Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Fri

“Fri” av Natsuo Kirino kom på svenska 1997. Jag läste den första gången på 2000-talet och jag läste den en andra gång och nu har jag läst den en tredje gång. Elin tog den boken till sig så pass att den följde med i hennes flyttlass hemifrån. Oops. Jag köpte ett inbundet ex från Bokbörsen.

4 kvinnor arbetar nattskiftet med tillverkning av färdiglagade matlådor. Det är olika villkor för dem alla i en kultur där kvinnor äldre än 20 inte göre sig besvär i hopp om att få ett nytt jobb. När en av kvinnorna får nog av sin man eftersom han slår henne och eftersom han har spelat bort alla deras sparpengar, så stryper hon honom. Häpp. Vilket är det enklaste sättet att frakta bort en död kropp? Jo, man styckar den. Ett badrum blir slaktrum och en svag länk i kvinnokvartetten brister och riktiga “yakuzas” får vittring på dem.

På ett sätt är det en kriminalroman eller deckare, visst, men det faktum att den utspelar sig i Tokyo, Japan och att det är 4 starka kvinnor det handlar om ger i alla fall mig en helt ny dimension. Det är den sortens sega, uthålliga kvinnor som inte blir deppiga över vardagens tristess. De gör det de måste göra för att klara sig och sina familjer. Det är männen, de stora starka Männen, som tappar lusten och vänder ryggen till eller blir kär i spelhallens värdinna eller helt enkelt tröttnar och drar hemifrån. Kvinnorna fortsätter hålla kvar ramarna för det liv de är vana vid.

Det finns ingen humor i den här boken. Jag tycker att humor är väsentligt oavsett vad boken handlar om. Den är grå, den är osar av frityrolja, den är varm och kvav, den är driven. Det blir aldrig något jönsigt velande hit och dit utan – pang! – nu gör vi så och den som inte vill vara med är fri att gå. Den stora frågan är ändå: kan pengar göra dig fri?

Natsuo Kirino var den första japanen att få Edgar Allen Poe-utmärkelsen för den här boken. Hatten av!

En av hans bästa

“Den gröna milen” av Stephen King. Jag var väldigt nära att köpa den hos Bokbörsen när jag fick ett infall att fråga om Pär hade den (han gillar oxå Stephen King, men har mest de engelska versionerna). Till min oerhörda förvåning sa han att han var säker på att en pocketversion stod på övervåningen och han kunde till och med precisera platsen. Min förvåning blev – om möjligt – ännu större när jag faktiskt hittade en svenska pocketutgåva precis där Pär sa att den skulle finnas. I 9,5 fall av 10 är det jag som vet var prylar finns i det här huset. När jag tittade på titelbladet såg jag att det var jag som hade köpt den för 17 år sedan, men inte läst den!! “Den gröna milen” skrevs och gavs ut som en följetongsroman i 6 delar. I den här utgåvan har de 6 delarna inte redigerats ihop till en sammanhängande roman och det tycker jag är synd, men boken blir egentligen inte ett dugg sämre för det.

1932 i depressionens USA. Delstatsfängelset i Cold Mountain har ett cellblock för fångar som ska avrättas i elektriska stolen, även kallad Gamla Gnisten. Här arbetar Paul Edgecombe som chef för fängelsevakterna. Att ansvara för dödsdömda män är inte ett arbete som passar alla. Paul Edgecombe och hans 3 närmaste män har svetsats samman och när Percy Wetmore förflyttas till avdelningen rubbas den känsliga balansen. John Coffey har dömts för våldtäkt och mord på 2 små flickor och anländer till cellblocket. Han skiljer sig från övriga fångar och gör intryck på allihop från början. När William “Vilde Bill” Wharton anländer blir tillvaron på Den gröna milen minst sagt påfrestande…

Boken har filmatiserats och jag har sett den flera gånger. Nu när jag till slut har läst den kan jag konstatera att filmen är unik på så sätt att den innehåller lika mycket som boken. Inget saknas i själva handlingen, miljöerna stämmer, karaktärerna stämmer och – det som fascinerar mig mest – känslan stämmer; trots den gräsliga inramningen finns det mycket värme och medmänsklighet och till och med lite humor (Stephen King glömmer aldrig den oerhört viktiga humorn). I vanliga fall brukar jag störas av att jag ser skådespelaren framför mig när jag läser boken, men inte här. De fångar som sitter på Den gröna milen har i många fall mördat flera människor. Paul Edgecombe har dödat 77 människor. Mördat – dödat. Det första sättet är olagligt, det andra sättet är lagligt.

 

 

Spädbarnsdöd

“Mot alla odds” av Angela Cannings och Megan Lloyd Davies är verklighetsbaserad och handlar om Angela och hennes man Terry som förlorar 3 barn i plötslig spädbarnsdöd. När det tredje barnet dör fattar polis och sociala myndigheter misstankar och Angela åtalas för mord på alla 3 barn. Det är en mardrömssituation som jag inte ens kan föreställa sig och boken skulle ha kunnat vara riktigt bra om den hade varit bättre skriven. Som så många andra i den här genren. De första 100 sidorna var bra, men sedan blev upprepningarna för många, omskrivningar av samma känslor. Jag läste inte ut den. Jag köpte den på Bokbörsen och när jag funderar närmare är det bara 1 bok därifrån som har varit bra (“Domedagsboken“). Hm.

Dåtidens framtid är nutid

Jag har kommit till slutet av en tjockis från 1992 som heter “Domedagsboken” och är skriven av Connie Willis. Den har utgått på svenska hos förlagen och jag hittade den hos Bokbörsen och det är ett riktigt fint exemplar. Först försökte jag lyssna på den på engelska, men uppläsaren var oerhört jobbig och jag stod inte ut mer än ett par timmar.

Handlingen utspelar sig år 2054. Kivrin studerar historia vid Oxfords universitet och har specialiserat sig på medeltiden. Tidsresor är möjliga och vanliga och Kivrin har tjatat sig till att få resa till år 1320 trots att hennes handledare avråder henne och protesterar in i det längsta. Hon förbereder sig på alla upptänkliga sätt; allt från att vaccinera sig mot den tidens sjukdomar till att kunna förklara för samtidarna (de som lever i det århundradet) hur det kommer sig att hon befinner sig just där. Man gör noggranna beräkningar för hennes hopp, som det kallas, kontrollerar mer än en gång innan hon till slut får hoppa genom “nätet”. Trots alla noggranna förberedelser blir det fel och Kivrin hamnar i stället i år 1348, det år då pesten kom till England.

Det är spännande! Jag satt och hoppade av frustration över alla små saker som går fel och som ingen hade kunnat ta med i beräkningen hur noga de än hade planerat hoppet. Kivrins upplevelser under medeltiden varvas med det som händer 2054. Det är 24 år sedan boken kom ut första gången och den tidens framtid är inte långt från vår nutid. Jag hade mycket lättare att ta till mig in i beskrivningarna av levnadsförhållandena på medeltiden trots att det är 700 år sedan än beskrivningarna av en framtid som inte ligger mer än 40 år framåt. Det som skorrar mest är de tekniska lösningarna. Telefoner med bildskärm och bärbara videospelare ska väl uppfattas som fantasieggande uppfinningar. Tidsresorna är fantasieggande, men när jag jämför med att vi numera har bärbara datorer som är tunnare än vanliga böcker…

Connie Willis är en skicklig berättare och trots att man inte får veta särskilt mycket om karaktärerna var det inte svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det behövs inga långa utläggningar om deras erfarenheter och tankar. Hon får det att fungera i alla fall. Connie Willis är amerikanska, men jag upplever hennes stil som brittisk med en torr och underfundig humor som glimtar till mitt i dramatiken.