Det bästa sättet att se en ny stad är till fots, som vi gjorde på lördagen, men när man vill hinna se lite mer fungerar det utmärkt med bil och det gjorde vi i måndags. Vi körde längs med kusten och det var så vackert! Så vilsamt för själen med alla öppna ytor, med horisonten som smälte ihop med en blå, blå himmel… Men vi började i Västra hamnen där Scania-parken och Dania-parken ligger vid foten av Turning torso. Visste ni att “scania” är det latinska ordet för Skåne? Jag har varit gift med en Scania-anställd i 25 år och har inte vetat det – skandalöst! Det var i Skåne som Scania grundades med bl.a. cykeltillverkning. Eftersom jag är väldigt intresserad av språk skulle jag ha kommit ihåg om Pär hade avslöjat den sortens värdefull information för mig. Meh! Typ.
En tidig morgonbild av torson. Pär tog den vid morgonlöpningen.
Ett varv runt torson. Jag fick se till att stå stadigt, helst med stöd bakom ryggen, för att kunna titta uppåt utan att bli yr. När molnen for förbi verkade byggnaden svaja. 190 meter hög bestående av 9 segment med 5 våningar i varje varav de översta 6 segmenten är bostäder och – kors i taket! – hyresrätter!! Den är häftig, tycker jag, men då alla fönster är precis lika stora och det saknas balkonger ser den slät och väldigt kontorsaktig ut. Vi promenerade runt i 1 timme och det finns väldigt fina låga hus som fick mig att drägla.
Olika färger och strukturer, vinklar, snedtak, runda fönster. Mycket grönt och uppvuxet.Här vill jag bo!!
Titanic!
När vi hade insupit havsluften och var lagom utvädrade åkte vi vidare ned till Smygehuk.
Vis av erfarenheterna med blodsockret åt vi lunch direkt på ett litet, otroligt mysigt fik där gräsmattan med uteserveringen nog var större än själva fiket. Varken Pär eller jag mår bra av att sitta och äta direkt i solen och dessutom vid vita bord som reflekterar ljuset. Svenskarna är ena surikater när solen kommer fram och vi fick sitta ifred på den inglasade verandan, i skuggan utan skrikande ungar eller högljudda gäster. En macka med kallrökt lax och pepparrotsost och 2 stora koppar te. Gott, gott, gott!
Så vackert…Det är inte bara necessare, det är lajbans!I en ganska typisk turist-fälle-butik med mycket krims-krams fick jag syn på den här skulpturen. Metalldelar, muttrar och skruvar som svetsats ihop. Väldigt fina detaljer. Ha-begäret slog till!
Så fort vi bestämt att vi skulle åka till Malmö och Skåne bestämde Pär att vi skulle se Ales stenar, så då gjorde vi det. Tillsammans med femtielva andra.
Det var svårt att få en hyfsat bra bild som inte kryllade av andra turister. Uppvindarna kring den här kuststräckan var förmodligen åtråvärda för många glidflygare for fram och tillbaka eller bara hovrade. Det såg så härligt ut!
Här stod jag länge, länge och bara njöt. Vilken vy! Så makalöst vackert! Påminner om kusterna i södra England. Tänk att få komma tillbaka någon gång när det är mindre folk. Tur ändå att vi inte åkte hit i juli… Undrar om de är medvetna om vilken fantastisk utsikt de har?
Har ni hört talas om Knäbäckshusen i Rörums strand? 19 hus som skulle jämnas med marken när ett skjutfält skulle utvidgas. Byggmästare Liljedahl valde i stället att flytta dem och nu är några av husen permanenta bostäder medan andra är sommarbostäder. Titta!
Som ett sagohus!
Efter det här besöket var mitt huvud överfullt av nya, vackra intryck och vi styrde kosan tillbaka mot Malmö. Vi köpte varsin kebab till middag från ett ställe alldeles i närheten av hotellet och efter det drack jag te. 6 muggar på raken. Visserligen små muggar, 1,5 dl, men teinet i kombination med sockret gav mig en rejäl kick och jag blev faktiskt snurrig i huvudet. Ja jävlar…
I tisdags tog vi det lugnt på morgonen, åt frukost och började hemfärden vid 10-tiden. Det tog 6 timmar och vi pratade och lyssnade på “Tre män i en båt”, stannade för toalettbesök och för att köpa skaffning. Det var skönt att komma hem, som det alltid är, men jag kom på mig själv med att inte känna den där vansinniga lättnaden – “Tackgodegudförattdetäröver!” – jag fick ett oväntat stort utbyte av den här minisemestern.
För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter “Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i “Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med “Greta Garbo – divine star” (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.
Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.
Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i “En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i “Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I “Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.
Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I “Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (“method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…
Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.
Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. “The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av “Anna Karenina” fick en ny titel, “Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I “Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.
Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.
Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.
Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…
Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.
Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. “Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta “…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än “Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.
Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?
När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).
Fitbit Zip jämfört med ett vanligt cerat.
Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.
Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.
I somras läste jag “Blodbokens tid” av Bodil Mårtensson och härom dagen läste jag ut fortsättningen, “Kastanjeträdets makt” som utspelar sig 9 år senare. Jag tyckte väldigt mycket om den första boken och blev sugen på att läsa en annan serie av Bodil Mårtensson om Barkhe. Den första boken var bra, men den andra var fånig, på gränsen till dålig och jag blev ordentligt besviken plus att jag oroade mig för att serien om Blodboken skulle visa sig vara lika ojämn. Jag oroade mig i onödan för “Kastanjeträdets makt” var precis lika bra!
Det har alltså gått 9 år sedan den misslyckade kuppen mot kung Magnus och missnöjet pyr nere i Skåne. Det kostade en hel del penningar att köpa loss Skåne från Danmark och det lånet måste betalas tillbaka. Hertig Bengt Algotsson är kungens sändebud i detta ärende och han samlar kyrkan och adeln i Lunds domkyrka. Mötet slutar inte i god stämning, men hertigen är inte rädd för att skaffa sig fiender. Han går direkt från det mötet till ett annat möte som han har med sin käresta Anna Maria sömmerska. Det hertigen inte tänker på är att hans fiender kan blir farliga för Anna Maria.
En parallell handling i boken handlar om kung Magnus och drottning Blanches son Erik som är 15 år och otålig och angelägen om att få ta över makten från sin far. Herr Karl Ulfsson av Tofta är inne på samma spår som Erik och utnyttjar hans oerfarenhet.
Bodil Mårtenssons språk är rikt och tidstroget. Okvädningsorden uppskattar jag mycket som kontrast till dagens språkbruk. T.ex. “… era svagsinta fän!” eller “…du och dina dyngspäckade skånetölpar…”. Det finns en del som utspelar sig på ett piratskepp utanför Dovers kust som är spännande, men även farsartat. När boken börjar är det december 1355 och det är december även för mig när jag läste boken. Jag tänkte mycket på att jag bara kunde vrida upp värmen i elementet om det kom en köldknäpp medan de i boken var hänvisade till brasor som stod en bit bort och som slocknade och med dragiga fönster och kalla stenväggar.
Nästa del heter “I ekens tecken” och nu väntar jag otåligt på pocketutgåvan.
För knappt ett år sedan recenserade jag “Mr Mercedes” av Stephen King och idag läste jag ut den fristående fortsättningen, “Den som finner”. Före detta kriminalkommissarie Kermit (jag tänker alltid på grodan Kermit) William Hodges rycker in när en pojke, av en slump, hittar outgivna texter av en författare som mördades 30 år tidigare.
1978 mördas John Rothstein av sin mest hängivna beundrare, Morris Bellamy. Inte nog med att han blir skjuten i sitt eget hem, han blir även bestulen på kontanter och över 100 anteckningsböcker med outgivna texter och det är texterna som Morris Bellamy vill åt. Han lägger allt i en koffert som han gräver ned i väntan på att kunna sälja dem. 2010 hittar Peter Saubers kofferten. Pengarna kommer som en skänk från ovan. Anteckningsböckerna läser han och blir lika fängslad av John Rothsteins författarskap som Morris Bellamy blev. Det är när Peter behöver mer pengar och försöker att sälja böckerna som det skiter sig.
Jag börjar känna mig tjatig när jag försöker beskriva Stephen Kings berättelser och jag får nog leta upp synonymer till fantastisk berättare, underbart språk, mänsklighet och igenkänningsfaktor. Det är spännande och han driver handlingen framåt på ett sådant sätt att jag inte märker att jag läser sida efter sida efter sida. Den här andra delen är minst lika bra som den första och jag uppskattar – åter igen – att det är monsterfritt. Upplösningen är rafflande och händelserik, men inte överdrivet våldsam på det sätt som kriminalromaner är.
“För läsare är en av livets mest elektrifierande upptäckter den att de är läsare – inte bara att de är bra på att läsa (vilket Morris redan visst) utan att de är förälskade i att göra det. Hopplöst. Huvudlöst.” Det är en av anledningarna till att jag gillar Stephen King: det märks att han inte är enbart författare utan att han älskar att läsa. Han respekterar sin läsare. Stephen King rockar fett!
De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter “Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.
Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.
Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. “Game of thrones” eller “Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.
Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, “En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. “Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…
Skulle du kunna tänka dig att ha tjänstefolk? Då menar jag inte att det kan vara skönt att någon passar upp på en när man är trött eller städar när man hellre vill ligga i soffan och läsa och äta choklad. Jag menar att faktiskt ha anställda, att ansvara för deras löner och arbetsmiljö, att kunna både uppmuntra och tillrättavisa. Att ha någon boende i ditt hus som förhoppningsvis är lojal mot dig och din familj, men förmodligen tjuvlyssnar och skvallrar. I “Herrskap och tjänstefolk” får man se båda sidor av ett hushåll och det är likadant i “Downton Abbey”. Jag tycker att det är betydligt intressantare att se livet på ett gods sett ur tjänstefolkets synvinkel.
Jag har precis läst“Huset Longbourn” av Jo Baker och den handlar om endast tjänstefolket. “Huset Longbourn” handlar om tjänarstaben medan händelserna som skildras i Jane Austens “Stolthet och fördom” utspelar sig. Det är ingen förutsättning att ha läst “Stolhet och fördom”, men det förhöjer upplevelsen. Boken handlar främst om Sarah och mrs Hill. Sarah kom till Longbourn som föräldralös flicka och har vuxit upp i tjänst. Där finns även Polly som egentligen heter Mary, men eftersom en av familjens döttrar heter Mary kallas hon Polly. Mr Hill har precis som mrs Hill varit anställd i en herrans massa år. Arbetet är slitigt, men det flyter på tills en ung man dyker upp och får anställning som betjänt, samme betjänt som nämns en enda gång i “Stolthet och fördom” när han överlämnar ett brev till Jane i början av boken.
Den här boken tog jag till mitt hjärta och jag kommer absolut att läsa den fler gånger! Jag tycker att Jo Bakers idé är lysande och boken är bättre än “Stolhet och fördom” dels för att den har ett mer lättläst språk och dels för att jag tycker att vardagen alltid är intressantare än det pyntade och konstlade festlivet. Den ger onekligen perspektiv på vad som verkligen är ett slitigt liv och det som knäcker dagens människa t.ex. att jag själv blev helt sönderstressad av att vara utan tvättmaskin i 3 veckor. Hehe. Jo Baker vet hur man driver en berättelse framåt och hon ger karaktärerna liv och trovärdighet. Min uppfattning av de olika personerna i familjen Bennet ändras inte. Mrs Bennet är hysterisk och behöver riktiga problem, Jane är mesig, Elizabeth är vettigast, Lydia är otroligt barnslig och bortskämd och Wickham är samma skurk som i boken.
Igår läste jag ut “Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.
I oktober 2015 läste jag den första boken“Barnbruden” och sedan bok nummer 2, “Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I “Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!
Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!
Jag slänger in en kort recension av “Röda nejlikan”av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.
“Barkhes döttrar” av Bodil Mårtensson. År: 1656. Månad: november. Plats: Barkhehus i Helsingborgs slottslän. Länsman Frans Barkhe inväntar otåligt beskedet om sin sons födelse. Han har 5 döttrar sedan tidigare och en son är nödvändig för att föra släktskapet vidare. Dessvärre dör både mor och barn vid förlossningen. Barkhe blir inte förkrossad, han blir besviken och förbannad. Han beger sig till Köpenhamn för att träffa kung Frederik III. Barkhe riskerar att inte bara bli avsatt som länsman utan även att bli avrättad för förskingring av kungens pengar och han har för avsikt att förhindra att något dera inträffar. Kvar på Barkhehus finns döttrarna och hans älskarinna Elna Johansdotter. Elna planerar att bli nästa fru Barkhe och när herrn i huset försvinner dröjer det inte länge innan hon tar över. Hanna, den äldsta dottern, tänker inte finna sig i det och får hjälp av Lars, son till dagsverkaren Erk.
Det är en mycket bra bok och den första i en trilogi och jag kommer att läsa de övriga två. Bodil Mårtensson är en skicklig berättare som blandar fiktion med verklighet på ett sätt som jag som vanlig läsare (läs: inte historisk expert) uppskattar och beundrar. Den ödesdigra och lätt desperata stämningen sätter hon direkt i beskrivningen av Hannas brådska i den iskalla novemberkvällen. I skrivandets stund har ljuset och lite av vårvärmen precis anlänt i och med april månads inträde, men det är inte svårt att minnas novembermörkret… Miljöer och levnadsförhållanden känns autentiska, likaså dialogerna. Däremot använder hon en meningsbyggnad som ofta känns orytmisk för mig och jag fick läsa om vid flera tillfällen; jag skulle ha använt en annan interpunktion. Det finns två meningar mot slutet av berättelsen som jag knappt förstod just för att den kändes oerhört tillkrånglade. “Segrade å andra sidan Karl X Gustav så skulle svenskarna garanterat gå hårt fram i alla skånska skattkistor. Bäst för Barkhe, i vilket fall som, om just hans i så fall befanns var ömkligt tomma.” Jag tycker att henne språk känns säkrare och blir mer flytande i hennes senare böcker t.ex. “I blodbokens tid”.
Slutet på första boken är otroligt ödesmättat och fullt av otrevliga löften om hårda tider. “Må satan ta dig, Frans Barkhe…måtte evig förbannelse vila över dig och hela ditt hus!” Gåshud, gott folk. Gåshud!
“Carolines arv” av Katherine Webb. Oj, vilken bra bok! Jag behövde inte läsa mer än något kapitel innan rysningar av välbehag spred sig i kroppen. Det skulle bli en läsupplevelse att minnas!
Erica och Beth återvänder till familjens släktgods efter att deras mormor har dött. Det är med blandade känslor. Barndomens somrar präglades av lättsinne och äventyr ända tills den sommaren deras kusin försvann spårlöst. Hans försvinnande har plågat Beth under alla år som passerat och hon lider av svåra depressioner. Erica försöker få henne att berätta eftersom hon själv inte minns händelsen. De återser barndomsvännen Dinny som också var med när kusinen försvann. Både Beth och Dinny anser att Erica mår bäst av att inte veta, men Erica ger sig inte. Medan hon luskar och letar hittar hon ett fotografi av deras gammelmormor Caroline med ett barn i famnen, men enligt släktträdet hade inte Caroline något barn när bilden togs. Har fotot något att göra med kusinens försvinnande?
Nutid varvas med minnen från sommaren då det hände och med Carolines historia. Allt pusslas ihop väldigt elegant och det driver berättelsen framåt på ett sätt som gjorde att jag hade svårt att sluta läsa. Enligt Bibliotekstjänst är det “…välskrivet på en lättillgänglig prosa.”. Exaktemente! Det handlar om obegripliga konsekvenser av ett ögonblicks verk, att vara lyckligt ovetande och att det finns en gräns för hur mycket sorg en människa kan överleva. Gestaltningen av barndomens varma sommar kontra nutidens kalla, blöta vinter är tydlig. Beskrivningen av Carolines liv på en ranch i början av 1900-talet känns trovärdig; att komma från lyx och bekvämlighet i New York till det hårda slitet på en ranch långt från all ära och redlighet var chockartad, milt uttryckt. Jag kommer att läsa den igen!
