Tag Archives: ensamhet

Stimmigt och stressigt

Posted on by 0 comment

Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:

Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.

Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av  “Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.

Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.

Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: “JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.

Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…

Ren ensamhet

Posted on by 0 comment

Igår var jag ute med stavarna. Kristi himmelfärds dag, tidig förmiddag – härlig brist på tvåbeningar! Det gick bra och bitvis till och med väldigt bra med flyt & ork. Jag klarade mig hela vägen hem igen utan att armarna blev till kokt sparris.

Idag har jag städat. Jag vaknade strax efter 7. Bibbi tjoade från köket med jämna mellanrum. “Hallå?! Jag är hungrig! Höet är slut!!! Härregudjagsvälterihjäl!!!” 20 över 7 steg jag upp och hon fick sina frukostgrönsaker. Jag kom igång med städningen tidigt, före 9, så jag var färdig tidigt oxå. Det är så himla rent och fräscht nu och jämfört med den förra städningen då jag putsade fönster, så var den här en baggis! Nu kan jag njuta av renheten och ordningen för det är bara Bibbi och jag här och hon går ju inte ens utanför köksmattan, det lilla livet.

Skrivövning: en sorts krönika

Posted on by 0 comment

Journaliskursen rullar på. Vi har inte hunnit längre än till lektion tre pga. uppehåll av olika anledningar. Jag funderar mycket på vilken form jag vill skriva i för jag känner att det här med romaner inte passar mig. Inte som det är just nu. Jag har min bokidé och det är inte omöjligt att jag återvänder till den, men nu trivs jag bäst med det korta formatet hos t.ex. krönikor.

Min “krönika” är 1299 tecken lång och handlar om att vi introverta behövs för balansen i samhället.

Vi behövs för balansen

När jag var liten försvarade mamma mig ofta med orden ”Hon är blyg.”. Det var inte helt fel för jag var blyg och sade knappt flasklock bland folk vare sig de var främlingar eller släkt. I skolan hade jag kompisar, jag var inte utanför eller mobbad, men jag stod heller inte i centrum. Så var det hela vägen upp genom gymnasiet och även när jag kom ut i arbetslivet, men jag drog alltid en gräns som gick vid arbetsdagens slut. Jag umgicks sällan med någon efter arbetstid, inte frivilligt. Nu har jag hunnit bli 50 år och även om jag inte står med ena foten i graven har jag en hel del facit på hand och i facit står det att jag var blyg när jag var liten, men ju äldre jag blev desto tydligare framgår det att jag var och är introvert. Det är inte samma sak. Blyghet handlar om en rädsla för att bli bedömd i sociala sammanhang. Att vara introvert handlar om att välja bort sociala sammanhang, inte på grund av rädsla utan för att man inte vill.

Sociala experiment

Susan Cain har skrivit ”Quiet” som handlar om oss introverta och varför vi behövs. Jag har inte läst boken, men jag såg hennes föredrag på TED Talks. Hon berättar om sin uppväxt i en familj som älskade böcker, att läsa och att de ofta satt tillsammans i ett rum och läste var för sig. Det låter så härligt! Fridfullt och befriat från prestige. Man måste inte prata för att umgås. Susan Cain berättar också om hur hon alltid har försökt att hålla tillbaka sin introverta natur trots att hela hennes inre protesterade. Jag känner igen mig. Jag har alltid avskytt grupparbeten,  team-building-aktiviteter och personalfester. Påtvingade sociala experiment. Det viktigaste är att jag aldrig har mått dåligt av att inte vilja vara med. Det är andra människors trångsynthet som fick mig att må dåligt. De fick mig att tro att det var fel på mig när problemet alltid var deras. Jag hade ändå turen att gå i skolan på 1970- och 80-talet när man fortfarande satt två och två. Den arbetsplats jag var på längst hade egna kontorsrum. Dagens skolor och arbetsplatser är oerhört oskyddade. Du ska hela tiden kunna kommunicera med klasskamrater och kollegor. Det finns inget utrymme för de introvertas behov.

Lätt att tappa bort sig själv

Den största förändringen kom när vi gick över från bondesamhälle till industrisamhälle, från de små samhällena till de stora städerna. I de små samhällena kände alla varandra och det fanns inget behov av att hela tiden knyta nya kontakter. I städerna blev man tvungen att rikta sig utåt för att skapa kontakt och då värdesattes kvaliteter som utstrålning och vältalighet. Det är det samhälle vi lever i nu. Det finns inget naturligt utrymme för de som inte passar in i bullret. Alla har inte möjlighet att springa ut i skogen för att få det livsnödvändiga lugnet. Psykologiska tester visar att även i små grupper tenderar människan att härma varandra i åsikter, till och med när det handlar om vem man är attraherad av. I ett samhälle där kommunikation i grupper är det som värderas högst är det den extroverte som premieras och när möjligheterna till eftertanke blir färre är det väldigt lätt att tappa bort sig själv och den man är.

Introvert 2

Rena rama skräcken

En av mina favoritfilmer heter ”Min brors flickvän” (”Dan in real life”) med Steve Carrell i huvudrollen. Jag ser något nytt varje gång, men de senaste gångerna har den känts som en skräckfilm. Huvudpersonen Dan, Steve Carrell, är änkling och har tre döttrar. Han har två bröder och en syster och de har, i sin tur, en himla massa ungar. Varje år samlas de i föräldrarnas stora (omysiga, träpanelsindränkta) hus ute på vischan och de gör allt, allt tillsammans. Alla äter frukost tillsammans och lunch och middag. De delar upp sig i herr- och damlag och tävlar i vem som löser korsordet först och förloraren diskar. De spelar football (det är ju en amerikansk helyllefamilj) och de har en talangshow. Jag hade rusat därifrån skrikande ”Lämna mig ifred! Lämna mig ifred! Jag måste få andas!”. Det finns ingen introvert med i den filmen, alla älskar alla och ungarna är exemplariska. I en scen sitter en av klanmedlemmarna och läser, men hon är inte ensam. Hela klanen är där och diskuterar och musicerar. När jag tänker efter så läser hon inte, hon håller bara i boken. Tacka tusan för det för vem skulle kunna läsa i det oväsendet? Om jag hade varit en i den där bullriga skaran hade jag klarat av det, naturligtvis hade jag det, men det hade inneburit att mina batterier tömts fullständigt och jag hade behövt en veckas återhämtning ensam i en stuga i skärgården. Faktum är att jag fick en mardröm bara av att skriva om det här. En dröm där människor vällde in från alla håll och kanter, umgicks med varandra och hade det mysigt. En kille stod till och med och åt direkt ur mitt flingpaket! När jag försökte vråla åt dem att ge sig av bar inte rösten. Jag fick bli handgriplig och slänga ut dem, en i taget. Det var tur att jag vaknade av att jag var kissnödig för jag var nära panik. Jag hade tydligen skrikit i sömnen för min dotter frågade mig om jag hade haft en mardröm. Ja, men typ.

Fördomar

I början av 2000-talet var det social kompetens som gällde. Det fanns tester som visade om du var socialt kompetent eller inte, hur hög din sociala IQ var och det fanns inte en enda platsannons som inte hade ett krav på social kompetens. Det spelade ingen roll vilket jobb det gällde, vare sig du sökte anställning som arkivarie i ett rum längst ned i källaren eller som säljare, så måste du kunna mingla järnet och ”ta folk”. Bara för att jag föredrog ett arbete där jag arbetade mest för mig själv och bara för att jag aldrig var med och fikade betyder det inte att jag var socialt inkompetent. Det är bara en av fördomarna om oss introverta.

*Det sägs att vi inte tycker om människor. Fel! Vi föredrar att umgås med några i taget och inte hela tiden.

*Vi vill alltid vara ensamma. Nope. Vi kan också må dåligt av ensamhet som inte är självvald.

*De introverta har ingenting att bidra med i samtal. Om vi fick en syl i vädret kan vi bevisa motsatsen. Medan vi sitter och lyssnar och iakttar får vi möjlighet att fundera på vad vi ska säga och då blir det oftast genomtänkt (och ibland dräpande).

*Vi är otrevliga och tyst fördömande. Vi är inte mer otrevliga eller ouppfostrade än någon annan och om du tar vår tystnad personligt säger det mer om dig än om oss. Det är otrevligare att bara babbla på och inte lyssna. Det finns en anledning till att vi har två öron, men bara en mun.

*Det sägs att vi är i minoritet, men vi utgör faktiskt upp till 50% av befolkningen, men i vanlig ordning är det de som gapar mest som märks.

*Den mest felaktiga fördomen är att man anser att vi måste lagas. Det är en ren förolämpning!

Balans

Vi strävar alltid efter balans. Vår planet behöver balans när det gäller hur resurserna förbrukas och förnyas. Vårt samhälle behöver balans i allt från hur invånarna mår till ekonomin. Du mår dåligt om du inte får lagom med stimulans och du mår dåligt om du får så mycket stimulans att du blir stressad. Kroppen slutar fungera om det inte finns en balans mellan arbete och vila. Hälsan tar stryk om det saknas balans mellan fysisk aktivitet och stillasittande. Därför är det självklart att vi introverta behövs för att få balans i tillvaron!

Introvert

Inte skräck

Posted on by 0 comment

“Rörelsen” av och med John Ajvide Lindqvist. Vid en ålder av 50 år blir jag sällan skrämd av fiktion. Kanske är jag numera oerhört kräsen. Kanske har jag blivit blasé (hemska tanke!). När jag läste Stephen Kings “Jurtjyrkogården” när jag var i sena tonåren blev jag skitskraj. Den var så läskig! Nu skulle jag förmodligen tycka att den var övervägande äcklig. Skräck är, precis som humor, väldigt relativt.

John Ajvide Lindqvists första bok, “Hanteringen av odöda” tyckte jag var mycket bra när jag läste den för flera år sedan. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan och fick inte alls samma intryck. Den var mest äcklig. Jag tycker om Lindqvist som författare, jag gillar hans stil och språk och därför lyssnade jag på hans senaste, “Rörelsen” som han själv läser. Hans texter kommer som mest till sin rätt när han själv läser. Han har en rytm som nästan är hypnotisk och väldigt behaglig att lyssna på.

Den här boken ger intryck av att vara självbiografisk när han refererar till böcker som han har skrivit. Lite lurigt. Kanske har han bott i ett gårdshus av betong. Kanske har han extraknäckt som trollkarl. Kanske befann han sig i närheten den kväll Olof Palme mördades. Jag vet inte och jag måste inte veta. Det finns en tvättstuga för de som bor i huset och i tvättstugan finns ett sunkigt badrum. Tanken på att vara hänvisad till att duscha i det badrummet – det är rena skräcken för mig! Det sker en förändring som John upplever som ett yttre tryck. Han får telefonsamtal där någon frågar om Sigge har kommit. Hyresgästerna genomgår en tydlig förändring, en förändring som John kopplar ihop med det sunkiga badrummet där något har flyttat in. Det som finns där tar över, som en drog och de blir beroende. De har en möjlighet att få må bra, att vara den de verkligen vill vara och att komma tillbaka till verkligheten blir allt svårare.

Som bok är den ganska bra, men jag tycker inte att den är läskig eller ens obehaglig. Den är inte äcklig heller och det är bra. Den är sorglig. Den känsla av isolering och ensamhet, att inte höra till är ett fenomen som finns nu med, 30 år senare och som kopplas till alla sociala medier som inte ens var uppfunna då. Ensamhet och isolering är tidlösa begrepp.

 

 

 

Ett enda stort blä!

Posted on by 0 comment

Vägning: 107,4 och det innebär att inte ett enda hekto, än mindre kilo har försvunnit. Blä! Jag vet varför. Kvällstugget har innehållit för mycket rostat bröd. Jag har inte hållit mig till september månads protein & fett. Enligt den överenskommelse jag gjorde med mig själv råder härmed godisförbud. Jag skulle kunna strunta i den regeln eftersom jag inte står till svars inför någon annan än mig själv, men efter ångestfyllt velande har jag bestämt att hålla mig till avtalet. Inget godis fram till halvtidvägningen den 15 november. Och inget mer rostat bröd på kvällen!

Stavgång 80 minuter. Dagens andra blä. Det var skönt en enstaka minut här och där, men övervägande jobbigt plus att jag har fått tillbaka skavsåret på hälen trots att jag tejpat med silvertejp. Tejpen har nötts ned och måste bytas ut. Det är samma sak med den vänstra skon. Jag har visserligen inget skavsår där, men sömmen sliter på strumpan.

Jag har antagit en utmaning i knäböjningar helt i min ensamhet. En utmaning på 30 dagar och det passar utmärkt att börja den 1 november. 10 stycken idag. Det är inte många och när jag tränar med gummibanden kör jag betydligt fler, men 10 stycken knäböjningar efter 80 minuter stavgång var en annan femma. Hehe. MBT tillsammans med Bungy Pump får mig att känna det som att jag vet något som ingen annan verkar ha listat ut. Det ultimata träningspasset! Jag saknar knäböjningar från styrketräningen och därför har jag antagit den här ensamma utmaningen.

Dagens låtlisterepresentant blir Beldina med “Ocean”. Den är kluckig, ploppig och skön. Det var svårt att hitta en låt idag eftersom jag kände ett enda stort blä inför även musiken.

Idag finns det ingen lyckokänsla.

 

Ensamhet och mörker

Posted on by 2 comments

Elin och Selma bor hos Robin den här veckan. Pär är på väg till Öland och kommer hem på måndag. Jag har 4 hela dagar när jag får vara helt ensam. Lycka! Den här lyckan räcker i flera dagar, men om jag ska fokusera på lyckan för dagen – detaljlycka – väljer jag släckta lampor. Jajamänsan! Pär tänder lampor och lämnar de tända medan jag går runt och släcker och sällan har tänt mer än där jag befinner mig även nu när den mörka årstiden är här. Nu kan jag släcka och lamporna förblir släckta. Hehe.

Category: Lycka | Tags: , , , ,