Introversion

Jag var hos frisören igår. Halleluja! Det var fullt pådrag med alla 5 frisörer med varsin kund. Lugn musik på låg volym, en och annan hårtork eller klippmaskin och så prat. Prat, prat, prat. Jag har haft turen att få en frisör som inte forcerar konversationen. Den allra första gången hon klippte mitt hår, för 2 år sedan, sa jag något om att sitta och tjuvlyssna på andras samtal och hon svarade att hon tyckte om det som omväxling eftersom det blir en hel del pratande under en arbetsdag och det har jag tagit fasta på. Igår var inget undantag. Jag satt tyst och hon for runt mitt huvud som Edward Scissorhands så hårstråna yrde. Det går inte att undvika att lyssna på de andra och jag ställer mig lika undrande varje gång till att någon kan ha det behovet av att prata, babbla, anförtro sig, vräka ur sig hos sin frisör. Ungefär som att prata i mobilen på tåget. Jag får insyn i hur det går för deras barn och gamla föräldrar, husbyggen och operationer, träningspass och resor – allt. Hur kan någon ha ett sånt behov av att prata?! Förr om åren när jag klippte mig hos Rosie befann jag mig i den situationen att vi pratade om nästan allt med den stora skillnaden och hon var ensam frisör i sin salong, så samtalen förblev privata och vi lärde känna varandra under 10 års tid.

Idag promenerade jag i 65 minuter. 40 minuter i ett jäkla tempo som till och med förvånade mig själv och det var jätteskönt! En triumferande känsla av att orka! De sista 20 minuterna sänkte jag farten eftersom benen började kännas tunga. Nu har jag kommit till den punkten när träningen har blivit regelbunden med stort R och ett behov eftersom den får mig att må bra, men det brukar också vara vid den här punkten som en förkylning slår till eller så ramlar jag och stukar foten. Nu gäller det att jag klamrar mig fast, att jag håller farten uppe, men ändå tar det lugnt.

Min nyckelkompis som alltid är med mig på mina promenader.

Fasta

“Miraklet” av Emma Donoghue. Om den förra boken tog många veckor att läsa, så gick den här på ingen tid alls: 3 dagar! Den var fängslande, spännande, intressant, herre-gud-ande och inte helt utan humor.

Emma Donoghue har inspirerats av så kallade “fastande flickor” (fasting girls) som har uppmärksammats för att de har överlevt långa perioder utan föda; 50 fall från 1500-talet till 1900-talet.

Året är 1859 när Lib, som är utbildad sjuksköterska hos självaste Florence Nightingale, kommer till familjen O’Donnell för att vaka över deras dotter Anna som har väckt stor uppmärksamhet i hela Irland för att ha överlevt utan mat i 4 månader. Om hon verkligen är utvald av Gud kan hon bli Irlands första helgon på över 500 år. Under 2 veckor ska Lib och en nunna vakta Anna dygnet runt för att försäkras om att det inte handlar om lurendrejeri.

Lib är utbildad sjuksköterska och tror på vetenskapen och när hon kommer till familjen O’Donnell konfronteras hon med djupt religiösa människor som tror på dagliga böner och helgonreliker. De motsatserna fascinerade mig mest med boken. Jag är övertygad ateist och kom på mig själv med att himla med ögonen och sucka lika ofta som Lib gjorde. Utöver berättelsens intressanta motsättningarna är språket fantastiskt med levandegörande miljöbeskrivningar och replikskiften med tyngd. Den här boken kommer jag absolut att läsa fler gånger!

Anspänning och utvärdering

Stavgång i 70 minuter och det gick väl hyfsat. Jag fick aldrig det riktiga flytet. Rädslan för att ramla sitter i och jag undrar om jag någonsin blir av med den igen. Jag vågar inte köra på för fullt, ta ut rörelserna ordentligt och njuta av farten. Ibland trampar jag på en ojämnhet och vristen vickar till, inte mycket, men det räcker för att jag ska få en fallande känsla i magen och med fasa minnas hur det är att ramla handlöst och sedan vara mörbultad i veckor, till och med år. Det förtar nöjet… Kanske är det därför jag spänner mig och ofta får ont i ryggen efteråt – som idag – och i axlar och nacke.

Snödroppar

Dagens låtlisterepresentant är Club 8 med låten “Skin”. Skööööön!

Jag fastar för sjätte söndagen i rad och det är väl en tillräckligt lång provtid för att kunna säga att jag inte känner av några fördelar. Fastan har inte hjälpt mig med vikten heller. Typiskt. Jag upplever det inte som att jag blir piggare och jag tycker inte längre att det är någon lättnad att slippa äta. Förra veckans fasta avbröt jag eftersom jag mådde så dåligt av helgens bråk.

Det kan vara tungt att stå på sig inför sig själv

Jag hade tid hos diabetessköterskan klockan kvart över 8, så idag blev det ingen sovmorgon. Igår tog jag Stilnoct för första gången på en vecka och jag sov gott. Tänk ändå att det inte var svårare än så att sluta med dem! Invägning, med skor (orkade inte ta av isbuggarna), men utan jacka. Drygt 108 kg. “Det stämmer inte.”, protesterade jag lite lamt. “Det stämmer inte.”, upprepade jag mest för mig själv. Jag förklarade för henne att flera kilon har försvunnit det senaste halvåret, men det var 108 kg hon noterade. Det kändes surt! Den vägningen visade ju 4 kg mer än vägningen hemma. “Då vägde du dig på en annan våg?” Den lätt frågande tonen antydde att min personvåg inte är ens i närheten av lika bra som hennes professionella våg. Förra året hade vi en liknande diskussion om blodtrycksmätare (den ska vara från Apoteket ifall en mätning i hemmet ska godkännas). Skit samma, jag vet vad jag väger och det är under 105 nu!! Jag vet det och jag vet oxå att jag gör mitt bästa!

Att fasta 19 timmar innan provtagning hade effekt på fasteblodsockret för det sa hon inget om. Jäss! Långtidsblodsockret var något förhöjt jämfört med förra året. Meh! Det är min sista sockerbastion som är boven i dramat: sockret i teet. I de flesta fall är det bästa att sluta helt och tvärt, “cold turkey”, men jag fixar inte det när det gäller teet. Jag kommer att minska med en halv tesked per vecka. Längre än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att te är det sista goda jag har kvar. Vanlig läsk, juice (åh, vad jag kan sakna apelsinjuice med fruktkött…), kakor, pasta, vitt bröd, vanliga frukostflingor, frukt – allt det har jag känt mig tvungen att ge upp med olika grader av motvillighet. Inte så mycket för att jag bryr mig om min hälsa utan mer för att andra ska sluta tjata. Men jag vill inte få diabetes eftersom det skulle innebära ytterligare en sjukdom med allt krångel det för med sig, så jag drar ned på sockret i teet. Jag ska göra så gott jag kan, mer kan jag inte göra!

Det var faste-hjärnan som var med på dagens besök och den var inte alltför alert för då hade jag haft argument och ork till att argumentera med henne, att fråga varför och om hon hade några råd att ge. Vågen – hennes våg – visade 108 kg, blodsockret är förhöjt, midjemåttet var samma som förra året, jag måste dra ned på sockret i teet och hennes tjänstemobil avbröt oss 2 gånger. Jag blev tvärleds. När hon hade kollat blodtrycket frågade hon vad jag trodde var anledningen till det förhöjda blodsockret. Förutom tesockret visste jag inte. Faste-hjärnan lyckades inte få fram mer än en huvudskakning. Där hade hon ett gyllene tillfälle att tala om det för mig, att föreslå alternativ, men hon sa bara: “Då kallar jag dig om ett år igen.”. Varför ska jag betala 200 kr för ett goddag-yxskaft-besök? I fortsättningen ska jag kolla mitt blodsocker själv och bara väga mig på min personvåg.

Om jag brydde mig mer om min egen hälsa, hade jag då upplevt den här sortens läkarbesök som mindre förnedrande? Varje läkarbesök där jag inte får en klapp på huvudet för att jag har gjort precis som man ska göra för att vara frisk är en besvikelse. När blev det så? Jag gör så gott jag kan! Jag gör mitt bästa!! Det är tungt att stå på sig inför sig själv…

Jag var hemma igen strax före 9 och gick och lade mig och sov till 12. Den här fastan har jag inte mått bra. Hungrig och matt och uppblåst. Och leds. Så jääääävla leds.

Nytt blodlämnande och sömntabletter

En anledning till att jag valde att lägga min fastedag söndag-måndag är att jag, när jag lämnar prover, ofta gör det på måndagar och det är nästan alltid på fastande mage – 2 flugor i en smäll. Den här gången gällde det prover inför besöket hos diabetessköterskan om en vecka och om fasteblodsockret inte är bra den här gången… Rent orkesmässigt var det inga problem att promenera dit, men hemåt var det motigare, trots att det var nedför större delen av vägen. Jag hade med mig buljong i en termos som jag tog en slurk av efter provtagningen. Det var tredje gången jag fastade och jag tänker fortsätta med det. Det är skönt att få ett dygn ledigt från allt vad gäller ätande. Hungern har jag inga problem att stå ut med, jag är redan van vid att gå hungrig. Skillnaden är att när hungerkänslorna dyker upp kan jag slappna av eftersom jag fastar, jag behöver inte fundera på hur långt det är till nästa måltid eller vad jag kan äta som inte triggar vare sig blodsockret eller fettillverkningen. Jag har inte haft huvudvärk som efter första fastan och jag har inte känt mig matt, men att promenera på fastande är överkurs och inget för mig.

En ask med Stilnoct innehåller 30 tabletter. Hittills har jag lyckats få några dagars (tabletters) marginal när det har gått att hämta ut en ny laddning. De 2 senaste månaderna har det dock varit på håret och jag har hämtat ut en ny ask samma dag som det varit dax att börja på den. Den här månaden blev jag mycket konfunderad eftersom antalet tabletter inte räckte. Jag fick inte hämta ut förrän idag och de tog slut i lördags. Whaaat?” Jag har inte hoppat över en enda dos och jag har aldrig tagit mer än 1 tablett varje kväll. Är det för att det är skottår och 1 dag extra? Jag fattar inte! Det här förde med sig att jag valde att hoppa över Stilnoct i lördags och döm om min förvåning när jag somnade och sov utan problem! Igår tog jag den sista i förpackningen och idag hämtade jag ut nya, men jag tänker inte ta någon ikväll. Jag vill veta om det faktiskt är så lätt att sluta med dem och kommer att ta en varannan kväll, eventuellt sluta tvärt. Ett piller mindre!

Buljong

Jag gick en långsam promenad på 55 minuter. Småsnöigt och strax under noll grader. Skönt. Nu är klockan snart 21 och jag är hungrig. Det är dax att fasta igen. Jag har druckit 2 muggar buljong och ska väl inte dricka mer av det ikväll, eller? Det enklaste är ju att ta Stilnocten nu och sova bort hungern.

Snobben sover

 

Första fastan

Igår efter att lunchen var avklarad började min 24-timmarsfasta. Det är psykologiskt listigt att börja efter lunch för då gäller det bara att inte äta mer den dagen. Nästa morgon kan man trösta sig med att man får äta igen när det är lunchdax. Det skulle kännas betydligt tuffare att vakna och påminnas om att man inte får äta förrän nästa dag. Listigt! Gårdagen innebar inga problem. Det var på sätt och vis skönt att slippa tänka på vad jag skulle äta. Dessutom upptäckte jag att grönsaksbuljong är smaskens! Ett fullt godtagbart alternativ till te. Idag har jag däremot mått uselt. Matt och yrslig och en jävulusisk huvudvärk. Vid 9-snåret drack jag en mugg buljong och sedan gick jag och lade mig igen och sov till 12. Huvudvärken lättade när jag hade fått äta, men jag har varit trött och mått lite illa. Jag skulle inte fixa att fasta om jag hade behövt arbeta! Det påstås att man får energi av att fasta. Jo tjena!

Vitaminer, fasta och yoga

Vi ska ta det lite i taget. Kroppen ska få hjälp att självläka. Ett effektivt sätt att starta den reningsprocessen är att fasta i 24 timmar. Inled fastan efter lunchen, så upplevs inte det matfria dygnet som så långt. Jag ska ta min fastedag på söndagar för jag ska naturligtvis prova.

En yogaövning för ländryggen. Rumpan dikt an mot väggen och sedan upp med benen som hålls lätt böjda för att minska spänningarna på baksidan av låret. Armarna utåt med handflatan uppåt. 5-20 minuter. Jag började med 5 och tyckte att det var så skönt att jag låg minst 5 minuter till. Det kändes att blodet rann till hjärnan, en känsla av att hänga upp och ned. Att ta sig upp drog igång yrseln och jag blev lätt illamående direkt efter.

En multivitamin med klös i eftersom jag har brist på både d-vitamin och järn. Något som heter Phosphorus D6 som oxå ska göra mig piggare. “Det är rent kriminellt att läkaren inte har sett till att du fått D-vitamin!”, tyckte Björn Lundberg. D-vitaminet kopplas till sköldkörteln som ju redan stökar. Jag tog den första tabletten till middagen och Phosphorusen ska jag ta 10 droppar av morgon och kväll. Återbesök om 6 veckor.

Vitamin

Charlie Eriksson arbetar för att vi ska tala mer öppet om psykisk ohälsa, “Aldrig ensam”. Det här tror både Elin och jag på, så jag köpte armbanden för 100 kr styck.

Armband
Ett lila och ett silver till mig eftersom jag inte kunde välja. Elin fick ett rosa.

Kokosolja innehåller BRA fett och nu har jag äntligen fått tag i en burk.
Kokosolja innehåller BRA fett och nu har jag äntligen fått tag i en burk.

 

Den 3 februari strax efter klockan 15. Jag tog den genom köksfönstret och den blev bra. :)
Den 3 februari strax efter klockan 15. Jag tog den genom köksfönstret och den blev bra.