Språkfunderingar

Jag slukar många böcker per år och det är ljudböckerna som gör att antalet blir stort eftersom jag är en långsam läsare, men beroende av ljudböcker. Det här inlägget handlar om min uppfattning av det svenska språket och översättningar. Jag tycker att det går utför. Nyord i all ära, men grammatik och ordförståelse är stommen i översättningar. Rättstavning är ett annat problem som mest märks på nätet (i FB och på bloggar) och som jag inte tar upp i det här inlägget.

Det engelska ordet “you” har dubbel betydelse. I svenskan har vi ordet “ni” och så har vi ordet “du”. Jag tror att det är den svenska du-reformen som ställer till problem. Sverige är inte lika titel-begeistrat som t.ex. Tyskland och Storbritannien. I översättningar från engelska när det handlar om lord/lady eller mr/mrs/miss, så är det helt felaktigt att börja en mening med “lady” och sedan fortsätt med “du” eller (som i boken jag lyssnar på nu) “Ers majestät, vill du stiga in?”. Om man envisas med du-reformen, så kan man lika gärna hoppa över titeln helt och hållet. Det här är ett rent otyg i serien “Downton Abbey” för att inte tala om “The Tudors”. Nu går inte de svenska författarna fria. En av mina favoritgenrer är historiska romaner och det är så synd när författaren har lagt ned mängder av tid på att leta fakta och sedan faller pladask på en sån detalj som titulering. För mig handlar det inte bara om att peta i detaljer, det handlar om att en stor del av stämningen och känslan försvinner. Varför känna respekt för en kung eller drottning och backa ut ur ett rum för att i nästa andetag säga du till dem?

En eloge till alla inläsare som ju måste läsa texten som den är utan att rätta till eller ändra. Och utan att få blodstörtning…. Hatten av för dem!

 

Prepositioner – har jag förstått – upplevs som ett problem även i andra språk än svenskan. Jag kan egentligen ingenting om grammatiska regler, det har jag aldrig gjort utan går på känsla. En brosch fäster man oftast nedanför axeln och inte under den (det skulle bara bli obekvämt…). Vid ett bord sitter man mitt emot varandra och inte framför varandra.

Farten (hos t.ex en bil) sänks och inte saktas. Man saktar in innan man stannar helt.

Man förlorar medvetandet, man tappar det inte.

Det är skillnad på många och mycket. Många används när man kan säga en eller ett. Mycket vatten, men många droppar.

Under det senaste året har jag lagt märke till att ordet “närmare” dras ihop till “närmre” och det är väl helt ok om ordet används i en dialog för uttrycket är just talspråk.

När jag läser en översatt text har jag fått en egen klassiker: “anything” översätts med ett ihopdraget “vadsomhelst” (jag har till och med svårt att skriva så för tummen drar sig till mellanslaget automatiskt!). Det samma gäller “anyone”/ “anybody”, “anywhere”, “anytime” som blir “vemsomhelst”, “varsomhelst” och “närsomhelst”. Det är inte bara fel, det ser fel ut.

Tempusproblemet (eller handlar det om verbform?)  har jag svårt att förklara, men jag stötte på ett exempel i “Krigarhjärta” av Henrik Larsson som jag läser just nu. “Den som var mest olik sig av de två syskonen var dock Vanja. I Gudhem bar hon läderrustning …. Nu bar hon en enkel vit klänning… “. Det är samma verbform trots att det handlar om två skilda händelser. Själv skulle jag har skrivit “I Gudhem hade hon burit…”. Det är ofta jag tycker att det är svårt att hålla isär själva berättelsen från ett berättat minne.

Det finns mer, mycket mer, men det är det här jag kommer på just nu och som jag bara måste få ur mig eftersom mitt språkliga sinne kliar av irritation !

 

 

 

 

 

 

Vasadottern

“Den gyllene hårnålen” av Maria Gustavsdotter.

Jag har inte förmågan att skriva en recension som jag mår nu, men den var riktigt bra så som Maria Gustavsdotters böcker brukar vara. Jag kommer att läsa den igen.

 

 

Hopplöshet

De kommer allt oftare. Dagarna som jag önskar bara kunde ta slut så jag får gå och lägga mig. Problemet är att jag inte sover bra. Jag upplever det som att jag vaknar varje gång jag vänder mig i sängen plus ett toalettbesök varje natt. Jag skulle vilja sova bort hela förmiddagen, men jag förblir vaken. Trött och vaken. Humöret svajar som en klen björk i stormen. Vallningarna är definitivt tillbaka, flera gånger om dagen. Först en sugande känsla i magen ungefär som när jag missar ett steg i trappan och sedan sprider sig värmen upp över ryggen och överarmarna och huvudet. För ett år sedan tacklade jag det här genom att öka Lyrica-dosen, men jag inser att det inte är en hållbar lösning, så jag har bett om en läkartid via vårdguiden. Koncentrationen sviker mig och det är svårt att läsa någon längre stund => kommer inte in i boken => tappar lusten att läsa => ångest. Tunga tankar.

Jag köpte ett par MBT-skor i ett annat stuk än mina vanliga sk. Zoom Street. De kändes väldigt bra inomhus och helt gräsliga utomhus. Det kändes som om jag gick barfota – närkontakt med markytan – och dämpningen var därefter vilket är redan döden för hälsporren. Jag blev så trött och fick så ont att jag blev gråtfärdig av besvikelse.

Vänskap

“Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. 4 vänner i New York. En vänskap som sträcker sig över flera årtionden. En arkitekt, en konstnär, en skådespelare och en advokat; Malcolm, JB, Willem och Jude. De träffas i college och trots att alla inte bor kvar i New York och trots – eller tack vare? – att de inte träffas under långa perioder mattas inte vänskapsbanden. Det är kring Jude de cirklar. Han har gräsliga upplevelser i bagaget som påverkar hela hans tillvaro på ett fullständigt genomgripande vis. Det finns en enda person han litar helt och fullt på: Willlem.

Boken är drygt 700 sidor och är absolut läsvärd till största delen, men den hade kunnat kortas med säkert 200 sidor. Den är skriven av en kvinna (namnet i sig gav inga ledtrådar till kön, så jag googlade) och hon har valt att skriva om 4 män – det är över huvud taget få kvinnor med berättelsen och de som är med figurerar bara i utkanten. Trots att det handlar om 4 män är det inte det minsta grabbigt och det är mycket känslor och en hel del navelskådande och jag är kanske fördomsfull eller naiv, men jag har svårt att få ihop just de företeelserna. Det kan vara en anledning till att jag inte föll handlöst för boken som så många andra har gjort. Den känns även väldigt amerikansk då mycket rör sig från ena ytterligheten till den andra; de är så fruktansvärt framgångsrika och prövningarna de utsätts för går inte av för hackor de heller. De 50 sista sidorna skummade jag för då hade det för länge sedan blivit för mycket av allting.

Hanya Yanagihara kan berätta och hon har ett underbart språk och det är en riktigt bra översättning. Jag behåller den här boken, men det är tveksamt om jag kommer att vilja läsa den igen.

“En brasiliansk med svans” av Eva Rosengren. Titeln gjorde mig nyfiken och så det faktum att inget av omdömena säger att den är en feel-good bok för den genren är jag sjukt leds på.

Marilyn är 50 nånting och sjukpensionär. Hon lever ensam och hon är ensam. Hon vill ha det så. En dag när hon sitter på sitt vanliga fik vid sitt vanliga bord med sin vanliga kopp kaffe kommer Anna fram till henne och sätter sig med sin egen kopp kaffe. De börjar prata. Stolpigt och trevande, men det behövs inte mer för att en sorts islossning ska starta inuti Marilyn. Marilyn och Anna blir vänner och de drar iväg på den sortens aktiviteter som vänner brukar dra iväg på. I bakgrunden finns en figur som är ute efter Marilyn, som inte vill henne väl. Vem är det?

Eva Rosengren är en bra berättare. Det gick fort att läsa den här boken för den flöt framåt hela tiden med korta kapitel. Hon visar att det är möjligt att leva med både det enkla och det svåra i samma båt. Man har bagage som formar en, men det betyder inte att man inte kan förändras, att man kan ha nytta av sina erfarenheter.  Mycket möjligt att jag vill läsa om den, så den åker upp på övervåningen!

Böcker

Övervåningen. Blir den färdig nån gång?! Pär har lagt nytt tak med taklister och han har tapetserat om hela övervåningen och gjort lite extra i sin egen Nördkårner. Och det här har han gjort medan möbler och kartongen har stått kvar. Idag är han i München för Scania och jag är solokvist, så då är det min tur att gör en insats. 

Steg 1 var att ordna framkomlighet och manöverutrymme och jag fick rodda en del med dammiga kartonger fulla av vinyl skivor, fotoutrustning och böcker, böcker, böcker. Ivar-hyllan är ju anpassningsbar på alla möjlig sätt och vis, så jag räknade ut vilket avstånd det skulle vara mellan hyllplanen för de inbundna och för pocket. och sen packa upp allt och få ordning på det för böckerna har inte, och jag betonar inte, packats ned exakt som de stod som Pär påstår. Ett mysterium kvarstår: jag saknar några av de inbundna engelska Harry Potter-böckerna. Jag har med MYCKET MÖDA OCH BESVÄR kollat alla kartonger. Mitt hjärta är oroligt… Det tog mig 4,5 timme och var ett rent styrkepass som kommer att kännas imorgon. Jag fick jäkligt ont i foten förstås. När jag skulle sitta i min läsfåtölj och läsa nu på kvällen, så somnade jag och sov i över en timme.

Det är en vacker syn, eller hur? Sedan ska jag få ordning på alla olika sorters faktaböcker.

 

Villkor

När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”.  Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.

Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.

Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?

Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!

Essexormen

“Ormen i Essex” av Sarah Perry.  Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Den var tillräckligt bra och lockande för att jag skulle läsa ut den. Ändå är det något jag saknar. Huvudpersonen Cora Seaborne har blivit änka, men sörjer inte eftersom äktenskapet var allt utom lyckligt. Hon tar med sig sin egocentriske son Francis och hyr ett hus i Aldwinter i Essex där det ryktas om att ett stort sjöodjur lurar i vassen. Dr Luke Garrett behandlade hennes man när han blev sjuk och blev sedan en nära vän till Cora efter mannens död. Martha är Coras bästa vän och följer henne över allt även när hon lämnar London för att bosätta sig i Essex (deras vänskap gav mig konstiga vibbar – den var för ensidig). I Aldwinter bor prästen William Ransome med familj och han och Cora finner varandra direkt, men eftersom det här utspelar sig på sent 1800-tal medför det komplikationer.

Det är en trist recension! Endast en uppräkning av de viktigaste personerna, men bättre en så klarar jag inte för jag fick ingen känsla för någon av dem. Det finns ingen tydlig premiss. Nä, det här är inte en bok jag skulle tipsa någon om att läsa.

Underverk

På tepåsarna från Lipton finns numera att läsa (äckligt) käcka positiviteter som inte gör något för att förbättra mitt medfödda usla morgonhumör. Idag fick jag den här:

Jodå, nog kan jag vara mottaglig för livets underverk t.ex. hur ofantligt mycket snor som samlas i näsan medan jag sover. I morse kunde jag snyta ut hur mycket som helst utan att uppleva att det sinade. Och ja, jag är in i helvete förkyld.

Omläsning

“Där mitt hjärta finns” av Billie Letts kom ut på svenska 1997, jag läste den första gången 2002 och har nu läst den en andra gång. Den finns som film oxå och jag har för mig att jag har sett den. Det handlar om Novalee Nation som är 17 år och gravid i sjunde månaden när hon blir dumpad och övergiven utanför Wal-Mart i en håla i östa Oklahoma. Trots sina unga år har hon redan blivit övergiven en gång, av sin mamma, och vuxit upp i olika fosterhem. Hon bosätter sig där i varuhuset. På dagarna rör hon sig ute i samhället och kommer i kontakt med de original som bor där och tillbringar nätterna varuhuset i en sovsäck som hon lånat från avdelningen med campingutrustning. När barnet föds en natt i varuhuset blir det stor uppståndelse och uppmärksamhet från alla håll. Novalee och hennes dotter blir kvar i det lilla samhället och för första gången i Novalees liv upplever hon att hon har ett hem och en familj.

Berättelsen är småmysig och smårolig och eftersom den tillhör en genre som inte hade något namn när boken kom ut – feel-good-genren – så är den oxå bitvis sockersöt. Alltför lättviktig för min smak som den är nu för tiden.  Billie Letts är en skicklig berättare och det är väldigt lätt att börja läsa och sedan fortsätta, kapitel efter kapitel.