Jag läste ut en bok nu ikväll. Det var en perfekt bok. Mänsklig, rolig, sorglig, fantasifull, trovärdig. Det är inte en bok som är omskriven. Det var ingen som tipsade mig om den (som jag minns det). Den har varken blivit höjd till skyarna eller sågad vid fotknölarna. Allt det gör att det känns som att det var jag som upptäckte den och det ger det hela en extra guldkant.
“En nypa salt” av Maria Goodin. Meg May växer upp med Val, en mamma som inte är som andra. En mamma som älskar så jordnära saker som matlagning och trädgårdsarbete samtidigt som hon har huvudet “uppe i det blå” i en värld som är betydligt trevligare än den verkliga. Meg växer upp övertygad om att allt hennes mamma berättar är sant, men när hon blir medveten om att det bara är sagor slås hennes värld i spillror och hon reagerar genom att ta avstånd från alltihop. Vid 21 års ålder återvänder hon till Cambridge för att ta hand om sin mamma som är svårt sjuk. Plötsligt inser Meg att det är hennes sista chans att fråga mamman om sin bakgrund, men Vals uppfattning om vad som är sant och verkligt är inte den samma som Megs.
De första sidorna av berättelsen gjorde mig tveksam för jag kastades direkt in i Vals skruvade berättelser om när Meg föddes. “Åh nej”, tänkte jag. “Är det en sån där ‘hysteriskt rolig’ bok…”. Som tur var lät jag mig inte luras. Visst var Vals berättelser skruvade, men Megs fantasiföraktande sätt att återberätta dem gjorde att det aldrig flippade ur. Vilken fantasi sen! Jag blir alltid lika avundsjuk på dem som kan fabulera på det viset. Maria Goodin skulle mycket väl kunna skriva härliga barnböcker. Meg har vänt sig till vetenskapen som hon vet aldrig ljuger och som hon kan lita på. Hon befinner sig i ena änden av fantasilinjen medan Val befinner sig i den andra och det uppstår en balans, tycker jag. Världsfrånvänd är en annan beskrivning av Val och att vara världsfrånvänd är ofta ett sätt att skydda sig själv och att överleva. Meg smakar lite på det när hon får veta allt mer om sin barndom och det inte är riktigt det hon föreställde sig. Vill hon verkligen veta sanningen?
Förutom fantasin är Maria Goodins väldigt skicklig på dialoger. Det finns flyt och stuns och humor. Ett samtal mellan Meg och 3 fulla musiker är underbart! Jag såg tydligt hur Meg och musikerna stod i den sunkiga puben och försökte göra sig hörda och hur Meg hela tiden måste få de andra att inte tappa tråden. Jag skrattade högt! Den här boken tyckte jag mycket om vilket innebär att den får högsta betyg.
