Stalpi

“Stalpi” av Stefan Spjut är den andra och fristående delen om Susso Myrén.

Det har gått hela 10 år sedan Susso stängde dörren i ansiktet på sin mamma, Gudrun. 10 år under vilka Susso har varit i klorna på ekorren, Skrott. Det har gått utför och hon har flyttat från Kiruna till Vittangi där hon isolerat sig. Gudrun är på helspänn för hon vet att sektledaren Lennart Brösth kommer att söka hämnd. Hon når inte fram till Susso längre och ber därför Diana, Sussos bästa vän från tonåren, att göra ett försök. Det handlar oxå om en varg som fångas in för att transporteras söderut, men något går fel. Det är ingen vanlig varg…

Jag tycker att “Stallo”, den första delen, var betydligt bättre än “Stalpi”. Den här kändes smått rörig och jag upplevde ofta att det låg något outtalat – ofta i dialogerna – som  fick mig att känna att jag missat något och att jag var korkad som inte begrep vad. Samtidigt var den spännande och jag sa högt för mig själv: “Hur 17 ska det gå för Susso?!”. När trollen har satt klorna i dig, så kommer du inte undan; det spelar ingen roll hur långt du flyr för de hittar dig. Vill de ha någon, så får de tag i den personen och just det skoningslösa gav hela berättelsen en obehaglig och lätt uppgiven stämning. “Stalpi” är absolut läsvärd och jag ser fram emot den avslutande delen om Susso Myrén!

Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

En introvert påsk

Solen har strålat från en klarblå himmel och ljuset har reflekterats i snön. SNÖN! Det vräkte ned större delen av gårdagen och det var flera minusgrader inatt och när jag gick ut med soporna var det halt i trappan! Igår kväll, vid 20-tiden när solen var på väg ned och vädret hade klarnat upp, tänkte jag “Vilken härlig vintereftermiddag i december!”. Det påminde mig om Kiruna som ju får allt längre kvällar samtidigt som snön ligger kvar. Vårvintern. Jag har promenadstrejkat både igår och idag. Jag tänker inte ta fram vinterskorna igen och jag tänker inte ta fram vinterjackan heller. Jag vägrar! Jag sitter hellre inomhus, dricker te och läser. Promenera kan jag göra någon annan dag. Problemet är att jag får ont i ryggen av att inte röra på mig, men jag tar 2 Treo och inväntar bättre väder. Pär och Elin tillbringar påsken på Öland tillsammans med svärisarna och svägerskan och det är ljuvligt att få vara ensam. Vila öronen från prat och krav på uppmärksamhet. Jag känner mig extra introvert eftersom jag läser en biografi om Greta Garbo som nog kan beskrivas som introvert de luxe. Jag beställde från Lakritsroten för att ha påskgodis redo och jag tjuvstartade redan i onsdags och igår och idag har jag verkligen svullat. Lakrits är bra för min mage eftersom den är lätt laxerande. Nu ska jag hänga lite med familjens alldeles egna påskharekanin, Selma!

Massage och knivhugg

När det var 10 minuter kvar innan min massagetid började, klädde jag på mig och kilade ned till salongen. Wow! Det kändes så lyxigt att bara kunna gå dit utan förberedelser eller planering eller biljettkostnad. Så hade jag det när jag bodde i Kiruna där jag inte åkte buss en enda gång de 22 år jag bodde där. På heder och samvete!

Ett- enligt mig – klassiskt behandlingsrum: ljust och luftigt, levande ljus och väldigt behaglig musik i bakgrunden jämfört med trafikljuden kring Odenplan. En massagebänk som inte var sliten, gnisslade eller knarrade. Generösa, fräscha handdukar. Jag låg på en värmedyna. Det kom jag underfund med först efter ett tag när det fortsatte att vara varmt där jag låg på mage och att det inte handlade om ett värmepåslag. Bitte Alm heter hon som knådade mig och det är hos henne jag får behandlingar fortsättningsvis. Det känns skönt att veta vem jag kommer att träffa. På AAA-kliniken kunde jag visserligen säga till om jag ville att någon speciell skulle massera mig, men jag upplevde det inte som att mina önskemål nådde fram. Bittes händer var inte hårda och kändes inte som om hon nöp sig fram över musklerna. Hon började med att massera nacken medan jag låg på rygg och jag fick lära mig något nytt: i kinden sitter en muskel som hänger ihop med nackmusklerna och påverkas när man spänner käkarna vilket jag är medveten om att gör för det är bland annat därför jag sover med bettskena. Hon tog sig an den muskeln genom att sticka in ett behandskat pekfinger i min mun, trycka det på en punkt och samtidigt dra i mungipan. Intressant! Det kändes betydligt mer i höger kind än i vänster. 700 kr för 1 timme och det var det värt för jag kände mig lättare och smidigare och det pansar som suttit över ryggen som en ryggsäck var borta. Jag ska kila dit igen om 2 veckor.

Ibland undrar jag om jag borde få gå lös. Sedan jag snöade in på charktallrik till lunch har blivit en hejare på att dela avokador och jag trodde att jag hade kommit på ett bra sätt att få loss kärnan de gånger den inte lossnar av sig själv. Jag sticker in kniven i kärnan och vickar loss den och det går finfint bara avokadohalvan ligger på skärbrädan. Idag gjorde jag något som jag, redan innan jag gjorde det, visste skulle gå helt åt fanders. Jag höll avokadohalvan i vänster hand och stack in kniven i kärnan med höger när kniven slant och rände rätt in i handen. Jamenherregudihimlen… “Jag visste att det skulle hända!”, skrek jag. “Jag visste det men ändå gjorde jag det!!” Jävlar vad ont det gjorde! Ett litet, prydligt knivsår i tumvecket som sved som eld och blödde överraskande mycket. Elin var, som tur var, med och kunde hjälpa mig att bandagera samtidigt som jag tryckte mot såret. Ja, kära värld… Jag tröstar mig med att det är den här sortens misstag som jag faktiskt lär mig av.

Hur är det möjligt?!

Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!!  Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.

Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!

Träd 31

Ljudboksminnen

Igår började jag lyssna“Farmor och vår herre” av Hjalmar Bergman. Det är Meta Velander som läser och jag tycker om hennes röst; en äldre dam som läser högt ur en bok och som har en skolad röst som gjord för den svenska som gällde för 1921 när boken kom ut. Det här är ingen bokrecension. Det här handlar om ljudböcker eller när någon läser högt för en. Jag har ju lyssnat på så många böcker de senaste åren, så många olika röster, men det var Meta Velanders som triggade mitt minne.

Sommarlov. Väckarklockan ringer klockan 8. Då börjar “Sommarlovsmorgon” i radion och just den här sommaren läser man “Det blåser på månen”. “När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” Systrarna Dina och Dorinda som hamnar i en sån knipa att det nästan blev otäckt. Det hände ofta att jag somnade om medan jag låg i sängen och lyssnade. Om det inte var alltför spännande vill säga.

Sommarnätterna var långa och ljusa. I Kiruna blev det aldrig mörkt. Närmare midnatt sändes “Kalla kårar”. Korta berättelser om oförklarliga händelser eller konstigheter eller rena spökhistorier. Skitläskigt! Det var Björn Granath som läste och hans röst var perfekt. Långsam, lågmäld och lite knarrig. Radion stod nära huvudänden av sängen för jag ville inte störa mamma och pappa som redan somnat och det gjorde att Björn Granaths röst kröp in i huvudet och fyllde det med kusliga bilder. Det var nog lika bra att solen var uppe hela nätterna för det hade nog blivit för kusligt om det hade varit mörkt…

Jag och min lillasyster hade många skivor med barnvisor och sagor som vi ofta lyssnade på. Skivspelaren, en plastvariant i beige och rött, var igång mest hela tiden medan vi lekte med Barbie eller byggde med Lego. Jag spenderade många, många timmar med att lyssna på “Kåldolmar och kalsipper” av Nationalteatern samtidigt som jag ritade.

Sedan dröjde det många år innan jag lyssnade på böcker igen. Jag var i 30-årsåldern när jag föll pladask för “Harry Potter”. När jag hade läst alla böcker flera gånger och sett filmerna började jag lyssna på böckerna på både svenska och engelska. “Harry Potter och de vises sten” var den första ljudboken jag köpte och den var i CD-format. En period var jag alltid ansluten till min bärbara CD-spelare. Hörlurarna var som en navelsträng. När jag gick hemifrån var jag tvungen att ha med extra batterier och kanske den CD som stod på tur.

Sedan 2 år tillbaka har jag en smartphone (Android) med Storytel-appen och jag är återigen navelsträngad. Det är inte Barbie eller tecknande som gäller längre utan allt annat: promenader, diskning, vila, städning och när jag spelar spel på mobilen. När Meta Velander triggade mitt minne här hemma i köket för snart 2 dagar sedan, så insåg jag ju att jag alltid har tyckt om att lyssna på böcker. Och att läsa själv. Böcker är min drog vare sig jag läser själv eller lyssnar när någon annan läser.

Snöknarr och bilder

Det låg ett stort brev hos ICA i Salem som väntade på att hämtas av mig. Det anlände för bara 2 dagar sedan, men jag hade hunnit få 2 påminnelser. Jag förde en inre debatt med mig själv för, trots att jag har skrutit med att jag har sluppit bli förkyld var jag sänkt igår och smått mosig idag. Det som fick mig att verkligen komma iväg var det fantastiska vintervädret med solsken och 14 minusgrader. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte passade på att gå ut. Jag växte upp med den här sortens vinterväder i Kiruna, men här nere blir det en ren och skär happening. Snöknarr, frost och stelfruset ansikte – ålrajt! En rask, kortare promenad på 2 x 25 minuter. Jag passade på att köpa fler ögondroppar från apoteket. Ögonen är ovanligt torra sedan ett par månader tillbaka och jag behöver droppa ett par tre gånger om dagen och den extra torra inomhusluften gör att jag får droppa ännu fler gånger.

Rönninge sett från gångbron mot Salem.
Rönninge sett från gångbron mot Salem.
Solen är trött, men den tar sig uppåt lite mer för varje dag. Det var inte många människor i rörelse vid 10-tiden och Säbytorgsskolan har jullovsstängt.
Solen är trött, men den tar sig uppåt lite mer för varje dag. Det var inte många människor i rörelse vid 10-tiden och Säbytorgsskolan har jullovsstängt.
Ett skyddande täcke av snö.
Ett skyddande täcke av snö.

Jag fortsätter att prova mig fram med Photo Editor-appen och hittade en möjlighet att göra kollage med de bilder jag är extra nöjd med. Titta!

Flaten 18

Känner ni till den nya trenden med målarböcker för vuxna? När jag var liten gick det åt många målarböcker och jag fick lust att prova det igen. Jag tänkte att det kanske är mindre ansträngande för handen att måla än att rita.

Den är inbunden och känns lyxig.
Den är inbunden och känns lyxig.

Det fungerade bättre med färgpennor än med tuschpennor eftersom jag kan måla fram och tillbaka och runtrunt utan att det blir fult. Dessutom kan jag leka med nyanser på ett annat sätt. Det är rogivande och de har naturligtvis redan gjort undersökningar som visar på positiva effekter på hjärnan och stressnivån. Behöver jag säga att det är ett lysande tillfälle att lyssna på en bok?

Målarbok 2