Respit

Igår var det tisdag och på tisdagar tränar jag med gummibanden, men just igår blev det inte så. Medan jag åt lunch kände jag att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra ens ett extra lätt pass. Jag var så trött! Efter lunch gick jag och lade mig, i pyjamas, under täcke och filt och sov hela eftermiddagen – 2,5 timme. Sedan kändes det bättre, men då var ju ingen större idé att byta om till vanliga kläder. Hehe.

Vädret svänger så jag får pisksnärtskador. I slutet av förra månaden var det 18 grader vissa dagar och sedan bara 5. I förra veckan var det runt 15 grader och nu är det nollgradigt och snöbyar! Det känns som jag har fått en respit från värmen som jag inte trivs med och från det aggressiva pollenet. Aj lajk it! Jag promenerade 50 minuter idag i nya MBT-kängor med stadig skaft runt vristen och de känns så bra! Det märks att jag inte har gått i MBT-skor på flera månader, så det är småjobbigt för benen; baksidan av låren och höfterna är plötsligt med i matchen på ett helt annat sätt. Idag hade jag täckjacka, mössa och handskar och det var skönt att komma ut. Knäet känns fortfarande av – efter nästan 2 månader – mest i slutet av promenaderna och efteråt, men jag haltar inte.

Den här bilden är väl en klassiker vid det här laget…

I lördags var jag med om något som händer så sällan att det gränsar till unikt: jag träffade 2 nya personer som jag tyckte om direkt, som sände ut positiva, lugna och trygga vibbar och som var så enkla att umgås med att jag blev stärkt i min tro på min magkänsla. När magkänslan signalerar att det inte känns bra, när jag känt mig obekväm, så kan jag lugn i sinnet lämna den relationen åt sitt öde. Personerna Robins föräldrar, A och P som kommit upp från Blekinge för att hälsa på Elin och Robin och för att lämna över Juni, katten som Robin mer eller mindra vuxit upp med och som från och med nu bor här i Rönninge. “Att du skulle bli en 08:a var verkligen otippat!” som A sade medan hon kliade Juni under hakan. Vi blev bjudna på middag och satt och pratade och skrattade i ett par timmar – det var så himla trevligt och avslappnat! Naturligtvis hade jag siktet inställt på att bli bekant med Juni och jag fick klappa henne på huvudet, klia bakom öronen och till och med pussa på huvudet. Nu har Elin åter sällskap på dagarna och Robin har fått tillbaka en katt som har har saknat. Titta så fin hon är!

Det var Robins syster som hittade Juni och flera kullsyskon efter att någon dumpat dem i en container på återvinningsstationen där hon arbetar. Det var för 8 år sedan och de var i princip nyfödda.

Den intensiva promenaden i torsdags har fått oväntade konsekvenser. Jag skrev ju att jag har nått en punkt där det brukar skita sig och det har det gjort… Jag har haft ont i vänster knä sedan dess. Till en början kändes det som att det var själva knäet för det var tjockt och svårare att böja, men inte varmt eller andra tecken på inflammation. Sedan igår har smärtan suttit på baksidan av knäet och får mig att tro att senorna har blivit överansträngda. Jag har svårt att både böja benet och att sträcka ut det helt. Eftersom det inte rör sig om smärta från en skada, så har jag promenerat. Vi promenerade till och från Elin i lördags, men det var jobbigt och så har jag promenerat idag, i 55 minuter och det var gräsligt. Efter 5 minuter ville jag bara hem, men vände jag tillbaka? Icke! Jag pressade vidare. Idiot. Jag kommer inte att träna med gummibanden i morgon och på onsdag ska jag få massage hos Bitte. Kanske kan hon hjälpa mig. En bra sak med promenaden idag var att jag äntligen kunde använda MBT-skorna nu när snö och is har tinat bort från vägar och och promenadvägar. De är bra!

Flåsigt

I söndags gick jag en långpromenad i de nya isbuggarna även om regnet kvällen innan fått det mesta att smälta bort. Jag ansträngde mig för att hålla upp kroppen, rak rygg, skjuta fram höfterna, med hjälp av magmusklerna. Det fungerade för jag blev trött i magmusklerna efteråt och det har bara hänt när jag har använt MBT-skorna. Promenaden tog 70 minuter och det var skönt. Visserligen kändes benen tunga efteråt, men jag var inte speciellt trött, men jösses vad jag blev trött senare på dagen! Jag var så trött och gäspig att jag mådde illa och sov som en stock på natten och hela förmiddagen igår. Vilan var behövlig för igår mådde jag bra med schysst humör och vanlig ork.

Idag tränade jag ett fullt pass med gummibanden. Benövningarna blev mer än lovligt flåsiga. Jag skulle ha kunnat blåsa liv i vilken eld som helst! Koncentration, flyt och tempo utan längre pauser än planerat och det tog 1 timme och 40 minuter från början till slut – det kallar jag genomkörare! Träningsvärken kommer att bli grym…

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Middagxlur

Jag grävde fram mina vinterkängor från MBT, de med den gosiga pälsen i skaften, men inte så mycket på grund av att fötterna behöver värmas som att jag vill få stöd av skaften. Det kändes bra när jag drog iväg på en långtur, 85 minuter, Ut På Landet. Det var skönt och inte lika mördande tungt som i fredags, men ont fick jag. Jag känner mig alltid så pass mörbultad att jag har tagit för vana att ta en värkkombo när jag kommer hem. Idag blev jag tvärtrött oxå och sov i 2 timmar på eftermiddagen och det är det absolut bästa sättet att tillbringa en eftermiddag!

Det här lövet bara låg där på asfalten och lixom ropade: “Hallå?! Kolla in mina färger och hur läckert dropparna glittrar. Du måste fota!” Så då gjorde jag det.

Bett

Pär och Elin är på Öland och därför har jag frukosttjänstgöring för Bibbi och tack vare det var jag tvungen att stiga upp i vettig tid (före 8) och tack vare det kom jag iväg på en 65 minuters promenad i varierande tempo. Gummipasset kändes i benen, men annars gick det hyfsat och kändes bra. Jäkligt hett i solen (22 grader 20 över 9) och varmt om fötterna. Jag hade de “riktiga” MBT och fick inte det minsta ont i fötterna och ingen känsla av lövtunna sulor. 2 nya myggbett oxå. Rejäla saker.

Det här längtar jag efter såååå mycket….

Kloklipp

Härom kvällen sms:ade Elin och frågade om jag kunde komma och hjälpa till att klippa Mios klor. Hm… Förra gången fick jag två ganska djupa rivsår i handflatan. Gången dessförinnan var det underarmen.

Jag fick den här bilden samma kväll. Mio blickar stint in i kameran med öronen hotfullt bakåtstrukna. “Kom an bara, om du vågar!”

Mios och mitt förhållande har fått en dålig start eftersom jag sällan är där utom när klorna ska klippas, men det är klart att jag hjälper till. Strax före 9 kom jag iväg och det blev 35 tunga och svettiga minuter – kroppen vill inte. Döm om min förvåning när Mio kom fram och nosade på mina fötter det första han gjorde och – dra mig baklänges på en liten vagn! – sedan fick jag gnugga honom på huvudet (det är hans grej) och stryka honom över ryggen. Det blev inga rivsår idag och när det var klart fick jag gnugga honom på huvudet igen! Vi är vänner! Det är tur det eftersom han kommer att tillbringa en hel vecka hemma hos mig längre fram i sommar… Efter te och macka och en succéartad kloklippning masade jag mig hemåt igen. Det gick lite fortare och var nästan skönt. Ett elskåp står vid vägkanten och jag kan se på långt håll att något sitter ovanpå.

Borttappad? Ratad? Dumpad?

Jäklar vad ont i foten jag fick av de där förbaskade MBT-skorna! De fungerar bara för kortare sträckor som till Konsum. Efter dagens utflykt befinner sig min kropp i chock och jag är så trött.

 

Blåsigt

Den 4 juni invigde jag mina senaste MBT-skor och blev fruktansvärt besviken. Eftersom det ändå handlar om en utgift/investering på 1500 kr kände jag mig tvingad att ge dem en andra chans och det gjorde jag igår när jag gick till frissan. Inget större fel på dem! De är annorlunda och de har tunnare sula än jag är van vid och modellen är mjukare vilket inte kapslar in foten i lika hög grad, men de fungerar. Påminner mer om vanliga gympaskor än MBT.  Idag ville jag ta en längre provtur genom att gå tur och retur Salem för att hämta Stilnoct. Det faktum att ovandelen av skon är mjuk och luftig och inte så stabil kändes i vänsterfoten genom att jag blev betydligt tröttare i den än i den högra och jag kände att jag fick jobba mer med hållningen som kommer automatiskt med de vanliga MBT. Annars var de helt ok; inga skavsår, tårna klämdes inte ihop och de är så pass luftiga att dagens kraftiga vindar faktiskt kändes genom ovandelen.

Hopplöshet

De kommer allt oftare. Dagarna som jag önskar bara kunde ta slut så jag får gå och lägga mig. Problemet är att jag inte sover bra. Jag upplever det som att jag vaknar varje gång jag vänder mig i sängen plus ett toalettbesök varje natt. Jag skulle vilja sova bort hela förmiddagen, men jag förblir vaken. Trött och vaken. Humöret svajar som en klen björk i stormen. Vallningarna är definitivt tillbaka, flera gånger om dagen. Först en sugande känsla i magen ungefär som när jag missar ett steg i trappan och sedan sprider sig värmen upp över ryggen och överarmarna och huvudet. För ett år sedan tacklade jag det här genom att öka Lyrica-dosen, men jag inser att det inte är en hållbar lösning, så jag har bett om en läkartid via vårdguiden. Koncentrationen sviker mig och det är svårt att läsa någon längre stund => kommer inte in i boken => tappar lusten att läsa => ångest. Tunga tankar.

Jag köpte ett par MBT-skor i ett annat stuk än mina vanliga sk. Zoom Street. De kändes väldigt bra inomhus och helt gräsliga utomhus. Det kändes som om jag gick barfota – närkontakt med markytan – och dämpningen var därefter vilket är redan döden för hälsporren. Jag blev så trött och fick så ont att jag blev gråtfärdig av besvikelse.

Stavgång

Pär är på Öland, så jag har frukostjänstgöring för Bibbi. Jag vaknade redan 20 i 7 och det kändes inte som någon idé att somna om eftersom larmet var satt på halv 8. Dessutom hade jag i uppdrag att mata Mio idag och hoppades komma iväg innan det blev för varmt. Linne och prasselbyxor och så letade jag rätt på mina gamla MBT eftersom jag hade för mig att de inte är riktigt lika täta. Som pricken över i tog jag stavarna för att få stöd och möjlighet att hänga på. Klockan var 23 minuter över 8 när jag gick hemifrån. Jag tog det lugnt och använde inte stavarna som träningsredskap idag (men jag känner ändå av övningen i skuldror och överarmar). Det kändes betydligt skönare än igår och stavarna underlättade en hel del. De gamla MBT är rymligare i tårna och kändes inte lika varma. Mio mådde prima och följde efter mig när jag gick runt och vädrade, bytte hans vatten, lade in nytt hö och pellets och sedan stängde jag in honom i buren och fortsatte hemåt. Knäna och fötterna protesterade innan jag fick upp värmen, men sedan flöt det på bra tills jag var 5 minuter hemifrån. Jag ville titta närmare på ett fruktträd översållat av rosa blommor – såååå fint! – när jag trampade snett på asfaltskanten och åkte i backen. Man hinner tänka på mycket på ett par sekunder: inte nu igen!! och Hur länge kommer jag att bli satt ur trafik den här gången?! och Var det någon som såg mig? och Det känns faktiskt inte lika illa den här gången. Jag känner lite i högerfoten som redan är sönderstukad bortom alla möjligheter att någonsin läka ihop, men mer i båda handlederna. Jag kommer nog att få ett sjutusan till blåmärke på höften. Väl hemma igen duschade jag och drack en kopp te och sedan tog jag en värkkombo och lade mig i Lilla rummet och där låg jag i 3 timmar och sov en stor del av tiden. Efter det mådde jag bättre.