Dårdoktorn

Av hårfärgen att döma är doktor AJ ungefär 10 år äldre än jag. Hon är inte född i Sverige och hennes svenska har vissa brister. Jag vet inte från vilket land hon kommer mer än att hon har problem att förstå vissa sje-ljud. Igår när jag berättade att den senaste vägningen visade 107,7 (dubbelt sje-ljud) uppfattade hon det som 127. Hon har avslöjat en del förutfattade meningar oxå som jag har varit för trött för att visa överseende med även om jag bara himlat med ögonen på insidan: hon blev förvånad när jag berättade att det är Pär som lagar maten och att hon tar för givet att det jag oroar mig för vad gäller min övervikt är att jag ska äta för mycket julmat och godis och att det är förståeligt att det blir tuffare nu när det ska bakas lussebullar med mera. Första gången vi träffades och kom in på klimakteriet och åldersrelaterade förändringar tog hon för givet att jag börjat älta vad jag gjort och inte gjort (ungefär som man antas göra på dödsbädden) och att jag tyckte att hemmet blivit tomt sedan Elin flyttat hemifrån. Jag vet att det enklaste vore att bara skratta bort alltihop och le överseende, men jag blir så trött särskilt när en psykiater sitter och häver ur sig sånt för i och med att jag säger emot henne – för det gör jag! –  och talar om att nej, jag tycker inte om att laga mat och nej, jag håller inte på med lussebak med mera och jag har slutat älta mitt förflutna för länge sedan och jag tycker inte alls att det är tomt sedan Elin flyttat, då förtydligar hon bara att jag inte fungerar som kreti och pleti och visserligen ser jag de skillnaderna som styrkor, men om det är hos någon jag vill kunna känna mig helt accepterad så här det väl hos dårdoktorn?!


Jag kommer inte att träffa henne igen. Hon kommer, som sagt, att ringa mig under vecka 2 och efter det blir det en annan läkare förmodligen den som ska vara Min Läkare för AJ blev väl blixtinkallad i oktober. Samtalskontakt. Ja eller nej? Eftersom jag så ofta upplever det som att jag har fått nog, att jag inte orkar försöka mer och att jag egentligen skiter i om jag går upp i vikt eftersom jag förhoppningsvis då kan få dö i soffan med en chipspåse och Fazers blå, att min hälsa har samma höga prioritering hos mig som mitt intresse för svensk golf. Jag orkar inte knyta på mig viktminskningsskorna igen och ställa mig startblocken för att ännu en gång börja ett lopp med en mer slimmad jag vid mållinjen. Eftersom det är det här som hänger över mig 24/7/365 och som är ett stressmoment av MONUMENTALA MÅTT borde jag tacka ja till en samtalskontakt, men om jag tackar jag till en samtalskontakt, så indikerar jag att jag vill fortsätta leva och där, mina vänner, har vi stötestenen. Om jag inte vill fortsätta leva, om jag verkligen har bestämt mig, varför ska jag då slösa med redan snålt tilltagna resurser. Jag plågas av att leva så här och samtidigt finns det de som har det riktigt jävligt och behöver en samtalskontakt mer än jag gör.

Måsten

Om jag ska klara mig helskinnad genom den här medicinska övergångsperioden måste jag acceptera att det inte finns några som helst marginaler och jag måste anamma mitt rutinspäckade sätt att leva ännu mer, så vida det är möjligt. Jag måste ta mig ur sängen vid 8-tiden för att inte gå miste om allt dagsljus under förmiddagen. Jag måste äta middag tidigast klockan 17 för att kunna hålla mig mätt resten av kvällen och inte gå i kvällstuggs-fällan. Jag måste ta Stilnoct klockan 9 för att bli lagom trött till 23 och jag måste, måste, måste komma i säng en bra stund före midnatt för att få tillräckligt med sömn. Idag sov jag ända till halv 13 på grund av öronpropparna som gjorde att jag inte hörde mobillarmet och öronpropparna hade jag i för att slippa höra Pär hosta och snora (han är hemma med en förkylning). Den ständigt närvarande ångesten gör att jag inte har någon som helst tolerans för den sortens ljud – nerverna sitter utanpå huden – så när jag såg att klockan var lunch blev jag förbannad och hade kunnat klippa till Pär som precis då valde att komma in och säga “god morgon”. Det planerade gummipasset blev aldrig av och det gav mig ångest. Jag skulle ha kunnat hetsa mig igenom uppvaknandet och någon sorts frukost och sedan träna, men jag vet att det inte hade fungerat – det hade blivit ett träningspass från helvetet. Jag skulle ha kunnat straffa mig själv i piska-fläsket-anda genom att tvinga mig igenom ett pass, men med samma slutresultat. De 2 kilona som jag hade gått ned förra veckan har kommit tillbaka, så straff-stämningen har legat tung här. När jag var yngre kunde jag få ångest av att hoppa över träningen och mitt i all den nuvarande ångesten måste jag se till att inte gå i den i fällan heller. Det är utmattande att leva just nu. Mer utmattande än vanligt och därför måste jag, behöver jag hålla mig benhårt inom marginalerna. Det handlar om överlevnad.


Att göra det man måste är att göra det man vill.”

Mikael Rickfors “Vingar för pengarna”


Min mobil ger mig oxå ångest. Jag köpte den i maj och redan efter 3 månader började den knasa sig när det hördes knastrande och sprakande ljud i lurarna så fort jag rubbade kontakten. Jag ringde ju Tele2 förra måndagen och har fått ett emballage hemskickat, men det var inte förrän idag som jag äntligen tog tag i den onödigt komplicerade process som det innebär att väcka liv i en gammal mobil som kan vikariera medan den senaste läggs in för översyn. Jag är så jävla okunnig och har svårt att fatta det som ska göras t.ex. att se till att alla mina kontakter följer med när SIM-kortet flyttas över eller att de bilder jag vill ha kvar kopieras över till, i det här fallet, datorn eftersom de riskerar att försvinna annars. En sån sak som att det behövdes en SIM-korts-adapter (???!) eftersom kortet i den här senaste mobilen är mindre än det som satt i den gamla. Om Pär inte hade hjälpt mig och om Tele2 inte hade skickat med en check-lista, så är det inte omöjligt att jag bara stängt av mobilen, packat ned den och skickat iväg den. Jag har aldrig behövt skicka in en mobil för reparation. Inte som jag minns i alla fall. Just den här mobilen har jag valt att ta på avbetalning och det innebär att jag kommer att betala av på den till och med maj 2020. Är det då inte typiskt på ett märkligt och oerhört irriterande sätt att det blir just den här mobilen som behöver läggas in? Det löste sig till sist och nu lyssnar jag igenom en av mina listor hos Spotify på min Samsung Galaxy S5 Mini medan den nyaste Samsung Galaxy S7 ligger inlindad i bubbelplast och sidor från en Gudrun Sjödén-katalog i en igentejpad kartong.


Vi fick en extra Earth Hour här i Rönninge när allt elektriskt ljus slocknade med en suck vid kvart över 19 och kom tillbaka 1,5 timme senare. Innan strömmen kom tillbaka stod jag vid balkongfönstret och tittade ut. Det lyste bara i några enstaka fönster i föreningen, men det var inte svart som i en säck utomhus trots att det är mulet utan mer som den känsla av skymning som infinner sig när ovädersmolnen är riktigt seriösa. Kusligt. Jag var frestad att gå en sväng… Just idag hade jag tänt varenda lampa utom taklamporna för att hålla tröttheten stången och då blir det strömavbrott. Ironin haglar hos oss.


TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att Pär hjälpte mig med mobilen utan att bli irriterad på mig.

… att jag är medveten om hur jag agerar, reagerar och hanterar.

… att jag har en mobil som kan vikariera.

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. “Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Livstecken

Jag lever. Eller överlever. Förra tisdagen satte jag upp mig på MR:s telefontid på torsdagen. Jag trodde att jag gjorde det. Den här gången var jag beredd på att tiden gällde halv 15 och framåt, men när han inte hade ringt klockan 19, så slutade jag vänta. Det värsta är att jag inte blev vare sig förvånad eller besviken trots att jag hade en hel del att prata med honom om när det gäller den nya medicinen (förstoppning de luxe, trötthet, orkeslöshet, mer avtrubbad än vanligt, yrsel och kortare anfall av illamående). Jaja…. Jag har en tid hos honom den 30:e och jag överlever väl tills dess.

Det blev ett pass gummibanden idag, ett medelpass igen som kändes positivt tungt. Koncentrationen var bättre den här gången.

Jag har hittat en app med avslappnande ljud, Sleepo. Bland det härligaste som finns att lyssna på är regn och åska. Och fågelsång. Och vindens sus. Och vågor. Eller en knastrande brasa. Eller en porlande bäck. Alla de ljuden finns i appen och den kan kombineras på vilket sätt jag vill. Ljudkvaliteten är mycket bra och den är lätt att använda. Igår kväll kombinerade jag regn med åska och satte timern på 20 minuter och så – häpp! – kunde jag somna till mina favoritljud!