Etikett: rörelsen

Snögnek och musik

Långa, avslappnade steg. Avslappnade axlar och nacke. Låt höfterna vara med i rörelsen. Andas! En promenad Ut På Landet tog 85 minuter just för att jag inte gick så fort och det var skönt. Det var som att ha en farthållare i kroppen; jag började med ett tempo som kändes rimligt och sedan höll jag det. Än en gång snöknarr och stelfruset ansikte och det var knepigt att mima med i låttexterna. På en sträcka hörde jag plötsligt ett ljud som jag inte kunde koppla till bara mig Ute På Landet. Jag pausade musiken, men ljudet hördes ändå. Ett sorts gnekande, gnälligt ljud ungefär som det som uppstår när manchesterklädda ben gnids mot varandra. Jag fortsatte att gå och kunde så småningom koppla ihop gnekandet med underlaget i kombination med mina isbuggar. När snön har fått ligga en längre period och packas i omgångar blir den hård och perfekt för att åka spark på. Jag har till och med åkt skridskor på det. Det är första gången jag har hört att det gnekar!

Genkigt sparkunderlag.
Gnekigt sparkunderlag.
Vintervyer från mitt Rönninge.
Vintervyer från mitt Rönninge.
Räcket hemma hos oss. Frrrrost!
Räcket hemma hos oss. Frrrrost!

Dagens låtlisterepresentant är i plural igen. Först ut är Wang Chung med “Let’s go!”. En tretti-plussare som passande nog dök upp medan jag knöt på mig isbuggarna. Det är svårt att sjunga med när man sitter dubbelvikt och knyter skorna. Den är allra bäst på hög volym.

Mot slutet började jag tappa fart trots inbyggd farthållare, benen kändes tunga och då kom Simple Minds med “Let the day begin” och fick fart på mig igen. Den har nog funnits på min lista i nästan ett år, men jag tröttnar inte på den – gåshud! Även den är allra bäst på hög volym.

 

 

Trappor

Stavgång tur och retur Salem, 35 minuter dit och 25 minuter hem. Det var ganska skönt! Inga endorfiner, men långt ifrån plågsamt. Jag finslipar tekniken. Jag sätter inte i staven riktigt lika långt fram, trycker till och släpper inte förrän armen är bakåtriktad. Det blir en helt annan skjuts i rörelsen, men det är tuffare för armarna. Jag blir hellre trött i armarna än i benen för då orkar jag i alla fall hela vägen hem.

Inga knäböjningar idag för det är vilodag.

Här är 2 av de 3 djävulusiska trapporna som alltid kommer i slutet och som är svåra att undvika. De är knappt synliga under alla löv.
Här är 2 av de 3 djävulusiska trapporna som alltid kommer i slutet och som är svåra att undvika. De är knappt synliga under alla löv.
Det här är utetrappan här hemma.
Det här är utetrappan här hemma.

Dagens låtlisterepresentant är Robin Sherwell med “Islander”. Jag har alltid gillat trummor och rytmer! “Ös på, grabbar!”

Inte skräck

“Rörelsen” av och med John Ajvide Lindqvist. Vid en ålder av 50 år blir jag sällan skrämd av fiktion. Kanske är jag numera oerhört kräsen. Kanske har jag blivit blasé (hemska tanke!). När jag läste Stephen Kings “Jurtjyrkogården” när jag var i sena tonåren blev jag skitskraj. Den var så läskig! Nu skulle jag förmodligen tycka att den var övervägande äcklig. Skräck är, precis som humor, väldigt relativt.

John Ajvide Lindqvists första bok, “Hanteringen av odöda” tyckte jag var mycket bra när jag läste den för flera år sedan. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan och fick inte alls samma intryck. Den var mest äcklig. Jag tycker om Lindqvist som författare, jag gillar hans stil och språk och därför lyssnade jag på hans senaste, “Rörelsen” som han själv läser. Hans texter kommer som mest till sin rätt när han själv läser. Han har en rytm som nästan är hypnotisk och väldigt behaglig att lyssna på.

Den här boken ger intryck av att vara självbiografisk när han refererar till böcker som han har skrivit. Lite lurigt. Kanske har han bott i ett gårdshus av betong. Kanske har han extraknäckt som trollkarl. Kanske befann han sig i närheten den kväll Olof Palme mördades. Jag vet inte och jag måste inte veta. Det finns en tvättstuga för de som bor i huset och i tvättstugan finns ett sunkigt badrum. Tanken på att vara hänvisad till att duscha i det badrummet – det är rena skräcken för mig! Det sker en förändring som John upplever som ett yttre tryck. Han får telefonsamtal där någon frågar om Sigge har kommit. Hyresgästerna genomgår en tydlig förändring, en förändring som John kopplar ihop med det sunkiga badrummet där något har flyttat in. Det som finns där tar över, som en drog och de blir beroende. De har en möjlighet att få må bra, att vara den de verkligen vill vara och att komma tillbaka till verkligheten blir allt svårare.

Som bok är den ganska bra, men jag tycker inte att den är läskig eller ens obehaglig. Den är inte äcklig heller och det är bra. Den är sorglig. Den känsla av isolering och ensamhet, att inte höra till är ett fenomen som finns nu med, 30 år senare och som kopplas till alla sociala medier som inte ens var uppfunna då. Ensamhet och isolering är tidlösa begrepp.