Försommar

Försommaren är tillsammans med hösten min favoritårstid. Samtidigt avskyr jag försommaren på grund av pollenanstormningen. Jag älskar de ljusa kvällarna, men jag avskyr värmen. Idag är det 24 grader och SMHI hotar med uppåt 28 grader i nästa vecka. Det enda jag uppskattar när det är varmt är att sitta inomhus med korsdrag och våra ljusa rullgardiner halvt neddragna. Just nu till exempel. Det fläktar lite och doftar av nyklippt gräs. Prassel av löv. Fåglar som sjunger – jag är urdålig på att känna igen olika fåglars läten, knappt ens koltrasten – och de kvittrar och kvillrar så det är en ren fröjd. Annars är det så tyst….. Schhh…. Inga gapiga grannar vid den här tiden på eftermiddagen. Inga skrikiga ungar. Balsam. Jag hämtade ett paket idag och för att slippa den värsta värmen gick jag redan halv 9. Fördelen med att det är söndag är att det var folktomt. Nästan ingen trafik. Dagis och skolor har helgstängt. Jag hade stavarna och visserligen var det tungt, men det var ändå skönt. 2 x 25 minuter var alldeles lagom när det handlar om ork, allergi, hälsporre och solsken.

Ta mig tusan om jag inte kunde känna aningens syrendoft trots att de bara är knoppar ännu!

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Tejpning

Jag var hos sjukgymnasten, JA, hos Fysioterapiteamet idag. Det tog 50 minuter och vi enades om att tejpa hälen idag och nästa vecka ska jag få den första av 4 laserbehandlingar. Laser är skonsammare än stötvågsbehandling och passar bättre i nuläget eftersom hälen är väldigt irriterad och svullen. Det var hösten 2013 som jag stötvågsbehandlade högra foten och då hade jag haft ont sedan januari vilket innebar att inflammationen hade hunnit plana ut och stagnerat och då fungerade stötvågorna som satte fart på läkningsprocessen och blodflödet. Förmodligen har jag inte mer ont den här gången. Skillnaden är att jag var uppmärksam på symtomen och får hjälp i ett tidigare skede. Det är fettet i hälkuddarna som har tryckts ut mot sidorna och därför inte ger den stötdämpning som förhindrar smärtan. JA:s tejpning, med vanlig sporttejp, gör att hälkuddarna förblir ihoppressade och håller kvar dämpningen. Tejpningen är inte alltför avancerad och jag kan göra den själv t.ex. innan jag ska promenera. MBT lindrar besvären från hälsporre, men de saknar den uppbyggnad i hålfoten som avlastar “fotbladet” och det är nog därför de skorna inte fungerar just nu.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

 

Infriade förväntningar

Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse “Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!

Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.

Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i “Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok “Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.

Inget fancy-schmancy

En 5 km lång promenad på 70 minuter i ett riktigt bra tempo. Vad skönt det var! Flera plusgrader, så det var den tunna jackan och kepsen som gällde, men med isbuggarna för säkerhets skull. Efteråt kunde jag konstatera faktum: isbuggarna läcker underifrån, förmodligen en spricka i sulan. Det är ingen större idé att köpa nya förrän till hösten.

Jag fyller år idag! 52 gyllene bast och jag har haft en bra dag. Mitt val av middaxmat var inget fancy-schmancy utan stekt falukorv med stuvade makaroner och jösses, vad det smakade bra! Napoleonbakelse till efterrätt. Det verkar som att jag har varit snäll det senaste året för jag fick många, härliga presenter: filmer, böcker, muminporslin, presentkort hos Bokus och en canvastavla gjord på ett motiv av sälar som Pär fotade på Gotska Sandön för några år sedan.

Juldagsfunderingar

Julen kan vara mysig. Julen kan vara en prövning. Julen är inte likgiltig. Varje år skrivs det och tycks det om alla som är ensamma just kring jul. Det finns de som är ofrivilligt ensamma och som mår dåligt av det och så finns det de – vi – som väljer att vara ensamma och som inte mår dåligt av det. Jag kan inte låta bli att undra om de som mår dåligt under julen, mår dåligt för att det är en prövning eller för att de upplever det som att de inte lever upp till omvärldens förväntningar och märkliga krav på hur julen ska upplevas? Det anses bättre att fira jul tillsammans med fullständiga främlingar än att sitta ensam. Ensam är ett fult ord så här års.

Jag har upplevt några olika konstellationer genom åren. När jag bodde hemma rådde rutiner och traditioner. Utomhusgranen tändes på lucia, inomhusgranen kläddes dagen före dopparedagen medan “Beatrix Potters jul” gick på tv:n i bakgrunden med dansande grisar och möss. Storhandlingen på Obs! (det heter Stora Coop numera) klarades av någon vecka innan jul och skinkan griljerades en viss dag. När Elin var liten firade vi jul hemma på Fornbacken med svärisarna som kom ned från Luleå. Det var nog ungefär när vi flyttade hit till Rönninge som vi började fira med Vårat Gäng hos svärisarna på Klara Östra och det har vi fortsatt med. Julen 1999 dog pappa och det var några jular efter det som var extra tunga. Julstämningen har allt svårare att infinna sig. Jag mår dåligt av att det börjar julhetsas redan i oktober och som motreaktion har jag tvingat fram en allt mer nedtonad jul här hemma. De senaste åren har vi inte ens haft en gran utan bara en bordsgran från Clas Ohlson. Det är knappt att nyårsfyrverkerierna har tystnat innan jag river ner de få juldekorationerna. Äntligen vardag igen!! Jag mår illa av frossandet vid julbordet. Svärmors julmat är den godaste utan konkurrens, men mängden… Det är äckligt när man tar om både 2 och 3 gånger av sillen & potatisen innan man ens har kommit till varmrätterna som det oxå äts flera portioner av. Lite senare blir det fikabröd och julgodis. “Ät mer annars får vi äta julmat fram till påsk!” Hur lite mat svärmor än gör, så är det ändå för mycket. Ingen annan gång under hela året äts det så mycket mat och jag undrar varför?! Urgamla traditioner som hänger i sedan jordbrukssamhället när man arbetade hårt, slaktade djur under hösten och verkligen unnade sig till jul. Den här julen talade jag om för Pär, en månad i förväg, att jag inte hade för avsikt att följa med. Han blir inte lika upprörd längre, har väl resignerat, men han fick ur sig något om att det kanske inte vore för mycket begärt om jag följde med därför att han och de andra ville det. Varför skulle någon vilja ha mitt motvilliga sällskap? Jag har firat både julaftnar och nyårsaftnar med hjälp av flera extra Lyrica som har gjort mig behagligt avtrubbad och sedan dödstrött och så vill jag inte ha det. Jag har aldrig bett någon göra något/följa med på något “för min skull”. De ska vilja det själv, annars gör det hellre ensam. Så igår var jag ensam hemma med Bibbi och Selma. Lugnt och skönt. Sov ett par timmar i soffan. Jag åt lasagne av märket “Familjen Dafgårds” och det var gott. Ingen julmusik. Ingen Kalle Anka. Ingen alkohol. Inget prat. Det är en god jul för mig.

Promenad, socker, fett & kolhydrater

Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det “jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.

Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.
Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.

Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.

Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.
Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.

Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.

Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.

Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.
Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.

När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.

1 årsdag och snö

På juldagen var jag så fokuserad på återhämtning att jag glömde bort att min blogg fyllde 1 år! Det vill säga bloggen hos WordPress för den riktiga födelsedagen är ju i februari.

Min WordPress-blogg fyllde 1 år den 25 december.
Min WordPress-blogg fyllde 1 år den 25 december.

Det snöade igår och snön ligger kvar plus att det är ett par minusgrader plus att solen strålar från en klarblå himmel. Jag tog på mina isbuggar (Ice bugs) med en ny innersula och promenerade till apoteket i Salem. Det var ljuvligt utomhus! Kallt om ansiktet. 25 minuter plus 40 minuter.

SnöJag hämtade Stilnoct och köpte medikamenter som Pär behöver i sin fortsatta kamp mot förkylningen. Själv håller jag virusarna stången med Cold Zyme. Jag har använt det då och då de senaste månaderna, särskilt när jag har känt det olycksbådande killet i halsen och eftersom jag inte har blivit ordentligt förkyld på hela hösten tolkar jag det som att det fungerar. Elin har provat det vid 2 tillfällen och har även hon sluppit bli förkyld. Det är dyrt, men värt pengarna för det påfrestande med segdragna förkylningar.

Vyn från köksfönstret strax efter klockan 9.
Vyn från köksfönstret strax efter klockan 9.

 

Skrivövning

Lektion 5 i journalistkursen. Jag valde att skriva fritt om ett angeläget ämne. För mig är det angeläget med större öppenhet och tolerans gentemot psykiska sjukdomar och att minska rädslan för antidepressiva mediciner. Den är 1377 ord och det finns inga bilder. Ta dig tid och fokusera!

 

Jag är drogberoende. Det går även att uttrycka det som att jag är beroende av mediciner. I 28 år har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-preparat och det är klart att jag är beroende av dem. De är livsnödvändiga för min hälsa. Utan dem hade jag kastat mig framför tåget för många år sedan. Det känns inte bra att vara beroende av mediciner, men det är ett val jag gör. Jag fick anlaget för depression med modersmjölken och jag är inte den enda i familjen som har varit deprimerad, men när jag växte upp talade man inte om den sortens problem med hälsan utan det är något som jag har förstått som vuxen. Vi vill gärna intala oss att dagens samhälle är öppnare och tolerantare när det handlar om att må psykiskt dåligt. Visst är det bra att man inte blir stämplad som brottsling vid ett självmordsförsök eller att sjukdomen förenklas som ”nervösa besvär” eller det mer romantiska ”melankoli”, men den allmänna okunnigheten och oförståelsen är fortfarande sorgligt stor och med okunnighet och oförståelse följer rädsla.

En jämförelse

De som känner mig tycker att jag är oerhört tjatig när jag alltid drar upp jämförelsen mellan depressioner och cancer, men jag envisas eftersom jag tycker att skillnaden i bemötandet är pinsamt tydlig. Till att börja med handlar det om att psykiska sjukdomar fortfarande är skambelagda jämfört med fysiska sjukdomar. Det är inte klokt! Om du drabbas av en depression är inställningen att du ska bita ihop och rycka upp dig för ”alla blir ju deppiga till och från”. Cancer för med sig en form av respekt, kanske av den anledningen att den är skrämmande på ett mer påtagligt sätt där behandlingen leder till håravfall och viknedgång. Det ger intryck av krigföring. Man kan ju faktiskt dö av cancer, men faktum är att självmord till följd av depression tar betydligt fler liv varje år. Det är till och med fler som dör av självmord än i trafiken. Medicinering framställs alltid som ett alternativ för den som är deprimerad och inte som en nödvändighet medan den cancersjuke inte förväntas välja om han eller hon vill överleva. Rädslan för att bli beroende av antidepressiva mediciner är stor, men vad finns det för garantier att du inte blir beroende av smärtstillande i samband med cancerbehandlingen? Du kan bli beroende av Ipren och nässpray, men hindrar det dig från att ta dem när huvudvärken sätter in eller när du är så täppt att du endast kan andas genom munnen? När någon dör p.g.a. självmord till följd av depression heter det aldrig att han eller hon ”förlorade kampen mot sjukdomen” som man alltid vill uttrycka det när det handlar om cancer. Då är det underförstått att människan gav upp och ger man upp är man ynklig. Varför är kampen mot celler som löper amok mer ärofull än kampen mot bristen på serotonin?

I media 

I tv-serien ”Desperate housewives” får Lynnette cancer och det blir stor dramatik. Väninnor och familjemedlemmar blir engagerade och hjälper till med precis allt. Det här pågår i ett flertal avsnitt. Hennes läkare kommer hem till henne för att meddela att hon är friskförklarad och hon faller på knä ute i trädgården och gråter av tacksamhet.  När hennes man, senare i serien, blir deprimerad efter att deras sladdbarn fötts, en form av manlig förlossningsdepression, söker läkarhjälp och blir rekommenderad antidepressiv medicin får Lynette spel. För det första förlöjligar hon hans sjukdom. För det andra tillåter hon inte att han tar mediciner.”Inser du hur farliga de medicinerna är?”. När han vill prova medicinsk marijuana byter hon ut den mot oregano. Ingen av väninnorna blir indragna, det är knappt att någon i deras egen familj vet om att han är sjuk och allt klaras av i ett enda avsnitt. Det nämns aldrig mer. The end.

Beroende eller inte är ett val

När du har huvudvärk gör du ett val om du ska ta hjälp av värktabletter eller inte. Din första tanke är förmodligen inte att du kan bli beroende. Du vill slippa ha ont för att kunna fungera som du är van vid. Det skulle kunna bli så att huvudvärken återkommer och vanlig Alvedon inte biter och då ökar du dosen, kanske kombinerar du den med en annan sorts värktablett. En mindre nogräknad läkare skriver ut starkare doningar som definitivt är beroendeframkallande, men det struntar du i eftersom det är så skönt när värken försvinner. Om du skulle drabbas av depression väntar du ut den för ”alla blir ju deppiga till och från”. När en vän råder dig att söka hjälp, för det finns mediciner som kan få dig att må bra igen, att fungera som du är van vid, slår du ifrån dig. ”Jag vill inte bli beroende av mediciner! Skulle du vilja leva som en avtrubbad zombie?” Du väljer mellan att fortsätta vara deprimerad eller risken att bli beroende. Risken att du blir beroende av SSRI-preparat är egentligen inte större än att bli beroende av värktabletter. Med hjälp av en läkare trappar du upp doseringen tills du når en nivå som får effekt och när du känner att du mår bra igen, att du är stabil och klarar dig utan krycka, så trappas medicinen ut långsamt.

Känslomässigt avtrubbad

För ett par år sedan befann jag mig i en situation där mina mediciner inte verkade hjälpa. Jag mådde sämre och sämre och hade självmordstankar. Det var jag själv som tog upp el-behandling som en desperat åtgärd. ECT, Electrical Chock Treatment kändes för mig lika skrämmande som mediciner gör för de flesta andra och beslutsprocessen var svår, men till slut valde jag att ta chansen. Jag grät hela vägen till sjukhuset. Bokstavligen. Jag gick igenom sex behandlingar (de rekommenderar tolv) över en period av knappt tre veckor, men när jag inte mådde ett dugg bättre efter halva tiden och dessutom kände mig avtrubbad av att sövas med narkos vid varje behandling satte jag stopp. Jag var besviken. Hösten och vintern som följde är bland de värsta jag har varit med om. Det var ångesten som var värst. En ständig knut i magen som gjorde att jag hade svårt att äta. Sömnen rubbades och jag blev rädd för att vara ensam hemma. Jag som i vanliga fall älskar att vara ensam flera dagar i sträck började oroa mig för hur jag skulle klara mig när min man åkte till Öland som han alltid gör på sommaren. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa och det är något jag har svårt att leva utan. Jag mådde så psykiskt dåligt att det gjorde fysiskt ont. Det enda som egentligen fungerade var fysisk aktivitet. Jag promenerade varje dag och jag tog på mig de flesta uppgifterna hemma bara för att ha något att göra. Den här krisen sammanföll med och förstärktes av ett byte av både mediciner och läkare. Så småningom fick de nya medicinerna effekt och jag kände igen mig själv igen, men det tog tid. Nedåtgången började i juli, botten nåddes i november – december och jag kände mig stabil igen först i maj året efter. Det här vill jag aldrig vara med om igen! Utan medicinerna fick alla känslor fritt spelrum, men ångest, depression och rädsla gav inte de positiva känslorna en chans, så jag är mycket hellre lite känslomässigt avtrubbad än att gå igenom den skärselden igen. Om jag hade begått självmord under det året hade det berott på att jag inte orkade vänta på att må bättre och inte på att jag var feg som valde den lätta vägen. Det hade verkligen handlat om att jag förlorat kampen mot sjukdomen.

Det är värt ett försök

Nu kan jag säga att jag till och med har provat el-behandling och för mig betyder det att jag har provat allt när det gäller vad som får mig att slippa djupa depressioner. Det mesta är värt ett försök. Allt från Johannesört för milda depressioner (deppighet) till el-behandling. Fysisk aktivitet, rutiner, mediciner och regelbunden sömn är det som garanterat fungerar för mig. Det klarar jag mig inte utan. Det vet jag nu. Att läsa och att skriva, närhet till djur och natur är också nödvändigt. En annan sak som hjälper är att prata om det. Jag bloggar om mina erfarenheter och jag smyger inte med min sjukdom. Det är mitt bidrag till större öppenhet och tolerans.

 

 

 

 

Fantastisk höst

60 minuters stavgång i ett fantastiskt höstväder! Det har varit någon enstaka mulen dag (inte mig emot) och det har regnat en kväll (som jag kan minnas), men egentligen kan väl ingen klaga på den här hösten? Solen fortsätter att stråla även om den inte är lika varm längre. Det är vansinnigt skönt att komma ut! Det gick bättre idag med mer flyt och jämnare tempo och inga nerviga nypor.

Träd 8

 

 

Dagens låtlisterepresentant är Nick Jonas med låten “Levels”.