Favorit fem gånger om

En promenad på 60 minuter. Klockan var inte mer än 9 när jag gick och det var bara 5 grader. Solen strålade och för en gångs skull blåste det inte. Det var på gränsen att jag hade behövt handskar. Jag drog tröjärmarna över händerna och efter 10 minuter hade jag fått upp värmen. Det var en kanonrunda! Orken fanns. Lusten fanns. Jag gick en runda med många uppförsbackar, men de utgjorde inget problem. Hoppas att det inte var en engångsföreteelse….

“When your heart is weak” med Cock Robin. Det är mycket möjligt att jag har haft med den i min gamla blogg, så nu är det dax att den presenteras här. En låt från 1986-87 som jag har älskat från första stund. Idag upptäckte jag att den är perfekt att promenera till när man inte har så högt tempo. Jag lyssnade på den 5 gånger om den sista biten hem.Höj volymen och lyssna på basen – gåshud och endorfiner!

Massage

Igår promenerade jag 60 minuter och det var väldigt skönt! Jag slapp den där svackan med matthet och vallning.

Idag fick jag en underbar ryggmassage av Bitte. Hon tog i ordentligt och jag njöt i fulla drag. Den stillsamma musiken rann i bakgrunden och plötsligt hör jag den första takten av “Air on G string” av Bach. Endorfiner, gott folk. Endorfiner!

Endorfiner

Det var 2 veckor sedan jag tränade med gummibanden, så jag körde ett lätt pass idag och jäklar i min lilla låda vad det gick bra! Den första minuten av uppvärmningen var tung och det kändes inte lovande, men så fick jag plötsligt till rytmen och andningen och armarna var med och då forsade endorfinerna. Vilken kick! Det har nog aldrig inträffat under uppvärmningen. Sedan hade jag ångan uppe och koncentrationen fanns och det var så roligt och skönt! Kroppen kändes lätt – bokstavligt eftersom jag har blivit av med några kilon – och var med på noterna. Ett perfekt pass.

Låtlisterepresentanten är en gammal goding som alltid får fart på livsandarna: “Another one bites the dust” med Queen från tidigt 1980-tal.

 

Kalorier och Treo

Gummibandsträning på medelnivå idag. Flyt, ork & koncentration! Jag lyssnade på en annan låt medan jag värmde upp på step up-brädan och även om inte takten var den rätta, så hade jag ett väldigt schvung och orkade betydligt mer än tidigare. Endorfiner! Jag lade till 2 enkla yoga-övningar för ryggen. Det var inga problem att komma ned på jorden efteråt när jag fick ont i ryggen (det hade jag sedan tidigare) och knäna. Det blev Treo igen. Jag tror att jag har tagit det varje dag i 2 veckor. Inte bra.

Vägning: 104,3 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Det går åt rätt håll.

När jag började Itrims program var det med en s.k. kick-start för att få fart på viktminskningen. 3 veckor med endast måltidsersättningar. Det var det jag inte klarade. Det blev inte mer än 28 timmar när ångesten dundrade in. Efter det gick jag över till handfast minus. Antalet kalorier per dag i kick-starten är inte fler än 600 och handfast minus är 1100, men – och det är ett viktigt men – egentligen handlar det inte om att räkna kalorier utan om vad och hur mycket jag äter. Jag mäter med handflata och knuten näve. Charktallriken till exempel innehåller 6 skivor kött som, när jag radar upp dem, motsvarar en handflata. Handen har man alltid med sig, så det är ett smart sätt att mäta. Handfast minus innebär att t.ex. potatis försvinner (kolhydrater).

 

Läsarlycka

Jag läste ut en bok nu ikväll. Det var en perfekt bok. Mänsklig, rolig, sorglig, fantasifull, trovärdig. Det är inte en bok som är omskriven. Det var ingen som tipsade mig om den (som jag minns det). Den har varken blivit höjd till skyarna eller sågad vid fotknölarna. Allt det gör att det känns som att det var jag som upptäckte den och det ger det hela en extra guldkant.

“En nypa salt” av Maria Goodin. Meg May växer upp med Val, en mamma som inte är som andra. En mamma som älskar så jordnära saker som matlagning och trädgårdsarbete samtidigt som hon har huvudet “uppe i det blå” i en värld som är betydligt trevligare än den verkliga. Meg växer upp övertygad om att allt hennes mamma berättar är sant, men när hon blir medveten om att det bara är sagor slås hennes värld i spillror och hon reagerar genom att ta avstånd från alltihop. Vid 21 års ålder återvänder hon till Cambridge för att ta hand om sin mamma som är svårt sjuk. Plötsligt inser Meg att det är hennes sista chans att fråga mamman om sin bakgrund, men Vals uppfattning om vad som är sant och verkligt är inte den samma som Megs.

De första sidorna av berättelsen gjorde mig tveksam för jag kastades direkt in i Vals skruvade berättelser om när Meg föddes. “Åh nej”, tänkte jag. “Är det en sån där ‘hysteriskt rolig’ bok…”. Som tur var lät jag mig inte luras. Visst var Vals berättelser skruvade, men Megs fantasiföraktande sätt att återberätta dem gjorde att det aldrig flippade ur. Vilken fantasi sen! Jag blir alltid lika avundsjuk på dem som kan fabulera på det viset. Maria Goodin skulle mycket väl kunna skriva härliga barnböcker. Meg har vänt sig till vetenskapen som hon vet aldrig ljuger och som hon kan lita på. Hon befinner sig i ena änden av fantasilinjen medan Val befinner sig i den andra och det uppstår en balans, tycker jag. Världsfrånvänd är en annan beskrivning av Val och att vara världsfrånvänd är ofta ett sätt att skydda sig själv och att överleva. Meg smakar lite på det när hon får veta allt mer om sin barndom och det inte är riktigt det hon föreställde sig. Vill hon verkligen veta sanningen?

Förutom fantasin är Maria Goodins väldigt skicklig på dialoger. Det finns flyt och stuns och humor. Ett samtal mellan Meg och 3 fulla musiker är underbart! Jag såg tydligt hur Meg och musikerna stod i den sunkiga puben och försökte göra sig hörda och hur Meg hela tiden måste få de andra att inte tappa tråden. Jag skrattade högt! Den här boken tyckte jag mycket om vilket innebär att den får högsta betyg.

102014