En form av Tourettes?

Jag fick till en promenad på 65 minuter och halva sträckan hade jag ett riktigt bra tempo och det kändes som att jag var tillbaka på rätt köl igen. När benen började kännas stumma sänkte jag farten och efter ett tag kändes det lättare igen och jag orkade hela vägen hem utan problem. Efter lunch blev jag riktigt trött och lade mig faktiskt i sängen (sängen innebär en seriös tupplur till skillnad från en i soffan), men lyckades aldrig somna helt. Jag låg i 2 timmar, dåsade och fick åtminstone vila kroppen.

Jag har kommit på mig själv med att slänga ur mig spydiga kommentarer riktade till Pär och Elin. Den sortens spydigheter som jag aktivt hindrar mig själv ifrån i vanliga fall eftersom jag inte tycker om vare sig mig själv eller den stämning de för med sig. Det är tålamodet som brister. Jag orkar inte vara medkännande eller sympatisk eller diplomatisk. Munnen tar kommandot över hjärnan och ut hoppar grodorna. Jag är inte säker på att Pär eller Elin har märkt det; de har inte sagt något. Det känns som en mildare form av Tourettes. Kan det vara den höga dosen av Lyrica som gör att spärrarna försvagas? Eller är det ett resultat av den ständiga kampen jag upplever av att över huvud taget ta mig igenom varje dag? Kanske en del av klimakteriet?

Ingen rubrik idag…

Vägning: 100, nånting. Inga kommentarer. 

Ett gummipass som gick väldigt bra. Det var skönt att straffa kroppen genom att pressa musklerna.

Jag behöver mer hjälp

Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag. 

Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: “Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.

Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.

Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. “Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. “Aldrig mer 99!!” påminner mig. “Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…

Skiljeväg, analys och motivationshöjare

Jag befinner mig vid en skiljeväg där den ena vägen leder till slutmålet 70 kg och den andra vägen är en återvändsgränd med en stege där jag kan klättra uppåt och nedåt, några hekto hit, några hekto dit, men stanna kvar på 96 kg.

Det jag upplever nu handlar inte om att jag ger upp eller att jag är leds och absolut inte att jag är nöjer mig med 11 kg minus. Det handlar mer om VARFÖR jag och kroppen verkar ha gjort halt här.

Det största problemet har visat sig vara kvällstugget. Anledningen till att jag började med det var att slippa kommentarer från Pär om vad jag äter. Han lägger sig tidigt och då kunde jag slappna av och äta mig mätt. Anledningen till att jag fortsatte även sedan kommentarerna blev färre och även sedan stödet ökade sedan jag gick med i Itrim är en helt annan femma. Hunger är en sak. Okynnesätande är en annan. Trots att jag inte ens är sugen går jag i skåpen och stoppar i mig eller rostar några skivor med smör. Jag är medveten om att jag gör det. Jag är medveten om att det inte är så smart. Jag väger mig och ser att det ju inte är någon fara eftersom jag – i bästa fall – har gått ned i vikt eller att jag åtminstone inte har gått upp i vikt. PANG! Fällan slår igen! Jag fortsätter och sedan går jag upp i vikt och får ångest och bestämmer mig för att skärpa mig och så vidare, och så vidare. Det är dömt att misslyckas.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra sig av med en ovana utan att ersätta den med något annat, något bättre. Jag har provat mig fram i 6,5 månad nu. Olika strategier. Olika förhållningssätt. Jag blir egentligen inte nedslagen över att inget har visat sig vara hållbart och jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig själv. När jag hittar ett sätt som känns som när en pusselbit faller på plats, så kommer jag att bita mig fast. Eller när jag är tillräckligt angelägen. Jag har börjat ställa mig just den frågan oftare. Varför är jag inte tillräckligt angelägen att fortsätta gå ned i vikt? Nu vet jag ju att det enda jag behöver avstå ifrån är kvällstugget. Kvällstugget som inte längre fyller någon funktion. Kvällstugget som bara ger mig ångest dagen efter när jag reflexmässigt rekapitulerar hur mycket jag stoppade i mig kvällen innan. Kvällstugget har ingen tröstande, uppmuntrande eller belönande funktion. Det händer att den har en mättande funktion, men – som sagt – det är inte tillräckligt ofta för att vara befogat.

Det som finns kvar att prova är mental träning genom påminnelser och tänk-efter-före-metoden. Jag har satt ihop en motivationshöjare som jag har skrivit ut i 3 exemplar och kommer att sätta upp i ögonhöjd på lämpliga ställen.

Ewa!

107  106  105  104  103  102  101  100  99  98  97  96

11 kilo på 6 månader är bra gjort!

Du kommer att fixa resten också!

Kom ihåg hur bra det känns varje gång vågen visar minus.

Kom ihåg hur skönt det är när magen minskar.

Kom ihåg känslan när du orkar mer.

Kom ihåg vilken lättnad det är att slippa få ont i knän och vrister efter promenaderna.

Du har alltid ett val: att äta eller att fortsätta gå ned vikt.

Texten är skriven i olika fonter, både stilmässigt och storleksmässigt, kursiverat och understruket för att det inte ska bli en löpande text som ögonen bara kan svepa förbi, men det syns inte här i bloggen. Inga pekpinnar, inga förmaningar utan uppmuntran och betoning på att komma ihåg en positiv känsla.

Så nej, jag har inte gett upp! 

 

Ut i solen igen

Vägning: 96,5 kg som innebär en ökning med 3 hg. Inga kommentarer.

Idag kom jag äntligen iväg på en promenad igen trots att det var soligt och så småningom blev runt 20 grader, men jag var utrustad med linne, prasselbyxorna, keps och vattenflaska. Jag kom upp i ett riktigt bra tempo oxå, maxa pulsen lixom och låta hjärtat jobba, typ. Hej å hå. Hemåt via Konsum och där börjar det äntligen hända saker vid bygget.

Grunden är lagd.

Låtlisterepresentanten idag är Youngr med låten “’93”. They didn’t snapchat, they just chit-chat. It don’t feel right. Tell me bout the friends you follow. Who is real and who is hollow. 

Gummiband och diskussionslystna pirayor

Vägning: 99,4 kg som bevisar att det inte – jag upprepar INTE – fungerar att tillbringa 4 dagar i soffan varav 2 var riktiga frossardagar. 4 hg mer än förra veckan. Jag framhärdar med min ärlighet och kommer inte att väga mig någon annan dag i hopp om ett trevligare resultat. Nope! Bit ihop, gör om och gör rätt! Men jag vill ändå tillägga att det var värt det för lakritsen var väldigt, väldigt god…

Jag tränade med gummibanden idag, ett lätt pass eftersom jag fortfarande känner mig snuvig, men det var inga problem med orken och det var jätteskönt! Jag fick in ett väldigt flyt och det tog inte ens 1,5 timme från start till slut.

Det är lite märkligt det här med värktabletter. Frukostgröten dängde igång tandvärken och då fungerar bara värkkombon och inte Treo. Spiken är ryggen har dykt upp igen och då fungerar inte värkkombon utan endast Treo. ??? Som tur är har jag tid hos Bitte på torsdag.

Det här med Facebook… Jag har hittat 2 nya grupper: en med introverta likar och en där man kan diskutera livsåskådning, religion och tro. Den första gruppen är behaglig, den andra gruppen är diskussionslysten in absurdum. Häromdagen ställdes frågan om ultimata livsmål och jag var på kommentarshumör och skrev att jag vill må bra och inte skada djur eller människor. Jag hann knappt trycka på enter innan en kille antog att jag var vegan eftersom jag inte vill skada djur. Nej, jag är inte vegan och jag hade inte lust att ge mig in i den diskussionen… Då gick han igång: det handlar inte om diskussion utan om att jag ju ljög i mitt påstående om att inte skada djur. Osv, osv. Jag teg ihjäl honom, men när jag gick in på FB idag såg jag att han har lyckats hålla igång veganvinklingen och har skrivit långa, utförliga kommentarer. Det är just det som gör att jag kommer att gå ur gruppen. Diskussion i all ära, men man behöver inte hugga som en piraya på precis allt! Undrar om det kändes bra för honom att avslöja mig som lögnare? Det verkade vara viktigt för honom.

 

Positivitet och Tacksamhet har semester

Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!

Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen “kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga “dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om “Suck. Idel ursäkter!”.

Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.

Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.

Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.

Depression

Pinterest

“Pin your interest – pinterest”. Jag hörde talas om det för något år sedan och kunde inte förstå vitsen med det. Jag fattade inte ens hur jag skulle använda det. Sedan skaffade jag ett konto i somras, men jag minns inte varför. Minnet har väl sållat bort det just för att det inte verkade vettigt. Hehe. En startsida kom upp, så kallat startflöde. Massor av bilder på vad som helst. Djurbilder! Hundar och katter och björnar och marsvin och tigrar och… Jag behövde en anslagstavla! Den fick titeln “Djur”. Duh! Sedan dess har jag pinnat. Nu har jag 31 anslagstavlor med t.ex. djur, böcker, film, psykologi, Snobben, Downton Abbey och kloka ord. Djur-tavlan har delat sig i 4: djur, marsvin & kaniner, hundar & katter och STORA katter. För mig handlar det om bilder. Jag har alltid behövt bilder att försjunka i. Ljus och skuggor. Färg och svartvitt. Kontraster och form. Jag använder inte Pinterest till annat än att samla ungefär som jag samlade filmisar när jag var liten. När jag känner mig nere går jag in bland djurbilderna och jag känner hur endorfinerna sprider sig i kroppen som värmen efter en mugg te. Det fungerar alltid! Just idag har jag spenderat ovanligt mycket tid vid datorn och jag fastnade på Pinterest när jag äntligen tog tag i röran på djur-tavlan och såg till att hundarna & katterna och de STORA katterna fick varsin tavla. Det ger samma tillfredsställelse som att städa, att bringa ordning, att sortera. I början pinnade jag allt, men nu är jag mer selektiv speciellt bland djuren för jag avskyr när man klär ut djur och vill förmänskliga dem med hjälp av uttryck och kommentarer. Det är som med precis allt annat i livet – sålla, sålla, sålla! Jag har fått med Elin i pin-träsket. Från början var hon precis lika skeptisk som jag, men nu är hon värre däran än jag. Moahahahaaa!!

 

Höstbyte

Det är inte bara träden som byter om nu när det är höst. Min nalle, Måns, har bytt till stickad tröja och manchesterbyxor och idag fick soffan byta klädsel! Det är inte gjort i en handvändning direkt. Idag gjorde jag det själv och det tog 1 timme, men resultatet är tillfredsställande.

Från grått till varmt rött. Det blir ett annat ljus och en annan stämning i hela rummet.
Från grått till varmt rött. Det blir ett annat ljus och en annan stämning i hela rummet.

När jag loggar in på min blogg och ser att det finns en eller flera kommentarer som väntar på granskning, så blir jag såååå glad! Tills jag upptäcker att det är reklam för diverse mediciner. De senaste dagarna har de drällt in och jag börjar bli leds. Det verkar inte som om spam-tillägget fungerar.