Jag promenerade 55 minuter igår i ett riktigt bra tempo och det var skönt! 10 minusgrader och med en liten flaska varmt vatten. Numera går jag aldrig hemifrån utan att ha vatten med. Jag handlade på Konsum och så köpte jag årets andra semla (det brukar sällan bli mer än 1) hos Kaffestugan som jag hade som efterrätt till uppvärmd chèvrepaj med päron och avokado. Idag tog jag sovmorgon efter att ha gett Bibbi frukost (Pär är på Öland). Jag sov till halv 11 och låg kvar 1 timme till. Vädret har slagit om till tö.

Efter att ha läst om biverkningarna av Activelle blev jag inte bara tveksam. Jag blev dödsförskräckt särskilt när jag läste om riskerna för stroke. Jag vill inte på några villkors vis bli ett vårdpaket! Jag står hellre ut med vallningarna. Vallningarna håller förmodligen på några år till, men resultatet av en stroke kan bli livslångt och det är så jag tänker så fort jag börjar vackla. “Tänk om jag blir sittande efter en stroke… Då kommer jag att önska att jag hade stått ut med vallningarna!” Jag vågar inte. Så enkelt är det! Frågan är om jag ska meddela läkaren.

Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

Mardrömsvecka

Torsdag: illamående. Från morgon till kväll. Kombinerades med vallningar och ångest. Jag hade räknat ut att illamåendet hade att göra med Brintellix, men frågan var om det handlade om en övergående period. Jag ringde 1177 på kvällen, men orkade inte vänta i telefonkön. Jag gick och lade mig före 21 och sov med tänd sänglampa hela natten. Ångesten var så stark att jag var mörkrädd. 

Fredag: jag ringde psykmottagningen för att fråga om illamåendet. Skötaren återkom ett par timmar senare när hon varit i kontakt med läkaren. Jag skulle tydligen inte ha ökat till 15 mg per dag. Ännu ett av våra missförstånd… Och ja, illamåendet ska vara övergående och är en väldigt vanlig biverkning. Kände en anings aning hopp, men jag sov med tänd sänglämpa igen. Jag städade i fredags och även om det tog på krafterna så är det ett väl fungerande knep mot ångest eller i alla fall för att hålla den stången. 

Lördag: efter att Bibbi fått sin frukost lade jag mig och sov några timmar. Visserligen hade jag 2 rum kvar att städa, men eftersom jag inte hade vare sig ork eller matlust, så hade mina rutiner rubbats i grunden. Det gällde bara att få tiden att gå. Det tog flera timmar att städa de återstående rummen. Jag pratade med Pär i telefon ganska länge och sedan blev det Netflix som hjälpte mig tills det blev läggdax och en tredje natt med tänd sänglampa. 

Söndag: illamåendet hade dämpats en aning, men ångesten härjade hela tiden. Jag hade mitt söndagspyssel som jag tvingade mig själv att göra, men i övrigt satt jag vid Netflix eller låg i soffan och önskade att jag var död. Pär kom hem från Öland på kvällen och det kändes väldigt bra. Ingen tänd sänglampa. 

Måndag: jag ringde psykmottagningen igen för att be om en akuttid och fick veta att jag var uppsatt på en telefontid hos överläkaren till klockan 13. Hon arbetar inte på fredagar och om jag inte hade ringt på måndag morgon, så vet jag inte hur jag skulle ha fått veta det. Till saken hör att jag inte svarar i telefon om jag inte känner igen numret eller har en avtalad telefontid. Ren tur! Dessutom ringde hon redan vid 11, men det blev ett bra telefonsamtal. Anledningen till att hon bokat in att ringa mig var att det blivit så rörigt med min medicinering och som överläkare var hon inte nöjd. Resultatet av samtalet blev att jag byter från Nozinan till Lergigan som, förutom ångestdämpande egenskaper, även dämpar illamåendet. Jag skulle prova Lergigan i 2 dagar och om jag inte märkte en klar förbättring skulle jag gå ned till 5 mg Brintellix/dag. Hon kommer att ringa mig på måndag igen och då ska vi besluta om byte av medicin. Igen. Hon gav mig mer hopp. Hon insisterade på att jag skaffar en gynekolog för hormonbehandling av vallningarna och sa att 1177 har en tydlig överblick och att jag kunde ringa för att få hjälp. Det gjorde jag oxå, men hjälpen var inget att hänga i granen. Jag fick ett enda telefonnummer och kliniken ligger ute i Järna!!  Den kvällen lagade Pär middag och jag lyckades äta lite vilket var den första lagade måltiden sedan i fredags. Den kvällen hade jag svårt att somna och sov uselt. 

Tisdag: jag lyckades ta mig tur och retur Salem med hjälp av bussen för att hämta ett paket. Det var så vansinnigt skönt att komma ut i friska luften och i dagsljuset efter att ha levt inomhus med tända lampor dygnet runt (att tända varenda lampa är oxå ett ångestknep), men jag blev helt färdig efteråt. Jag mådde fortfarande lite illa, frös eller svettades hela jävla tiden och kunde inte äta särskilt mycket till middag, men senare på kvällen åt jag choklad och grillchips vilket magen och själen tacksamt tog emot. Jag lyckades hålla mig från att gå och lägga mig alltför tidigt och med hjälp av extra Lergigan sov jag bra. 

Onsdag – idag: jag fick ångest bara av tanken på att försöka hitta en gynläkare, så jag chansade och ringde Oxbackskliniken Kvinnohälsan. Förra gången, för några månader sedan, fick jag beskedet att de inte tar emot nya patienter, men idag fick jag besked att det fanns en tid den 15 januari. Kliniken ligger precis vid psykmottagninen och är enkel att ta sig till kommunalt och nu när jag vet att jag har en tid orkar jag vänta. En börda mindre! När jag tog medicinerna gick jag ned till endast 5 mg Brintellix och illamåendet är så gott som borta. Jag hade fått sms om att mina datorglasögon var färdiga för avhämtning, så efter en frukost bestående av naturell yoghurt med lite strösocker åkte jag till Tumba. De glasögonen kommer att fungera! Jag kunde äta en hel portion med sweet chili-kyckling och kokt ris och sallad och känner mig inte längre skakig även om orken inte är på full styrka ännu. 

Under de här gräsliga dagarna har jag inte klarat av att läsa något som varit längre än ett sms. Jag har inte klarat av att spela på mobilen och jag har väldigt svårt att koncentrera mig på någon ljudbok. Naturligtvis orkar jag inte träna – bara att duscha och stå upp i 5 minuter har knäckt mig. Det är först idag som jag har känt att det kanske kommer att vända. 

Ögonhälsa

Dax för nya glasögon igen! Igår var jag hos optikern (igen, kändes det som). Den här gången valde jag Specsavers i Tumba av 2 anledningar: dels avståndet och att SL är så opålitligt och dels för det snorkiga bemötandet som jag fick när jag sanslöst nog envisades med att inte komma överens med de progressiva glasögonen. Ett proffsigt bemötande hade inneburit ett trevligt bemötande trots förlusten för Specsavers. Igår var jag ute i god tid och medan jag väntade på min tur tittade jag på bågar och hittade 3 par som satt skönt. Numera är en optiker som en ögonläkare i litet format för en synundersökning innebär inte bara att ställa in styrkan på de nya linserna utan nu kollas ögontryck (för att kolla efter tecken på starr), hälsan hos hela ögongloben och pupillernas flexibilitet. Jag behöver nya läs, dator- och solglasögon. När undersökning och syntest var klart och vi hade samlat ihop de 3 par bågar jag hade valt ut räknade hon ihop slutsumman som stannade på 3488 kr och det är inte dyrt (inklusive erbjudandet om 2 par till priset för 1 samt ytterligare en rabatt). De bågar jag valde tillhörde visserligen inte de dyraste, men det enda paret jag köpte förra året kostade oxå 3500 kr. Jag hann precis med ett tåg när jag skulle åka hem, så från dörr till dörr tog det bara 15 minuter jämfört med en åktur till Stockholm där enbart tågåkandet tar 30 minuter.

Jag var vansinnigt trött hela dagen igår, somnade när jag satt och läste och sömntabletten slog knockout på mig. För en gångs skull kom jag i säng före midnatt och sov och sov till ca 4 när jag gick på toaletten. Sedan fortsatte jag att sova och sova till halv 8 ungefär när jag gick på toaletten igen. Efter det somnade jag om och sov och sov till efter 11 när Bibbi väckte mig genom att tjoa högt och ihärdigt mest för att försäkra sig om att hon inta hade blivit övergiven för hon lugnade sig när jag svarade att jag var på väg. Det var så skönt att sova!!! Den senaste tiden har jag haft svårt att somna om efter toalettbesök, men den här gången fortsatte jag bara där jag slutade och det var så skönt!!! Jag längtar tillbaka dit….

TRISS

Idag är jag tacksam för … 

… att jag fick möjlighet att sova ut (även om jag fortfarande är trött).

… att jag kunde sova.

… alla dessa filmer och serier från Marvel som finns på Netflix.

Medicinbytet

Vår chokladgris fyller 5 år idag! Grattis, Bibbi, vår pantertant!

Trött. Trött. Trött. Ångesten gör tappra försök att slå igenom barrikaderna och till följd av den ständiga tröttheten blir sprickorna allt bredare… Jag vet att ångesten kan bli värre i samband med medicinbytet och även om all ångest är gräslig känns den inte lika hotfull i och med att jag vet varför den dyker upp och att det är under en övergående period.

Jag vaknar trött, frusen och stel. Varje morgon nu för tiden. Den redan långa startsträckan har blivit längre. Idag kom jag ur sängen vid kvart i 10 och tvivlade på att det planerade gummipasset skulle bli av. Vid halv 12 gjorde jag i ordning lunch och då kändes det bättre, då var jag vaken, fortfarande frusen, men mindre stel. Närmare 14 var jag ombytt och körde igång ett medium-pass som gick riktigt bra! Armar och skuldror fick sig en omgång. Det var skönt att få bli varm och mjuk och det är ett av de bättre sätten att fördriva en eftermiddag. Det var medan jag varvade ned, innan stretchingen som jag upptäckte att det finns en rackarns smal nisch för vallningar där de kan fylla en funktion i stället för att bara vara plågsamma. Jag har lätt att känna mig frusen och börja stelna i samband med stretchingen, men att då få en vallning passar bra; den sprider värme i hela kroppen. Vallningarna kommer väldigt tätt numera. Förmodligen har även det med medicinbytet att göra.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag orkade träna.

… att jag faktiskt kan ha användning av de där satans vallningarna.

… sängen i Lilla Rummet som har fastare madrass än den i sovrummet.

 

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.

 

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att “Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

 

Gräsänka

Jahapp. Då är jag gräsänka igen. Pär har åkt till Öland för en kombination av ledighet och arbete och kommer hem på söndag eller måndag. Han har möjlighet att arbeta hemifrån (läs: Öland) och utnyttjar det eftersom arbetsmiljön på Scania inte är den mest hälsofrämjande med öppna kontorslandskap, toalettköer och giftigt kaffe. Inte mig emot – jag tar tacksamt emot alla tillfällen att få vara ensam. Bibbi & jag, vill säga.

Igår promenerade jag 55 minuter inklusive stödhandling på Konsum och det var så skönt att få komma ut! Vansinnigt strålande sol och brinnande höstfärger. Idag blev det gummiband och det passet satt som en smäck: ork och koncentration i skön förening! Jag kommer att öka på flera av övningarna nästa gång.

Idag kom min senaste beställning från Svensk Hälsokost med bl.a. Led Optimal som jag ska prova för ledbesvären. Höften känns bättre utom när jag ligger på sidan för länge, knäsmärtorna kommer och går, men handlederna och höger tumme känns av dagligen. Det blir en hel del tigerbalsam och allt oftare värkkombon. Jag har provat andra liknande produkter som har fungerat en kort period eller inte alls, men jag tänker ge det här en chans eftersom jag inte har haft lika mycket ledbesvär tidigare.