“En brasiliansk med svans” av Eva Rosengren. Titeln gjorde mig nyfiken och så det faktum att inget av omdömena säger att den är en feel-good bok för den genren är jag sjukt leds på.

Marilyn är 50 nånting och sjukpensionär. Hon lever ensam och hon är ensam. Hon vill ha det så. En dag när hon sitter på sitt vanliga fik vid sitt vanliga bord med sin vanliga kopp kaffe kommer Anna fram till henne och sätter sig med sin egen kopp kaffe. De börjar prata. Stolpigt och trevande, men det behövs inte mer för att en sorts islossning ska starta inuti Marilyn. Marilyn och Anna blir vänner och de drar iväg på den sortens aktiviteter som vänner brukar dra iväg på. I bakgrunden finns en figur som är ute efter Marilyn, som inte vill henne väl. Vem är det?

Eva Rosengren är en bra berättare. Det gick fort att läsa den här boken för den flöt framåt hela tiden med korta kapitel. Hon visar att det är möjligt att leva med både det enkla och det svåra i samma båt. Man har bagage som formar en, men det betyder inte att man inte kan förändras, att man kan ha nytta av sina erfarenheter.  Mycket möjligt att jag vill läsa om den, så den åker upp på övervåningen!

Böcker

Övervåningen. Blir den färdig nån gång?! Pär har lagt nytt tak med taklister och han har tapetserat om hela övervåningen och gjort lite extra i sin egen Nördkårner. Och det här har han gjort medan möbler och kartongen har stått kvar. Idag är han i München för Scania och jag är solokvist, så då är det min tur att gör en insats. 

Steg 1 var att ordna framkomlighet och manöverutrymme och jag fick rodda en del med dammiga kartonger fulla av vinyl skivor, fotoutrustning och böcker, böcker, böcker. Ivar-hyllan är ju anpassningsbar på alla möjlig sätt och vis, så jag räknade ut vilket avstånd det skulle vara mellan hyllplanen för de inbundna och för pocket. och sen packa upp allt och få ordning på det för böckerna har inte, och jag betonar inte, packats ned exakt som de stod som Pär påstår. Ett mysterium kvarstår: jag saknar några av de inbundna engelska Harry Potter-böckerna. Jag har med MYCKET MÖDA OCH BESVÄR kollat alla kartonger. Mitt hjärta är oroligt… Det tog mig 4,5 timme och var ett rent styrkepass som kommer att kännas imorgon. Jag fick jäkligt ont i foten förstås. När jag skulle sitta i min läsfåtölj och läsa nu på kvällen, så somnade jag och sov i över en timme.

Det är en vacker syn, eller hur? Sedan ska jag få ordning på alla olika sorters faktaböcker.

 

Villkor

När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”.  Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.

Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.

Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?

Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!

Essexormen

“Ormen i Essex” av Sarah Perry.  Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Den var tillräckligt bra och lockande för att jag skulle läsa ut den. Ändå är det något jag saknar. Huvudpersonen Cora Seaborne har blivit änka, men sörjer inte eftersom äktenskapet var allt utom lyckligt. Hon tar med sig sin egocentriske son Francis och hyr ett hus i Aldwinter i Essex där det ryktas om att ett stort sjöodjur lurar i vassen. Dr Luke Garrett behandlade hennes man när han blev sjuk och blev sedan en nära vän till Cora efter mannens död. Martha är Coras bästa vän och följer henne över allt även när hon lämnar London för att bosätta sig i Essex (deras vänskap gav mig konstiga vibbar – den var för ensidig). I Aldwinter bor prästen William Ransome med familj och han och Cora finner varandra direkt, men eftersom det här utspelar sig på sent 1800-tal medför det komplikationer.

Det är en trist recension! Endast en uppräkning av de viktigaste personerna, men bättre en så klarar jag inte för jag fick ingen känsla för någon av dem. Det finns ingen tydlig premiss. Nä, det här är inte en bok jag skulle tipsa någon om att läsa.

Underverk

På tepåsarna från Lipton finns numera att läsa (äckligt) käcka positiviteter som inte gör något för att förbättra mitt medfödda usla morgonhumör. Idag fick jag den här:

Jodå, nog kan jag vara mottaglig för livets underverk t.ex. hur ofantligt mycket snor som samlas i näsan medan jag sover. I morse kunde jag snyta ut hur mycket som helst utan att uppleva att det sinade. Och ja, jag är in i helvete förkyld.

Omläsning

“Där mitt hjärta finns” av Billie Letts kom ut på svenska 1997, jag läste den första gången 2002 och har nu läst den en andra gång. Den finns som film oxå och jag har för mig att jag har sett den. Det handlar om Novalee Nation som är 17 år och gravid i sjunde månaden när hon blir dumpad och övergiven utanför Wal-Mart i en håla i östa Oklahoma. Trots sina unga år har hon redan blivit övergiven en gång, av sin mamma, och vuxit upp i olika fosterhem. Hon bosätter sig där i varuhuset. På dagarna rör hon sig ute i samhället och kommer i kontakt med de original som bor där och tillbringar nätterna varuhuset i en sovsäck som hon lånat från avdelningen med campingutrustning. När barnet föds en natt i varuhuset blir det stor uppståndelse och uppmärksamhet från alla håll. Novalee och hennes dotter blir kvar i det lilla samhället och för första gången i Novalees liv upplever hon att hon har ett hem och en familj.

Berättelsen är småmysig och smårolig och eftersom den tillhör en genre som inte hade något namn när boken kom ut – feel-good-genren – så är den oxå bitvis sockersöt. Alltför lättviktig för min smak som den är nu för tiden.  Billie Letts är en skicklig berättare och det är väldigt lätt att börja läsa och sedan fortsätta, kapitel efter kapitel.

Boknit

“Teodlarens hustru” av Dinah Jeffries. Jag snappar upp ett boktips i FB-gruppen, läser om den på Bokus och lägger den i min favoritlista i väntan på nästa bokköp. Veckor och månader passerar och sedan är det äntligen dax att fylla på bokhyllan här hemma. Jag går igenom mina markerade favoriter, läser baksidestexter, funderar, går på magkänsla och beställer. När jag får hem böckerna lägger jag dem i min att-läsa-hög och så småningom väljer jag en bok som jag vill läsa. Idag blev det “Teodlarens hustru” som jag köpte för att den räknas som en historisk roman, men när jag läste baksidestexten för att uppdatera mig blev jag fundersam. Hur tänkte jag? I den andra halvan av texten finns klyschor som “låsta dörrar” och “ledtrådar till det förflutna” och “tvingas ta ett beslut …. för all framtid”. Romantiskt dravel! Förmodligen hade jag dömt ut boken redan när jag läste den första sidan, men efter 40 sidor kände jag mig säker på att det verkligen var romantiskt dravel. Blä!

Vadslagning

“När djävulen kom till Bagarmossen” av Anita Santesson. Den boken är Anita Santessons första bok för vuxna och är aningen samhällskritisk.

Vad händer när Ond slår vad med God om människans själ? Jo, det börjar hända saker som de intet ont anande människorna blir både delaktiga i och ansvariga för. Ylva är akrobatiklärare på ett gymnasium i Stockholm. Toto städar samma skola och Bahar är nyanställd skolsköterska på den samma. De bor i varsin av Stockholms förorter, men större delen av handlingen tar plats i Bagarmossen där Ylva bor. Jezebel Jones bor granne med Ylva och bit för bit tränger hon sig in i Ylvas liv och fungerar som katalysator för en händelsekedja som banar väg för en katastrof. Toto får oväntade förmågor som påverkar hennes närmaste omgivning på ett positivt vis.

Det var titeln som lockade mig. Jag lockas av tanken på hur människan påverkas av sin tro på en gud och dess motsats, djävulen; himmel och helvete. Som ateist är jag övertygad om att inget dera existerar. Anita Santesson väver in mytologiska berättelser som bidrar till den magiska känslan medan förortslivet representerar realismen (genren är tydligen magisk realism – hej å hå!). Ungefär i mitten tyckte jag att det blev lite för mycket realism, att författaren i sin iver att vara vuxet medveten ville få med så många samhällsproblem som möjligt. Det blev tungt och deppigt, men jag fortsatte till sista sidan och helhetsintrycket är att den är riktigt bra. Det är en bok som skiljer sig från mängden. Den är inte samhällskritisk på så sätt att författaren har egna idéer om hur problemen ska lösas och det är därför den kändes tung emellanåt. Som hos många andra författare som mest har skrivit för yngre läsare är språket lite väl enkelt ibland; det saknar tyngd och djup. Redigeringen är småslarvig med stavfel och ord som saknas. Kanske kommer jag att läsa om den.

Besegrad

“Det” av Stephen King; storpocketformat på dryga 1300 sidor. Jag försökte läsa den när den kom ut på svenska första gången 1988, då gavs den ut i 2 inbundna delar. Den gången lyckades jag inte ta mig igenom den. Den är aktuell igen i och med nyinspelningen och för en tid sedan impulsköpte jag den på Konsum. Jag läste nästan 400 sidor innan jag fick se mig besegrad. Inte för att den är dålig – Stephen King är rasande skicklig – utan för att jag inte tilltalas av den formen av skräck och kusligheter. När jag var i tonåren och tidiga 20-åren slukade jag hans monsterhistorier (“Jurtjyrkogården” var skitläskig!), men jag skräms inte längre av mörker, döingar, blod, monster eller övernaturliga händelser. Det finns en anledning till att hans böcker är så massiva: hans evinnerliga utvikningar och detaljerade beskrivningar av både epok, miljö och karaktärer; man får alltid veta precis allt från barndom, mardrömmar, drömmar, familjeförhållanden, skola, jobb och fan och hans moster. Det var när jag satt och lunchläste i förrgår som jag blev tvärleds. “Kom till saken för bövelen!” Nu tycker jag att hans senare böcker är mycket bättre t.ex. trilogin om Bill Hodges och “”22/11 1963”.

 

Kvinnokungen

“Kvinnokungen” av Kristina Sjögren med Kerstin Andersson som inläsare.  En historisk roman när den är som absolut bäst bör uppfylla följande kriterier: en eller flera karaktärer som inte är fiktiva, levande miljöer, ett språk som gör dialogerna trovärdiga och en gnutta humor. “Kvinnokungen” är en fullpoängare!

Den handlar om drottning Kristina som regerade under 10 års tid, men var krönt drottning under endast 4 av dessa år. Dotter till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Hon lärde aldrig känna sin pappa eftersom han var i krig nästan jämt och dog i Lützen 1632. Hennes mamma tog hans död väldigt hårt och avskärmade sig vilket ledde till att förhållande till dottern blev allt annat än varmt. Kristina var vetgirig – älskade att studera – och hade väldigt svårt att acceptera att hon som kvinna inte hade samma möjligheter som män t.ex. möjligheten att resa runt i Europa för att förkovra sig. Jag får uppfattningen att hon var en ovanligt redig regent som inte fick storhetsvansinne som t.ex. Gustav III som egentligen bara var intresserad av nöjen. Drottning Kristina kämpade ihärdigt för att få slut på det otroligt utdragna kriget som hennes pappa höll så kärt (30-åriga kriget) och hon kämpade lika ihärdigt för att förbli ogift och så småningom få abdikera till förmån för sin kusin Karl Gustav.

Den här boken är så himla bra att jag kommer att köpa den som inbunden för att kunna läsa den flera gånger! Kerstin Andersson tillhör mina favoriter bland inläsare och den här är nog hennes bästa.