Inaktiv och smärtfri

Det händer inte mycket nu. Jag har inte varit utanför dörren på en hel vecka. Varje kväll har jag lagt mig med föresatsen att promenera nästa dag, men jag kommer sällan ur sängen före halv 11. Jag har ingen lust att känna mig andfådd eller att få ont. Den här inaktiviteten är inte bra, men jag har varit smärtfri i flera dagar och det ger mersmak. Inte ens huvudvärk. Det ligger en förkylning och lurar och det är ganska bra att ha den att skylla på. Jag försöker att inte känna mig stressad eller pressad av det här för jag vet att det går över. Plötsligt en morgon orkar jag upp när larmet väcker mig klockan 8 och så kommer jag ut och iväg av bara farten.

 

Sjukvården suger

En skön promenad på 70 minuter med bättre tempo och ork än förra veckan. Skönt att komma ut, komma hemifrån, få vara för mig själv. Det är 4 personer här hemma i olika stadier av förkylning. Pär och jag är nästan friska, Elin är dårförkyld och Robin är på väg åt samma håll. Det hostas och snoras högt och lågt och jag får panik. I värsta fall kommer virusarna bara att gå runt, runt som en riktigt dålig version av återanvändning.

Grönt är skönt för både öga och själ.
Grönt är skönt för både öga och själ.

 

Dagens låtlisterepresentant är Gwen Stefani med låten “Misery”. Jag instämmer: “Please, put me out of my misery!”.

Svensk sjukvård suger! I alla fall den som finns på vårdcentralen i Salem. Förra veckan ringde jag för att höra om min doktor JP har en kallelse på g, typ halvårskontroll. Nej, det har han inte. Inte förrän i oktober. Det fanns en möjlighet att få telefonkontakt. “Han är lite – här hörde jag inte vad hon sa –  när det gäller att ringa upp i tid”, sa sköterskan, “så få inte panik om han inte ringer prick halv 15.” Jag var förberedd. Halv 15 kom och gick. Halv 16 kom och gick. Halv 17 kom och gick. Kvart över 17 ringde han. Jag blev så leds. Kräkfärdig. Jag hade tänkt prata med honom. Ska det verkligen vara så här att jag inte träffar min läkare mer än 1 gång per år?! Ska det verkligen vara så här löjligt svårt att få kontakt med min läkare?! Jag vill prova T3!! Ge mig det!! Inget av det blev sagt. Jag fick Stilnoct-receptet förnyat så att jag klarar mig ett halvår. Jag är inte frisk. Jag mår sällan bra, men jag får vara tacksam över att jag är i så pass bra skick att jag är självgående, att jag inte behöver ha daglig kontakt med den svenska sjukvården. Eller är den bättre då? En regelbundenhet som gör att man inte kan glömmas bort. Som gör att jag slipper förklara allt från början vid varje jävla besök.

Cirkus. Jag gillar inte cirkus. Jag har varit på 2 – möjligen 3 föreställningar – i hela mitt liv. Jag avskyr clowner! I somras/höstas skrevs det mycket om djurhållningen på cirkusar. Djur hör inte hemma där! Cirkus Maximum kommer till Salem som de alltid gör på sommaren. De har hundar, hästar och kameler i sin föreställning. Jag vet inte hur de behandlar sina djur, men rent instinktivt – släpp kamelerna fria! Och hästarna och hundarna.

Cirkus

Cyklister på trottaren

Jag strosade runt Flaten idag. Det tog 70 minuter och kändes lite tyngre än igår, men det var skönt. Jag sov knappt 6 timmar inatt och i kombination med förkylning tog det ut sin rätt.

För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.
För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.
Idag är den täckt av ljust gröna löv.
Idag är den täckt av ljust gröna löv.

Jag mötte honom på krönet av backen vid Villa Talliden. En vuxen man som cyklade på trottoaren. Den trottoaren är normalbred och har vägen på höger sida och en sluttning uppåt, in bland diverse växtlighet, till vänster. Till en början höll jag mig kvar mitt på trottoaren eftersom jag tog för givet att han skulle ha förstånd att svänga ut på vägen. Trottoaren är för gående – duh!  Icke. Han trampade målmedvetet på. Då klev jag åt vänster, in mot växtligheten. Döm om min förvåning när han forcerar sig förbi mig på min vänstra sida utan att sänka tempot det minsta! “Cykla inte på trottoaren!”, utbrast jag, men inte ilsket eller provocerat utan resignerat. Han svarade något, men jag hörde inte vad. Jag kan tänka mig att det var något om att han minsann har lika mycket rätt och bla, bla, bla. Det som jag kallar “Jag har rättigheter, men inga skyldigheter-köret”. Små knattar som cyklar på trottoaren säger jag ingenting om såvida de inte har både mamma och pappa i släptåg. På varsin cykel. På trottaren. Då jävlar… Om en unge inte känner sig tillräckligt trafiksäker för att kunna cykla i vägbanan (jag pratar över huvud taget inte om cykelbanor för det handlar inte om det just nu), så ska ungen hålla sig hemma. En vuxen som cyklar på trottoaren… De områden av Rönninge där jag promenerar är inte så hårt trafikerade att cyklisterna måste ta skydd på områden som är avsedda för mig som gångtrafikant. Ned från trottoaren, för böveln!!

Hat och självförakt

Den kändes direkt när jag vaknade. Ångesten. Det som fick upp mig ur sängen var Pärs snorande och hostande (han är hemma idag). Det har samma effekt på mig som när man drar naglarna längs svarta tavlan. Halv 10 kom jag iväg för en runda med stavarna. Det var redan 12 plusgrader. Kroppen protesterade på alla möjliga sätt och det blev inte någon bra runda. 50 minuter som mot slutet gick väldigt långsamt. Trots morgondosen med Lyrica höll sig ångesten kvar. Den gjorde mig otålig och frustrerad för att till slut gå över i hat och självförakt.

Jag hatar den varma årstiden när jag inte kan gömma min fetma i klädlager.

Jag hatar min fetma.

Jag hatar att jag inte lyckas gå ned i vikt.

Jag hatar min sjukdom.

Jag hatar Pärs förkylning som jag inte vill ha!

Jag hatar att ha ont.

Jag hatar att behöva äta.

Jag hatar mig själv och känner mig misslyckad.

Jag föraktar min brist på vilja och uthållighet.

Jag har tappat lusten att försöka mer. Det är ingen idé. Det slutar bara på samma sätt: jag hamnar nere i dyhålet och måste kravla mig upp med hjälp av positiva tankar och tacksamhet för att ta nya tag. Det är en satans kamp varje dag, hela dagarna. Det är inte värt det. Jag orkar inte kramla mig fast vid enstaka ögonblick av tillfredsställelse och välmående. Jag vill ha mer. Jag tycker att jag förtjänar mer!

När jag kom hem förklarade jag för Pär att jag mådde skit och han ställde inga frågor och det uppskattade jag. Jag har fått vara ifred resten av dagen. Jag tog en extra Lyrica som dämpade ångesten bättre. På eftermiddagen tog eländet ut sin rätt och jag sov middag i en dryg timme.

Depression

Provsvaren har kommit

Nu har en läkare gått igenom mina provsvar från Werlab. Långtidsblodsockret ligger bra. Jag har lyckats sänka det under det senaste året. Fasteblodsockret låg yttepytte för högt och det har förmodligen att göra med att det inte blev riktigt 12 timmars fasta (12 timmar utan mat eller te är lååååång tid). Totalkolesterolet är lätt förhöjt. “… ett förhöjt LDL / det “onda” kolesterolet coh en något förhöjd ApoB/ApoA1-kvot vilket åskådliggör en något ofördelaktig kolesterolfördelning, detta är något ogynnsamt men kan ofta påverkas med ändrad kost och ökad motion.” Läkaren uttrycker sig diplomatiskt, eller hur, men det ger mig möjlighet att tolka det som att jag inte är i behov av de förhatliga statinerna. Kostmässigt finns det spelrum, men själv känner jag att det är en bra balans som bygger på sunt förnuft. När det gäller motionen kan jag inte göra mer eftersom jag inte orkar mer (3-4 pass i veckan). Sänkan är något förhöjd vilket kan ses som att en inflammation har flyttat in. Förkylning eller den artrit som redan finns. Jag lider av en mild järnbrist vilket inte förvånar mig, så jag ska börja med Hemofer igen. Jag ska oxå börja med D-vitamin. “I övrigt ses inget avvikande i dina provsvar.” Ja, men då så!

Nu för tiden kan Pär och inte prata om min övervikt, kost eller träning utan att det blir en märklig stämning. I början berodde det på att jag tog så illa vid mig, jag var överkänslig och kände mig alltid kritiserad. Vi tänker lika i det stora hela även om vi använder olika ord (Pär är och har alltid varit mer “vetenskaplig”). Den senaste tiden har något ändrats och han verkar ovillig att prata om min övervikt oavsett i vilket sammanhang. I onsdags köpte jag varsin semla och när vi åt den till efterrätt sa jag någonting om att jag inte tror på stränga försakelser, för mig funkar det inte att bannlysa allt som jag tycker är gott och som faller utanför ramarna för vad som är bra för mig att äta. Sunt förnuft med en semla om man är sugen. Antingen förstod han inte vad jag menade eller så är han trött på samtalsämnet eller så tycker han att jag är dum i huv’et. Han himlade med ögonen och jag släppte ämnet. Om jag utbrister “Gud, vad jag blev sugen på choklad!” reagerar han som om jag där och då tänker rusa till Konsum och köpa hela deras lager för att sedan svulla i dagarna 3 och kasta allt vad sunt förnuft heter över bord. Jag är medveten om att jag har gjort många försök att gå ned i vikt och misslyckats, tappat sugen, inte mått bra och han kanske inte törs lita på att den metod jag kör med nu är den jag tänker hålla fast vid. Det gör inte jag heller, men det blir jobbigt i längden om vi inte kan prata om det utan att han hela tiden tolkar in tecken på att jag kommer att ge upp allt. Det känns som om han inte har något som helst förtroende för mig eller att även jag har tillräckliga kunskaper för att veta hur jag ska äta och träna. Eller så är han irriterad över att mitt sätt som inte är hans sätt fungerar.

 

Är det min tur nu?

Stavgång runt Flaten i 60 minuter. Det var flåsigt och tufft, men inte tungt förrän mot slutet. Jag orkade 35 knäböjningar oxå. Ansträngningshostan är igång och det killar i halsen. Är det min tur att bli förkyld nu? Jag har förkylning kroppen för jag har känt mig extra mörbultad efter stavgången, mer än bara träningsvärk. Massagebältet har fått köra 3 pass idag, 2 på axlarna och nacken och 1 på ryggen. Bältet är värt varenda krona! Efter lunch blev jag sittande i soffan, gled ned i halvsittande och sov till och från i över en timme. Hehe. Det minskar knappast den mörbultade upplevelsen…

Dagens låtlisterepresentant är Graham Candy med låten “Holding up balloons”.

En äcklig dag

Nu är jag härligt snaggad igen! Jag var hos Rosie klockan 11 vilket var 2 timmar senare än min vanliga tid och allt har varit förskjutet 2 timmar och det har – löjligt nog – stressat sönder mig. Dessutom blev det inte mer än 5 timmars sömn eftersom jag vaknade redan vid 6 och inte kunde somna om. I vanliga fall brukar jag vara på väg till Rosie vid halv 9 och då är inga affärer (utom de på Centralen, sinnessjukt nog) öppna och det är bara jobb-folk i farten och det är faktiskt lättare att ta sig fram bland dem för de strosar inte med näsan i mobilen. Idag var allt öppet och det var fullt av julstrosande idioter. Jag hade noll och intet tålamod med dem! Hos Rosie var det bara hon och jag, inte ens radion var på och vi pratade och allt möjligt och det var såååååå lugnt och skönt!

Det var när jag kom till t-centralen som det började gå fel. Prat. Julmusik. Reklam. Rörlig reklam. Doften av varm korv. Julbelysning. Fler idioter med näsan i mobilen. Tiggare. Musiker med dragspel och trummor. Mer folk. Drottninggatan blev ett gatlopp där mina sinnen attackerades. Jag påminde mig själv om att andas. Andas!! Mentala skygglappar och blicken i marken. Andas. Folk överallt. Runt hörnet och in på Kungsgatan till tebutiken. Som var knökfull. Andas. Jag gick in och började vänta och gud ske lov gick det fort. (Trots att det var så mycket folk att det inte gick att inte stå i vägen var de 3 tedamerna trevliga och snabba och stämningen var uppåt även bland oss kunder.) När jag tog min påse och skulle gå hade det blivit kö ut genom dörren. Jag flydde!

Under tiden från t-centralen tills jag flydde ut ur tebutiken hade jag sms-kontakt med Elin. Eller försökte. Jag kunde inte formulera meningar och kände ilskan puttra under ytan. I hennes ände var det lugnt, hennes sinnen blev inte attackerade och jag kände mig elak för att jag helst av allt ville texta: “Lämna mig ifred!”. Jag hade så ont i fötterna. När jag damp ned på tågsätet 15 minuter senare var jag gråtfärdig. Elin var i skolan och sa att hon kunde hoppa på samma tåg när det kom till Flemingsberg och så blev det. Då hade jag hunnit samla mig. Vi stödhandlade på Konsum (Pär är fortfarande hemma med sin förkylning) och släpade oss hem uppför trappor och backar. Klockan var kvart över 14 när vi klev in genom dörren och då kände jag irritation, ilska och panik. En snabb dusch och en jävligt sen lunch (som smakade blä). Efter 2 avsnitt av “Grey’s anatomy” där Derek Shepherd checkar ut från serien i ett av dem (Patric Dempsey vill inte vara med längre) och 1 extra Lyrica somnade jag sittande. När det var dax att äta middag klockan 17 hade jag inte ens dukat undan lunchbrickan. Hela dagen har varit förskjuten, sned och äcklig! Jag kunde bara peta i mig en halv laxkotlett och 2 körsbärstomater. Jag är beredd på att vara utslagen i morgon.

“Begränsad vidarekoppling är aktiv”. Är det någon som förstår den meningen? Jag hade programmerat in fel nummer till Vårdcentralen i mobilen och har försökt att ringa hela eftermiddagen bara för att få “Begränsad vidarekoppling är aktiv” som ett snabbt förbiilande meddelande när samtalet avbröts. Vad fan betyder det?! Varför fick jag inte ett meddelande om att numret var fel eller att abonnent saknas? Jag trodde att det var fel hos VC:n, överbelastning eller vad som helst. Det där är en goddag-yxskaft-formulering som antyder att jag har gjort ett val så att en tjänst har aktiverats. Det var inte rätt dag för den sortens idioti!!

Klockan är 22 och jag har just tagit min älskade Stilnoct, så nu vet jag att den här äckliga dagen är slut. Halleluja!

Porten till Paradiset

65 minuter stavgång och idag var det riktigt svalt, nästan kyligt och det gillar jag. Jag måste ha haft ett bättre tempo än jag trodde för det var en lång runda och bitvis var det tungt. Ont i vristerna. Snytpauser och fotostopp. Förkylningen sitter bara i näsan nu. Ungefär halvvägs pausade jag eftersom jag blev trött och när jag började gå var det Marilyn Mansons tur att hålla mig sällskap och det gjorde han bra. Låten visade sig vara en bra gånglåt och jag ångade på igen.

Porten till mitt Paradis kallas för Rönninge port. Här passerar jag ofta, både till fots och i bil och någon enstaka gång i buss.

Vägen som viker av till vänster i bild är en av rutterna till Salem centrum (bilväg). Uppåt i bilden är vägen mot Rönninge centrum och där byggs det just nu en rondell och det är stökigt och bullrigt och jag undviker att gå där. Vägen nedåt leder bl.a. till motorvägen.
Vägen som viker av till vänster i bild är en av rutterna till Salem centrum (bilväg). Uppåt i bilden är vägen mot Rönninge centrum och där byggs det just nu en rondell och det är stökigt och bullrigt och jag undviker att gå där. Vägen nedåt leder bl.a. till motorvägen.