Under attack

Elin är i slutet av sin förkylning med bara nästäppa kvar. Pär är mitt uppe i sin och är helt sänkt. Det känns som om jag är under attack och undviker virusarna genom att sova på soffan. Ett fullt pass med gummibanden gav inga indikationer på att jag har en infektion i kroppen – jäkla tur det! Det var tufft, men skönt och jag kommer att få grym träningsvärk i armarna. Jag fick ont i ryggen efteråt. Igen. Jag undrar vad jag gör fel? Det blev i alla fall bättre med tigerbalsam.

Värmeslag?

Vid 4-tiden vaknade jag av att jag mådde dåligt. Kissnödig, halsbränna, mådde illa och när jag stod upp var jag så yrslig att jag hade svårt att gå. Toalettbesöket klarades av. Halsbrännan hade förmodligen att göra med lakritsen (dålig kvalitet) som jag åt igår kväll och jag tog 1 Omeprazol med lite mjölk och så slängde jag resten av lakritsen. Sedan försökte jag sova. Huden hettade som om jag hade varit ute i solen. Jag frös och jag svettades om vartannat och samtidigt. Kroppen ville inte ligga stilla – det ryckte i den. Huvudvärk. Illamående. Jag dåsade till och från. Vid 8 var jag kissnödig igen. “Är klockan inte mer än 8?!”, tänkte jag och lade mig igen. Kroppen hade slutat rycka, men jag frös och drog till mig Pärs täcke oxå. Jag bara låg där och fantiserade ihop hemska sjukdomsdraman: att jag skulle bli liggande i flera veckor eller att Pär skulle blir tvungen att köra mig till sjukhus och vem ska då ta hand om Bibbi när Elin och Pär åker till Öland på onsdag? Och jag som har fått sådant flyt med träningen! Jag mådde illa och ville bara dö. Det kändes precis som vintern 2011/12 när jag alltför ofta bara låg i sängen och glodde på träden och himlen. Vid 9 gick jag tillbaka till toaletten och satt där ett tag tills magen var helt tömd, men jag behövde inte kräkas. Sedan tvingade jag i mig lite youghurt-kvarg, men jag orkade knappt sitta upp utan hängde över bordet. Vad fan var det som hände? Kanske värmeslag med tanke på hur matt jag blev efter de senaste promenaderna plus att jag ju redan hade bränt mig? Eller var det borrelia från någon liten jävla fästingjävel som jag inte upptäckt? Det där konstiga märket på axeln som inte kliar som ett myggbett, men heller inte är en finne… Eller det där märket på benet som har kliat så in i h-vete? Kanske var det så enkelt som att jag åkte dit på Pärs förkylning ändå? Tillbaka till sängen och nu kändes kroppen lugnare – framför allt magen. Frossan och svettningarna avtog och försvann. Jag somnade och sov som en stock till efter 12. Lunch med Elin och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag orkade hålla mig uppe, hade slutat må illa och att jag inte kände mig som en kokt kräfta längre. Lite skakig och huvudvärk, men inte värre än så. Vad 17 var det som hade hänt?! Jag lutar fortfarande åt ett litet värmeslag, så jag tänker hålla mig inomhus hela helgen.

Ångest, koltrast & online-läkare

Den här dagen är snart slut och det är en välsignelse! Jag var medveten om att jag utmanade ödet när jag skrev så mycket positivt i torsdags och skiten började ramla in redan dagen efter när Selma vägrade äta. Elin och Pär åkte till vetten på lördagen och fick mediciner. Efter det har vi fångat in, hållit, medicinerat och stödmatat tvångsmatat Selma flera gånger om dagen. Det är oftast jag som har hållit och igår kväll blev hon så leds att hon stampade i golvet, så fort jag kom i närheten. Jag klandrar henne inte…

Elins förkylning blir värre och vår vårdcentral är inte till någon hjälp. På den öppna mottagningen får man visserligen träffa en läkare, men max ett besvär i taget. Hon var där igår eftersom hon hade lock för ena örat plus värk. Det visade sig vara en rejäl vaxpropp som vi bekämpar med Revaxör. Det fanns inte utrymme för hennes hosta eller eventuell bihåleinflammation. Läkaren tyckte att hon skulle ta Revaxör 4 kvällar i rad och sedan skölja ur eländet hos en sköterska. 200 kr i sjön. Jag hjälper henne och efter dagens behandling kunde jag bokstavligen dra ut en del av den upplösta proppen med en pincett. Nu ikväll övertalade jag henne att prova Min doktor och hon kommer att få svar via mail senare ikväll. 250 kr som går på högkostnadskortet. Det är värt ett försök!

Vi veckohandlar på Coop online och det fungerar oftast bra. Den senaste tiden har det dock skitit sig och jag har fått sms om att jag måste lägga in beställningen igen och välja en annan dag. Det har varit måndagsleveransen som inte har fungerat, så då valde jag tisdag förmiddag i stället mellan 11 och 13 och så har jag tränat på eftermiddagen. Det har varit försenat båda gångerna och idag fick jag än en gång sms om att de är försenade och då blev jag tvärleds. Jag sket i träningen för jag skulle inte kunna koncentrera mig om jag samtidigt skulle vänta på leveransen. När det kom till kritan var de inte försenade, men då hade jag redan ställt in mig på att inte träna och så var jag trött och förkyld. Efter lunchen kom ångesten. Jag var frestad att promenera, men valde 1 extra Lyrica och läsning i stället. Medan jag läser hör jag att Elin gråter. Hon har varit sjuk i 2 veckor och det blir inte bättre. Täppt, huvudvärk, feber – hon fick panik hon med och tog Lyrica.

Det finns, trots allt, litet postivitet idag för Pär mår prima och var på ett strålande humör när han kom hem från arbetet. Selma mår bättre och har inte behövt stödmatas idag. Jag har läst ut ännu en bok och satt i vardagsrummet och lyssnade på koltrastens kvällsserenad. Och så ljuset – nu är det ljust till halv 21! Omställningen till sommartid är ett satans påfund, men jag älskar de allt ljusare kvällarna.

 

Lugnt & längre

Det finns en förkylning i min kropp som har en viss sänkande effekt på både orken och humöret (Elin är riktigt dålig), så när jag gick ut idag ställde jag in mig på ett lugn tempo och inga stavar. Jag ville se hur det går vid Heliodal, så jag passerade Lustigknopp och gick sedan över Sandbäcksvägen och in vid De Mäktiga Ekarna för att komma ut vid vägarbetet. De har flyttat utgrävningen en bit och det var möjligt att promenera där utan att behöva göra dödsföraktande hopp över diken. Det tråkiga är att de har fällt en hel del träd… Jag fortsatte att gå och bestämde mig för att gå långt för jag hade ingen lust att gå hem nu när jag fick vara för mig själv, andas frisk luft och få sol på näsan. Ned mot Flaten, upp till Stallet och förbi Nytorpsskolan och sedan via Circle K och till Konsum. Det tog 90 minuter, men var ändå inte längre än 5,7 km. Efteråt blev jag trött och fick ont i knäna och vristerna och tog en tupplur i soffan efter lunch.

Delmål

Det första delmålet, under 100 kg, nådde jag idag. Vägningen visade 99,6 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Jäss! Det betyder att mitt nya kvällsmål fungerar bättre än Itrims barer. Det har känts i kroppen som den har fått en skjtus framåt efter att ha stått stilla på 100,5 kg i 2 veckor. Kläderna – byxor och bh – sitter lösare och jag känner mig smalare. Magen blir mindre och det har försvunnit stoppning från midjan och uppåt. Nu har jag hållit på i 2,5 månad och jag häpnar över att det fungerar, att det går stadigt nedåt. Jag har gått ned 8,1 kg! Delmålet är nått, så nu blir det nya MBT-skor och faktum är att jag beställde de i torsdags efter att ha fått skavsår från silvertejpen som jag är tvungen att ha pga. hårda sömmar i hälarna på skorna.

Jag tränade med gummibanden idag och det var småtungt och si så där med koncentrationen. Jag var trött och så fick jag byta ett gummiband eftersom det gamla var trasigt. Efteråt fick jag ont i knäna. Det är en förkylning på gång som jag bekämpar med ett kompakt inre motstånd.

Dagens låtlisterepresentant blir Betsy med “Lost & found”. Hennes röst påminner mycket om Chers.

Jag mår inte så bra idag

Måndag den 13:e – da-da-da-DAAA! – och jag vaknade med huvudvärk. Trött. Kanske kunde en promenad i friska luften hjälpa? Det var skönt att komma ut – det är alltid skönt att komma ut! – och jag tog det lugnt i början, strosade mest. 5 km på 70 minuter. Den här gången fick jag inte ont, så skorna har inte dött, trots allt. När jag kom hem tog jag 2 Treo mot huvudvärken.

Det går framåt. Tyvärr. På stängslet hängde skyltar med texten: “Parkeringen stängd ifrån måndag 13 februari.” Suck. 

Kanske har jag en förkylning i kroppen för Nasonex rår inte på nästäppan och så är jag småhostig. Och trött. Och hungrig. En hungerdag de luxe när jag inte klarar av att dricka vatten – jag mår illa av det (jag kommer inte att få i mig 2 liter…). Måndagar har blivit lätt ångestladdade i samband med att jag flyttade veckovägningarna till tisdag. Jag har svårt att tro på att viktminskningen ska fortsätta, att det verkligen, verkligen fungerar.

Google plus uteslutningsmetoden

I förrgår, efter den korta Stockholmsturen, somnade jag i soffan sent på eftermiddagen. När jag vaknade hade jag lock för vänster öra och det susade och jag var yrslig och vinglig. Vad fan nu då?! Min första tanke var att jag började bli fett leds på att det, varje gång jag tycker mig ha fått något så när ork tillbaka, dyker upp nåt nytt skit. Jag försökte att få bort locket för örat genom att hålla för näsan och blåsa ut, gäspa stort, tugga tuggummi, men icke. Jag kollade blodtrycket (132/90) – inget alarmerande. Jag googlade och genom att pricka av det jag inte upplevde som illamående, kräkningar, kraftig huvudvärk, synrubbningar etc. återstod förkylning (nä, jag är inte förkyld) eller spänningar i nackmusklerna (mycket troligt) eller kristallerna i örat (det har jag varit med om förut). Yrseln var av den gungande varianten och inte den snurrande som jag, tyvärr, har blivit van vid och den här var obehagligare. Igår kändes det bättre. Öronlocket var kvar, så jag sprayade med Vaxol utifall det handlar om vax. Idag är öronlocket borta. Tror jag. Det susar inte längre, men jag känner mig fortfarande lite vinglig.

Med hjälp av stavarna gick jag tur och retur Salem (20 + 25 minuter) och det var inga större problem. Det var skönt! Dit hade jag riktigt bra tempo och fick ett meditativt flyt tack vare andningen: in-in-uuut, in-in-uuut. När jag skulle gå hemåt igen ramlade orkeslösheten över mig och yrseln med den, men då drog jag bara ned på farten.

Dagens låtlisterepresentant blir “Life itself” med Glass Animals.

Inaktiv och smärtfri

Det händer inte mycket nu. Jag har inte varit utanför dörren på en hel vecka. Varje kväll har jag lagt mig med föresatsen att promenera nästa dag, men jag kommer sällan ur sängen före halv 11. Jag har ingen lust att känna mig andfådd eller att få ont. Den här inaktiviteten är inte bra, men jag har varit smärtfri i flera dagar och det ger mersmak. Inte ens huvudvärk. Det ligger en förkylning och lurar och det är ganska bra att ha den att skylla på. Jag försöker att inte känna mig stressad eller pressad av det här för jag vet att det går över. Plötsligt en morgon orkar jag upp när larmet väcker mig klockan 8 och så kommer jag ut och iväg av bara farten.

 

Sjukvården suger

En skön promenad på 70 minuter med bättre tempo och ork än förra veckan. Skönt att komma ut, komma hemifrån, få vara för mig själv. Det är 4 personer här hemma i olika stadier av förkylning. Pär och jag är nästan friska, Elin är dårförkyld och Robin är på väg åt samma håll. Det hostas och snoras högt och lågt och jag får panik. I värsta fall kommer virusarna bara att gå runt, runt som en riktigt dålig version av återanvändning.

Grönt är skönt för både öga och själ.
Grönt är skönt för både öga och själ.

 

Dagens låtlisterepresentant är Gwen Stefani med låten “Misery”. Jag instämmer: “Please, put me out of my misery!”.

Svensk sjukvård suger! I alla fall den som finns på vårdcentralen i Salem. Förra veckan ringde jag för att höra om min doktor JP har en kallelse på g, typ halvårskontroll. Nej, det har han inte. Inte förrän i oktober. Det fanns en möjlighet att få telefonkontakt. “Han är lite – här hörde jag inte vad hon sa –  när det gäller att ringa upp i tid”, sa sköterskan, “så få inte panik om han inte ringer prick halv 15.” Jag var förberedd. Halv 15 kom och gick. Halv 16 kom och gick. Halv 17 kom och gick. Kvart över 17 ringde han. Jag blev så leds. Kräkfärdig. Jag hade tänkt prata med honom. Ska det verkligen vara så här att jag inte träffar min läkare mer än 1 gång per år?! Ska det verkligen vara så här löjligt svårt att få kontakt med min läkare?! Jag vill prova T3!! Ge mig det!! Inget av det blev sagt. Jag fick Stilnoct-receptet förnyat så att jag klarar mig ett halvår. Jag är inte frisk. Jag mår sällan bra, men jag får vara tacksam över att jag är i så pass bra skick att jag är självgående, att jag inte behöver ha daglig kontakt med den svenska sjukvården. Eller är den bättre då? En regelbundenhet som gör att man inte kan glömmas bort. Som gör att jag slipper förklara allt från början vid varje jävla besök.

Cirkus. Jag gillar inte cirkus. Jag har varit på 2 – möjligen 3 föreställningar – i hela mitt liv. Jag avskyr clowner! I somras/höstas skrevs det mycket om djurhållningen på cirkusar. Djur hör inte hemma där! Cirkus Maximum kommer till Salem som de alltid gör på sommaren. De har hundar, hästar och kameler i sin föreställning. Jag vet inte hur de behandlar sina djur, men rent instinktivt – släpp kamelerna fria! Och hästarna och hundarna.

Cirkus

Cyklister på trottaren

Jag strosade runt Flaten idag. Det tog 70 minuter och kändes lite tyngre än igår, men det var skönt. Jag sov knappt 6 timmar inatt och i kombination med förkylning tog det ut sin rätt.

För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.
För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.
Idag är den täckt av ljust gröna löv.
Idag är den täckt av ljust gröna löv.

Jag mötte honom på krönet av backen vid Villa Talliden. En vuxen man som cyklade på trottoaren. Den trottoaren är normalbred och har vägen på höger sida och en sluttning uppåt, in bland diverse växtlighet, till vänster. Till en början höll jag mig kvar mitt på trottoaren eftersom jag tog för givet att han skulle ha förstånd att svänga ut på vägen. Trottoaren är för gående – duh!  Icke. Han trampade målmedvetet på. Då klev jag åt vänster, in mot växtligheten. Döm om min förvåning när han forcerar sig förbi mig på min vänstra sida utan att sänka tempot det minsta! “Cykla inte på trottoaren!”, utbrast jag, men inte ilsket eller provocerat utan resignerat. Han svarade något, men jag hörde inte vad. Jag kan tänka mig att det var något om att han minsann har lika mycket rätt och bla, bla, bla. Det som jag kallar “Jag har rättigheter, men inga skyldigheter-köret”. Små knattar som cyklar på trottoaren säger jag ingenting om såvida de inte har både mamma och pappa i släptåg. På varsin cykel. På trottaren. Då jävlar… Om en unge inte känner sig tillräckligt trafiksäker för att kunna cykla i vägbanan (jag pratar över huvud taget inte om cykelbanor för det handlar inte om det just nu), så ska ungen hålla sig hemma. En vuxen som cyklar på trottoaren… De områden av Rönninge där jag promenerar är inte så hårt trafikerade att cyklisterna måste ta skydd på områden som är avsedda för mig som gångtrafikant. Ned från trottoaren, för böveln!!