Drogad

I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).

Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att “min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.

Vår lilla choklad-gris.

 

Värmepåslag

Träning med gummibanden, ett lätt pass igen och det gick fin-fint och det var så skönt!  Jag kände av ryggen halvvägs in i passet och försökte mota Olle i grind, men innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam. Efter middagen tog en värkkombo oxå och den har lyckats slipa av det värsta.

Idag ökade jag Lyrica-dosen och kanske inbillar jag mig, men vallningarna har dämpats till uthärdliga värmepåslag. Ångesten har oxå lugnat sig. Tack och lov!

Kemiskt

Läkarbesök. En AT-läkare, MR och det tyckte jag var bra för min ordinarie läkare har jag inte mycket till övers för längre. Anledningen till nervositeten var att jag inte kände mig säker på att jag skulle få hjälp. Tyvärr. Det började med att han var en kvart försenad (har jag någonsin fått komma in i tid på den här vc:n?!), men han hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt. Det var svårt att ge en kort version av hur jag har mått de senaste 10 åren för det är ju faktiskt så – det är kroniskt med toppar och dalar, men dalarna förökar sig och kryddas numera av vallningar.  “Jag vill helt enkelt ha kemisk hjälp att ta mig upp ur den här jävla lergropen!” blev min avslutning eftersom terapi inte känns som ett alternativ längre. Jag ska öka Lyrica från 300 mg/dag till 450 och så är jag med på hans telefontid nästa vecka plus att jag fick en tid för återbesök i början av juli och då ska vi utvärdera och eventuellt byta Sertralin mot en annan SSRI-medicin. Jag gick direkt till apoteket bara för att få veta att receptet inte “kommit in”. Hur är det möjligt?! Det är andra gången på några månader som det händer. Väl hemma loggade jag in på Apotea och beställde Lyrica med hemleverans imorgon förmiddag. Jag tog faktiskt bussen både till och från Salem. Jag har ingen som helst ork.

Hopplöshet

De kommer allt oftare. Dagarna som jag önskar bara kunde ta slut så jag får gå och lägga mig. Problemet är att jag inte sover bra. Jag upplever det som att jag vaknar varje gång jag vänder mig i sängen plus ett toalettbesök varje natt. Jag skulle vilja sova bort hela förmiddagen, men jag förblir vaken. Trött och vaken. Humöret svajar som en klen björk i stormen. Vallningarna är definitivt tillbaka, flera gånger om dagen. Först en sugande känsla i magen ungefär som när jag missar ett steg i trappan och sedan sprider sig värmen upp över ryggen och överarmarna och huvudet. För ett år sedan tacklade jag det här genom att öka Lyrica-dosen, men jag inser att det inte är en hållbar lösning, så jag har bett om en läkartid via vårdguiden. Koncentrationen sviker mig och det är svårt att läsa någon längre stund => kommer inte in i boken => tappar lusten att läsa => ångest. Tunga tankar.

Jag köpte ett par MBT-skor i ett annat stuk än mina vanliga sk. Zoom Street. De kändes väldigt bra inomhus och helt gräsliga utomhus. Det kändes som om jag gick barfota – närkontakt med markytan – och dämpningen var därefter vilket är redan döden för hälsporren. Jag blev så trött och fick så ont att jag blev gråtfärdig av besvikelse.

Ohälsa

Nu är allergin igång på allvar. Den sitter i ögonen som vanligt, så nu droppar jag med både Livostin och Artelac och jag försöker att inte klia. Jag använder sovmasken på natten, men ögonen är ändå lite kladdiga på morgonen.

Efter att ha jonglerat med flyttkartonger och hyllplan och böcker säger kropp & knopp ifrån; jag är trött och har ont i handlederna och knäna. Idag tog jag bussen till Salem och promenerade hem via Konsum och det var vidrigt. Vidrigt! 20 grader och kokande fötter och ont i hälen och fet och jävlig. Jag är i så dålig form att jag inte känner igen mig själv. Vad är för eländig, slapp och ?orkeslös kropp jag befinner mig i?!

Förra sommaren drog vallningarna igång så det stod härliga till. Jag har hållit dem i schack med hjälp av Lyrica, men jag har inte kunnat släppa tanken på att kanske behöva öka dosen ännu mer. De senaste veckorna har vallningarna känts av igen. Väldigt lindriga än så länge, men det är väl för mycket begärt att de inte ska bli värre?

Jag är så leds på mig själv och min ohälsa och jag är sjukt leds på att kämpa mot den hela tiden. Jag vill inte mer.

Hälkuddar

Läkarbesök. Blodtryck, lungor och hjärta var utan anmärkning. Kolesterolet var förhöjt jämfört med förra året vilket är märkligt eftersom jag  har gått ned i vikt och det har trummats i mig som Den Enda Lösningen eftersom jag fortsätter att vägra använda statiner. Blodsockret var även det förhöjt. Jag kände mig tjurig och avog och kommenterade inte JP:s konstaterande. Jag hade inga avsikter att ta upp någon som helst problematik med honom utan ville bara förnya alla recept och så blev det. Vi träffas 1 eller 2 gånger per år och har ju långt ifrån samma kontakt som jag hade med EW, men “Tar du Stilnoct varje dag?” JAAAA!!!  “Använder du Levaxin?” JAAAA!!!” Han frågade ingenting om hur jag mått sedan besöket i september och hade inga invändningar mot att jag har ändrat doseringen av både Sertralin och Lyrica. En sak vet jag nu och det är att han fungerar bättre på eftermiddagarna än på morgnarna.

Mitt favoritväder: ett par minusgrader och frost – kallt och torrt. Inte halt. Jag tog mina odubbade isbuggar med hälkuddar i med förhoppningen om att slippa få ont. Skorna satt bättre och jag slapp känslan av att daska fram med plattfötter, men ont fick jag lik förbaskat; i ryggen och i hälarna. Efter nyår ska jag kontakta Fysioterapiteamet för stötvågsbehandling och så har jag beställt MBT:s vinterkängor.

Orken och lusten tryter

50 minuters promenad i stadig och jämn lunk och det var skönt. De gamla MBT-skorna. Det var svårt att komma iväg. Jag har tappat lusten och motivationen helt. Jag känner av min stora mage hela tiden. Hur gärna jag än vill kommer jag inte undan den. Kläderna känns trånga trots att jag vet att jag har gått ned 8 kg. Jag känner mig äcklig och misslyckad. Varför ska jag fokusera på det jag faktiskt klarar av?! Det är ju så satans futtigt och gör ingen skillnad och inte går jag ned i vikt heller. Vågen ligger fortfarande i tvättkorgen, men det är överraskande svårt att stå emot att kolla vikten. Jag har ångest större delen av dagen – den kommer och går – trots mer Lyrica, men jag sover åtminstone. Hälsporren biter sig fast som en äcklig fästing trots MBT och trots massagebollen. Såret i mungipan, som brukade dyka upp några gånger per år och som jag blev av med tack vare salvan “Munsår”, verkar ha kommit för att stanna. Några dagars uppehåll och så är det tillbaka. Nu har jag använt salvan 3 gånger dagligen i 5 dagar utan bättring, så jag har skrivit i Vårdguiden om läkartid. Det är inte herpes och det beror inte på blodvärdet. Förmodligen stressrelaterat. Jag har ont i handen och tummen och blir väl tvungen att lära mig skriva med vänster hand. Morgondagen är träningsfri vilket känns som en lättnad samtidigt som jag blir rastlös. Det händer inte ofta, men de senaste dagarna har jag varit uttråkad. Jag är så in i helvete leds att jag inte vet vart jag ska ta vägen!!

Varannan dag

65 minuters långsam promenad runt Flaten. Bitvis skönt, bitvis jobbigt, men ingen nära döden-upplevelse. Det slog mig att det förmodligen naturligtvis är den ökade Lyrica-dosen som påverkar orken. Duh! Jag blir tydligen trögfattad av den oxå… Däremot har jag svårt att tro att den är boven bakom smärtan. Jag får ont i ryggen, knäna och höfterna. I tisdags bestämde IB och jag att jag ska träna varannan dag för att slippa det bakslag jag fick förra helgen då jag bara sov. Varannan dag plus att jag ska sänka tempot och ambitionen. Eftersom det verkar som att jag får fortsätta med extra Lyrica för att få sova pga. vallningarna, så…

Det går riktigt bra med att låta bli kvällstugget! Måndag, tisdag och onsdag var det inga problem. Igår var jag hungrig precis hela dagen, så på kvällen blev det rostade mackor och te. Sedan jag började med tugg-stoppet, alltså innan IB och jag höjde ribban, har jag fått ihop till en ny Wrendale-mugg.

Balsamerad

Jag känner mig ämlig. Den ökade dosen av Lyrica gör mig trött och jag sitter faktiskt och sover flera gånger om dagen. Korta stunder, men ändå… Jag sover bra om natten. Tungt, men bra, men jag har svårt att vakna. När jag väl har kommit ur sängen och igång är det inga problem. Idag satt jag i köket hela morgonen och förmiddagen, över lunchen tills jag skulle träna med gummibanden på eftermiddagen. Ljudbok, mobilspel och korsord. Hela förmiddagen kryllade av små aber. Teet smakade inget, jag körde fast i vart enda spel, ljudboken var urdålig, korsorden verkade vara på grekiska för jag stötte hela tiden på patrull och så blev jag trött, såååå trött. Allt det här ackompanjerades av Bibbis tjoanden. “Dags för pellets!” eller “Dags för salladsbladet!” eller “Nytt hö för bövelen!”. Så fort jag rörde mig på stolen tolkade hon det som att jag hade ätit färdigt och då är det dags för gurka. Ångesten flimrade i utkanten och jag sa åt Bibbi på skarpen och fick dåligt samvete direkt, innan jag ens avslutat bassningen.

Jag klarade i alla fall av ett mediumpass utan uppvärmning. Det var skönt, lagom tufft. Efter duschen tog jag burken med Tigerbalsam och balsamerade ryggen, höger knä och handen. Kyleffekten på ryggen blev så kraftig att jag frös som en gris resten av eftermiddagen innan den övergick i värmande effekt. Kofta och myssockor på!

Bibbi.

En form av Tourettes?

Jag fick till en promenad på 65 minuter och halva sträckan hade jag ett riktigt bra tempo och det kändes som att jag var tillbaka på rätt köl igen. När benen började kännas stumma sänkte jag farten och efter ett tag kändes det lättare igen och jag orkade hela vägen hem utan problem. Efter lunch blev jag riktigt trött och lade mig faktiskt i sängen (sängen innebär en seriös tupplur till skillnad från en i soffan), men lyckades aldrig somna helt. Jag låg i 2 timmar, dåsade och fick åtminstone vila kroppen.

Jag har kommit på mig själv med att slänga ur mig spydiga kommentarer riktade till Pär och Elin. Den sortens spydigheter som jag aktivt hindrar mig själv ifrån i vanliga fall eftersom jag inte tycker om vare sig mig själv eller den stämning de för med sig. Det är tålamodet som brister. Jag orkar inte vara medkännande eller sympatisk eller diplomatisk. Munnen tar kommandot över hjärnan och ut hoppar grodorna. Jag är inte säker på att Pär eller Elin har märkt det; de har inte sagt något. Det känns som en mildare form av Tourettes. Kan det vara den höga dosen av Lyrica som gör att spärrarna försvagas? Eller är det ett resultat av den ständiga kampen jag upplever av att över huvud taget ta mig igenom varje dag? Kanske en del av klimakteriet?