

Besättningen på Titanic kunde inte komma åt kikaren eftersom nycklarna till skåpet saknades. Kanske hade de sett isberget i tid, det får vi aldrig veta.

cb3063f65e1aaed0e28748b83a11803a

Bruce Ismay, mannen med det känsliga egot, smet ombord på en av de sista livbåtarna och bröt mot kvinnor-och-barn-först-regeln. Förutom att han skrutit om att Titanic var osänkbart och hetsat kaptenen till att öka hastigheten fick han nu ett rykte om sig att vara en ynkrygg. Det förstörde hans fortsatta karriär.

7040925afa8bffe1a82daa00b1151f72

Det är makalöst ironiskt att de överlevande blev räddade av Carpathia från Cunard Lines. Just det skepp som ovan nämnde herr Ismay var så avundsjuk på. När verkligheten överträffar dikten!

De överlevande tas ombord på Carpathia.
De överlevande tas ombord på Carpathia.

Året var 1985 när vraket av Titanic hittades på 4 km djup. Fram till dess gick uppgifterna isär när det handlade om att fartyget hade gått under intakt eller om det hade delats. Majoriteten av de överlevande kunde berätta att fartyget knäcktes, men de uppgifterna togs inte på allvar utan förklarades med att de hallucinerade till följd av den dramatiska situationen. Nu vet vi att Titanic först sjönk – utan att kantra! – med fören först då skadan uppstått på höger (styrbord) sida. Lutningen var 23 grader när fartyget bröts mellan andra och tredje skorstenen. Fören slets loss och sjönk lodrätt hela vägen ned för att plana mot slutet. Aktern slog i havsytan innan den reste sig nästan lodrätt för att sedan vattenfyllas och sjunka. Både fören och aktern fick stora skador både när de slog emot havsbotten och av den “vattenpelare” som bildades och kraschade ovanpå.

Fören på Titanic som det ser ut idag.
Fören på Titanic som det ser ut idag.

Titanic rostar inte sönder som man skulle kunna tro. Hon äts upp av bakterier. Det som ser ut som rost är i själva verket döda bakterier som har järn i blodet.

c18ff9aca736688db21b239431bdaa3a

2009 såg Pär och jag en utställning om Titanic i båthallarna bakom Wasa-muséet. Då var det 11 år sedan jag såg filmen första gången. Utställningen var fantastisk! Jag har aldrig blivit lika berörd av en utställning. I slutet stod jag framför en tavla med namnen på alla döda och grät. Det blev mycket mänskligare och mer personligt än vad filmen åstadkom, men varje gång jag har sett filmen sedan dess tar den tag i mig på ett annat sätt.

Det sista tagna fotot av Titanic.
Det sista tagna fotot av Titanic.

Jag köpte en serie i 4 delar om Titanic mest för att det var Julian “Downton Abbey” Fellowes som hade gjort den. Den hade jag kunnat vara utan. När Titanic sjönk bröts hon inte av!! Det är ju fel!! Besvikelse numro 1. När jag såg extramaterialet pratade skådespelarna om att det varit så varmt i hangaren med allt tempererat vatten och att det hade varit svårt att få det att se ut som om de frös när de i själva verket svettades. Besvikelse numro 2. I filmen Titanic av James Cameron har vattnet samma temperatur som det hade den 15 april 1912. Skådespelarna hade våtdräkter på sig för att inte bli sjuka utom Kate Winslet som drog på sig en allvarlig lunginflammation.titanic-sinking-2

 Det finns många stora filmer och serier som är så genomarbetade att det inte finns något att anmärka på tills man kommer till den svenska översättningen. “The Tudors” och “Downton Abbey” ser jag med engelsk text numera. I “Titanic” översatte de konsekvent fel. Isberget kom på höger (styrbord) sida och de girade vänster (babord) för att undvika krocken. I filmen så skriker de “Sväng åt styrbord, styrbord!!” Jag sitter i soffan och gapar om att “Det heter babord för bövelen!”.

De kroppar som hittades fick en värdig sjömansbegravning. De lades i kistor eller i kanvassäckar med stenar som sänke. En präst läste en bön över var och en.

2b4950282537ab3009a3964b01badfad

Titellåten från filmen “Titanic”: “My heart will go on” med Céline Dion.

Mikael Wiehes “Titanic (andraklasspassagerarens sista sång).

Hat och självförakt

Den kändes direkt när jag vaknade. Ångesten. Det som fick upp mig ur sängen var Pärs snorande och hostande (han är hemma idag). Det har samma effekt på mig som när man drar naglarna längs svarta tavlan. Halv 10 kom jag iväg för en runda med stavarna. Det var redan 12 plusgrader. Kroppen protesterade på alla möjliga sätt och det blev inte någon bra runda. 50 minuter som mot slutet gick väldigt långsamt. Trots morgondosen med Lyrica höll sig ångesten kvar. Den gjorde mig otålig och frustrerad för att till slut gå över i hat och självförakt.

Jag hatar den varma årstiden när jag inte kan gömma min fetma i klädlager.

Jag hatar min fetma.

Jag hatar att jag inte lyckas gå ned i vikt.

Jag hatar min sjukdom.

Jag hatar Pärs förkylning som jag inte vill ha!

Jag hatar att ha ont.

Jag hatar att behöva äta.

Jag hatar mig själv och känner mig misslyckad.

Jag föraktar min brist på vilja och uthållighet.

Jag har tappat lusten att försöka mer. Det är ingen idé. Det slutar bara på samma sätt: jag hamnar nere i dyhålet och måste kravla mig upp med hjälp av positiva tankar och tacksamhet för att ta nya tag. Det är en satans kamp varje dag, hela dagarna. Det är inte värt det. Jag orkar inte kramla mig fast vid enstaka ögonblick av tillfredsställelse och välmående. Jag vill ha mer. Jag tycker att jag förtjänar mer!

När jag kom hem förklarade jag för Pär att jag mådde skit och han ställde inga frågor och det uppskattade jag. Jag har fått vara ifred resten av dagen. Jag tog en extra Lyrica som dämpade ångesten bättre. På eftermiddagen tog eländet ut sin rätt och jag sov middag i en dryg timme.

Depression

Skrivövning

Lektion 5 i journalistkursen. Jag valde att skriva fritt om ett angeläget ämne. För mig är det angeläget med större öppenhet och tolerans gentemot psykiska sjukdomar och att minska rädslan för antidepressiva mediciner. Den är 1377 ord och det finns inga bilder. Ta dig tid och fokusera!

 

Jag är drogberoende. Det går även att uttrycka det som att jag är beroende av mediciner. I 28 år har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-preparat och det är klart att jag är beroende av dem. De är livsnödvändiga för min hälsa. Utan dem hade jag kastat mig framför tåget för många år sedan. Det känns inte bra att vara beroende av mediciner, men det är ett val jag gör. Jag fick anlaget för depression med modersmjölken och jag är inte den enda i familjen som har varit deprimerad, men när jag växte upp talade man inte om den sortens problem med hälsan utan det är något som jag har förstått som vuxen. Vi vill gärna intala oss att dagens samhälle är öppnare och tolerantare när det handlar om att må psykiskt dåligt. Visst är det bra att man inte blir stämplad som brottsling vid ett självmordsförsök eller att sjukdomen förenklas som ”nervösa besvär” eller det mer romantiska ”melankoli”, men den allmänna okunnigheten och oförståelsen är fortfarande sorgligt stor och med okunnighet och oförståelse följer rädsla.

En jämförelse

De som känner mig tycker att jag är oerhört tjatig när jag alltid drar upp jämförelsen mellan depressioner och cancer, men jag envisas eftersom jag tycker att skillnaden i bemötandet är pinsamt tydlig. Till att börja med handlar det om att psykiska sjukdomar fortfarande är skambelagda jämfört med fysiska sjukdomar. Det är inte klokt! Om du drabbas av en depression är inställningen att du ska bita ihop och rycka upp dig för ”alla blir ju deppiga till och från”. Cancer för med sig en form av respekt, kanske av den anledningen att den är skrämmande på ett mer påtagligt sätt där behandlingen leder till håravfall och viknedgång. Det ger intryck av krigföring. Man kan ju faktiskt dö av cancer, men faktum är att självmord till följd av depression tar betydligt fler liv varje år. Det är till och med fler som dör av självmord än i trafiken. Medicinering framställs alltid som ett alternativ för den som är deprimerad och inte som en nödvändighet medan den cancersjuke inte förväntas välja om han eller hon vill överleva. Rädslan för att bli beroende av antidepressiva mediciner är stor, men vad finns det för garantier att du inte blir beroende av smärtstillande i samband med cancerbehandlingen? Du kan bli beroende av Ipren och nässpray, men hindrar det dig från att ta dem när huvudvärken sätter in eller när du är så täppt att du endast kan andas genom munnen? När någon dör p.g.a. självmord till följd av depression heter det aldrig att han eller hon ”förlorade kampen mot sjukdomen” som man alltid vill uttrycka det när det handlar om cancer. Då är det underförstått att människan gav upp och ger man upp är man ynklig. Varför är kampen mot celler som löper amok mer ärofull än kampen mot bristen på serotonin?

I media 

I tv-serien ”Desperate housewives” får Lynnette cancer och det blir stor dramatik. Väninnor och familjemedlemmar blir engagerade och hjälper till med precis allt. Det här pågår i ett flertal avsnitt. Hennes läkare kommer hem till henne för att meddela att hon är friskförklarad och hon faller på knä ute i trädgården och gråter av tacksamhet.  När hennes man, senare i serien, blir deprimerad efter att deras sladdbarn fötts, en form av manlig förlossningsdepression, söker läkarhjälp och blir rekommenderad antidepressiv medicin får Lynette spel. För det första förlöjligar hon hans sjukdom. För det andra tillåter hon inte att han tar mediciner.”Inser du hur farliga de medicinerna är?”. När han vill prova medicinsk marijuana byter hon ut den mot oregano. Ingen av väninnorna blir indragna, det är knappt att någon i deras egen familj vet om att han är sjuk och allt klaras av i ett enda avsnitt. Det nämns aldrig mer. The end.

Beroende eller inte är ett val

När du har huvudvärk gör du ett val om du ska ta hjälp av värktabletter eller inte. Din första tanke är förmodligen inte att du kan bli beroende. Du vill slippa ha ont för att kunna fungera som du är van vid. Det skulle kunna bli så att huvudvärken återkommer och vanlig Alvedon inte biter och då ökar du dosen, kanske kombinerar du den med en annan sorts värktablett. En mindre nogräknad läkare skriver ut starkare doningar som definitivt är beroendeframkallande, men det struntar du i eftersom det är så skönt när värken försvinner. Om du skulle drabbas av depression väntar du ut den för ”alla blir ju deppiga till och från”. När en vän råder dig att söka hjälp, för det finns mediciner som kan få dig att må bra igen, att fungera som du är van vid, slår du ifrån dig. ”Jag vill inte bli beroende av mediciner! Skulle du vilja leva som en avtrubbad zombie?” Du väljer mellan att fortsätta vara deprimerad eller risken att bli beroende. Risken att du blir beroende av SSRI-preparat är egentligen inte större än att bli beroende av värktabletter. Med hjälp av en läkare trappar du upp doseringen tills du når en nivå som får effekt och när du känner att du mår bra igen, att du är stabil och klarar dig utan krycka, så trappas medicinen ut långsamt.

Känslomässigt avtrubbad

För ett par år sedan befann jag mig i en situation där mina mediciner inte verkade hjälpa. Jag mådde sämre och sämre och hade självmordstankar. Det var jag själv som tog upp el-behandling som en desperat åtgärd. ECT, Electrical Chock Treatment kändes för mig lika skrämmande som mediciner gör för de flesta andra och beslutsprocessen var svår, men till slut valde jag att ta chansen. Jag grät hela vägen till sjukhuset. Bokstavligen. Jag gick igenom sex behandlingar (de rekommenderar tolv) över en period av knappt tre veckor, men när jag inte mådde ett dugg bättre efter halva tiden och dessutom kände mig avtrubbad av att sövas med narkos vid varje behandling satte jag stopp. Jag var besviken. Hösten och vintern som följde är bland de värsta jag har varit med om. Det var ångesten som var värst. En ständig knut i magen som gjorde att jag hade svårt att äta. Sömnen rubbades och jag blev rädd för att vara ensam hemma. Jag som i vanliga fall älskar att vara ensam flera dagar i sträck började oroa mig för hur jag skulle klara mig när min man åkte till Öland som han alltid gör på sommaren. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa och det är något jag har svårt att leva utan. Jag mådde så psykiskt dåligt att det gjorde fysiskt ont. Det enda som egentligen fungerade var fysisk aktivitet. Jag promenerade varje dag och jag tog på mig de flesta uppgifterna hemma bara för att ha något att göra. Den här krisen sammanföll med och förstärktes av ett byte av både mediciner och läkare. Så småningom fick de nya medicinerna effekt och jag kände igen mig själv igen, men det tog tid. Nedåtgången började i juli, botten nåddes i november – december och jag kände mig stabil igen först i maj året efter. Det här vill jag aldrig vara med om igen! Utan medicinerna fick alla känslor fritt spelrum, men ångest, depression och rädsla gav inte de positiva känslorna en chans, så jag är mycket hellre lite känslomässigt avtrubbad än att gå igenom den skärselden igen. Om jag hade begått självmord under det året hade det berott på att jag inte orkade vänta på att må bättre och inte på att jag var feg som valde den lätta vägen. Det hade verkligen handlat om att jag förlorat kampen mot sjukdomen.

Det är värt ett försök

Nu kan jag säga att jag till och med har provat el-behandling och för mig betyder det att jag har provat allt när det gäller vad som får mig att slippa djupa depressioner. Det mesta är värt ett försök. Allt från Johannesört för milda depressioner (deppighet) till el-behandling. Fysisk aktivitet, rutiner, mediciner och regelbunden sömn är det som garanterat fungerar för mig. Det klarar jag mig inte utan. Det vet jag nu. Att läsa och att skriva, närhet till djur och natur är också nödvändigt. En annan sak som hjälper är att prata om det. Jag bloggar om mina erfarenheter och jag smyger inte med min sjukdom. Det är mitt bidrag till större öppenhet och tolerans.

 

 

 

 

Det här med lycka

I min förra blogg hade jag en kategori som hette “Tacksamhet” och i ungefär 1 års tid skrev jag ned 3 till 5 saker som jag var tacksam för varje enskild dag. Det hjälpte mig när jag mådde dåligt och det hjälpte mig när jag kände att jag blev gnällig och missnöjd. I början var det knepigt, men det blev fort en vana och när jag kom upp i antalet 5 hade de utvecklats till små saker, små händelser, små upplevelser dvs. det som vardagen består av. Det blev så att jag, under dagens lopp, letade efter något att känna tacksamhet över eftersom jag ju måste ha något att blogga om. Jag använder mig fortfarande av det här även om jag inte längre skriver ned det i bloggen och det är precis som man säger att ju mer du kan uppskatta de små sakerna desto mer har du att glädja dig över.

I den här bloggen väljer jag att namnge kategorin “Lycka”. Jag fick idén när jag för femitelfte gången kom att tänka på Charlotte i “Sex and the City”. När hon får frågan om hon är lycklig svarar hon att hon inte är lycklig 24/7, men någon gång varje dag. Det är det jag tänker ta fasta på – en stund av lycka någon gång varje dag.

Igår kväll när jag hade min te & lässtund kände jag lycka, en endorfinkick. Jag satt bekvämt och läste en riktigt bra bok och teet var väldigt gott. Jag kunde inte ha det mycket bättre!

Idag har det varit lite svårare eftersom jag har ont i ett, förmodligen, stukat finger som distraherar mig, men det var nog vid halv 16-tiden när Elin hade hämtat in posten och gett mig ett brev från Försäkringskassan – ett brev som jag hade väntat på – med beskedet att den regelbundna genomgången av mitt sjukersättningsärende resulterat i en oförändrad utbetalning som jag kände mig lättad, lycklig. Jag hade tagit för givet att genomgången skulle innebära antingen att jag fick åka dit eller att FK “förhörde” mig över telefon och så blev det inte värre än så!