Mardröm

När jag pratade med överläkaren igår, måndag, mådde jag fruktansvärt dåligt, så det blev inget mer bestämt än att jag fick en akuttid till en läkare idag, tisdag. Jag sov inte många timmar i natt och den ångest som jag hade i morse ….. Jag tog mig till läkaren på psyk i Södertälje och fick komma in direkt. Han hade läst min journal och såg på mig att jag mådde fruktansvärt dåligt. Han var förvånad att jag över huvud taget stod på benen och han var arg över att ingen annan läkare hade förklarat för mig att det jag går igenom just nu inte är annat än så kallade utsättningsproblem från Lyrica. Jag slutade för fort och eftersom Lyrica är en drog, ett gift, så reagerar kroppen med illamående, frossa, svettningar, ångest, ont i kroppen, sömnsvårigheter. Jag grät större delen av besöket och han var oerhört förstående och stöttande och sa om och om igen att jag inte hade gjort fel (jag följde ju bara läkarens order även om jag missuppfattade den på grund av språkförbistring) och att det skulle bli bättre redan idag eftersom jag skulle börja med Lyrica igen och sedan fortsätta tills jag känner mig stabil och efter det ska jag trappa ned den under flera månaders tid.  En ny SSRI-medicin, Paroxetin och Lyrica blev resultatet av besöket. Jag har fått en tid i början av januari oxå, hos en annan läkare och hon kommer inte att få ändra något i medicinen utan bara följa upp dagens besök. Jag åkte faktiskt taxi hem och väl hemma tog jag Lyrica direkt. Lugnet har kommit och jag har sluppit frossbrytningar och svettningar – jag är 37 gradig för första gången på flera veckor. Inatt kommer jag att få sova ostört och i morgon kommer läkaren att ringa för att kolla läget. Det finns hopp om mer varierade inlägg i bloggen oxå. Det verkar som om mardrömmen är slut för den här gången. 

Frostig mossa.

Illamående

Jag mår illa! Illamående är det värsta jag vet!! En av få saker jag knappt står ut med!!! Det beror förmodligen på Brintellix. Jag ökade ju dosen i tisdags och så har även illamåendet. Det kommer och går hela dagarna. Jag kräks inte. Jag fryser och svettas om vart annat och sen mår jag illa. Idag blir det inget inlägg om tacksamhet för när jag mår illa kan jag inte känna tacksamhet för något.

 

1793

“1793” av Niklas Natt och Dag är en historisk roman som är något utöver de vanliga historiska romanerna. Den hamnar i genren deckare och därför kommer nog en del anhängare av historiska romaner att missa den. Vet ni hur jag hittade den? Jag lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat förra sommaren och där berättade han att han delade skrivarlya med Niklas Natt och Dag och tipsade om den här romanen var i antågande och då blev jag nyfiken och därför kunde jag bortse från att den är en deckare. Det dröjde ett bra tag innan jag köpte den (i pocket) och faktum är att jag började med att lyssna på den på Storytel och det är först nu jag har läst den.

Boken är uppdelad i 4 delar. De 3 första delarna handlar om Cecil Winge, Kristofer Blix och Anna Stina Knapp och i den sista delen knyts säcken ihop. Det hela inleds med att en kropp flyter iland vid Fatburen. Det råder inget tvivel om att det handlar om mord eftersom kroppen blivit stympad å det grövsta. Cecil Winge, som varit polisen behjälplig vid tidigare fall, får i uppdrag att lösa även detta.

Den här boken tog på krafterna för den är rå och smutsig, eländig och så långt från all mys-pysighet man kan komma. Vanliga människors levnadsvillkor med löss, lort, stank, kyla och sjukdomar. Lägg där till att vara kvinna… Och ovanpå det att lösa ett mord utan hjälp av dna, datorer eller ens telefoner. Inte ens fingeravtryck!

Niklas Natt och Dag har ett språk som gör det till en njutning att läsa! Miljöerna är så levande att de blev påträngande. Jag önskade ofta att jag hade haft tillgång en illustration av dagens Stockholm med dess mest centrala stadsdelar och en överlappande dito av 1793 års Stockholm för att få en bättre överblick eftersom jag inte är särskilt insatt trots att jag bott i Stor-Stockholm i 30 år.

Rutschkana

Igår gick jag en kortis på 45 minuter. Högbackarundan, uppför-varianten. Det gick bra och det var skönt och jag fick inte ont efteråt.

Idag hade jag tid hos läkare A någonting på Södertälje psyk. Vad hade jag  förväntat mig? En justering av medicinen i form av tillägg eller byte till någon annan medicin /eller en plan för att bli av med Lyrica. Vad hände? Vi pratade i nästan 1 timme. Punkt. Än en gång fick jag förklara varför läkare MR på vc remitterat mig och varför det blev en så kraftig försämring av mitt mående. Än en gång fann jag mig i ett samtal om hur länge jag har lidit av depressioner och ångest, hur mina nuvarande levnadsförhållanden är, mitt (icke existerande) sociala nätverk, träning, hobbies, sjukpensionär och bla BLA BLAAAA!!!! Jag blir tokig!! Jag kommer att få en ny tid om 3-4 veckor och det är inte säkert att jag får träffa dagens läkare som egentligen är stationerad i Malmö och bara gör gästframträdanden i Södertälje någon gång i månaden. Är det meningen att jag ska sitta och rapa upp samma skit en gång till och en gång till och en gång till bara för att de inte har haft tillräckligt med tid att läsa igenom min digra journal?! Så fan heller! Det var inget fel på människan. Hon var trevlig att prata med och det var det som var lurigt för under hela samtalet väntade jag på att en lampa skulle tändas ovanför hennes huvud och hon skulle sätta ett pekfinger i luften och utbrista att “Så här ska vi göra med dina mediciner!”, men det blev ett antiklimax för det enda medicinska tillägget hon kunde föreslå har jag redan provat för många år sedan (jag blev så utslagen av den att jag inte kunde vakna till mer än korta stunder de första dagarna, så nej tack!), så det bidde ingenting. Vänta och se. Lyrican ville hon definitivt inte ändra i nuläget. Nähä. Mot slutet påpekade hon att vi pratat i närmare 1 timme och att hon inte kände igen den djupt deprimerade kvinnan från journalen (för 2 veckor sedan). Vi hade fört ett sammanhängande samtal med god ögonkontakt och utan vare sig stel mimik eller brist på gester, jag var hel och ren osv. Naturligtvis är det ett tecken på att Venlafaxin har effekt, att jag kan tolka det hon sa på det viset, men det är inte första gången någon inom vården har sagt ungefär att “Du ser inte sjuk ut”. På ett avigt sätt tolkar jag det som att jag inte blir trodd. Så frågade hon vilket mitt mål är och jag blev svarslös. Att få leva? Att få bli frisk? Att få må så bra som möjligt? Att kunna fungera i vardagen? “Jag vill slippa fundera på varför jag över huvud taget försöker.”, fick jag ur mig till slut. Jag har ingen lust att försöka längre. Mitt nyfödda försök att gå ned i vikt kommer att självdö av just den anledningen att jag egentligen inte strävar efter att överleva. Jag vill inte överleva. Jag vill inte leva. Fundera på det till nästa gång! Rutschkana på ångestbanan med ryggvärk.

 

Formulär

60 minuter stavgång som gick bra. Jag kände frånvaron av ännu en biverkning: den vägg som alltid smällt mig i nyllet efter ungefär 20-25 minuter dök aldrig upp. Jag lyckades ha ett bra tempo till och med i (mildare) uppförsbackar och det var inte förrän den allra sista biten som jag kroknade, men det är ju inget nytt. Det är bra att rubba rutinerna ibland, så idag inledde jag promenaden med att hämta ett paket hos Bamses i stället för att avsluta den där. Sug på den!

Det kom ett meddelande från vårdguiden med anledning av remissen till psyk i Södertälje. Det var en radda formulär i skattningsform som jag ombads fylla i och som kommer att utgöra en grund för journalen. Smidigt! 2 av formulären gick fort att fylla i: alkohol och droger. Jag klickade “aldrig” på första frågan och kunde hoppa över resten. Det första formuläret handlade om ADHD hos vuxna. Förmodligen efter de senaste årens skriverier om vilken aha-upplevelse det varit för många som fått diagnosen först som vuxna.

Stöttepelare

Stavgång idag för att hämta ett paket med nya färgpennor. Bra tempo till Salem – 20 minuter. Jag började hemresan i samma anda, men efter 10 minuter kändes det som att gå in i en vägg. Orken bara försvann; armar och ben kändes tunga och stumma. Jag fick sänka farten avsevärt och resten av vägen kändes tung.

En annan del av kroppen som oxå känns tung är magen och då menar jag insidan av magen. Jag har aldrig varit med om att få såna återkommande tvärstopp och det beror på Venlafaxin. Min mage fungerar vanligtvis en gång om dagen (ofta 2 gånger) och jag känner alltid en viss “aktivitet”: det “rör” sig därinne, cirkulerar, bubblar och signalerar när det är dax att gå på toaletten, men nu – nada, nothing, dött. Det är med hjälp av Microlax som jag får igång den, men så kan jag inte hålla på någon längre tid. I morgon ska jag till läkaren och trots att jag börjar må bättre tänker jag insistera på att byta medicin. Min kropp har 2 stöttepelare som helt enkelt måste fungera: magen och ryggen.

Vildar

Det blev inte mer än 5 timmars sömn inatt. Jag kom inte i säng förrän efter halv 1 och vid halv 6 började Bibbi tjoa om frukost. Eftersom det är så äckligt varmt sover jag i Lilla rummet – vägg i vägg med lillgrisen – och det var svårt att somna om med det ringande i öronen, så jag steg upp. Och sedan gick jag inte och lade mig igen. Whaaat?! Jag åt frukost och halv 8 klev jag ut genom dörren för en kort promenad via Konsum. Det var svalt och folktomt och en timme senare var jag på Konsum och hemma igen före 9. Wow. Promenaden gick jäkligt tungt i uppförsbackarna, men viktökningen hänger över mig som ett Damoklessvärd.

Det är mer eller mindre klart för inflyttning nu. Bostadsrättsföreninen Trägårdslunden. Kolla in det lägre huset till vänster….

….med den här balkongen. Där skulle jag kunna tänka mig att bo.

En låtlisterepresentant: “Savages” med Marina and the Diamonds. Jag gillar texten. Den har bett och jag hittade den på genius.com.

Murder lives forever and so does war
It’s survival of the fittest, rich against the poor
At the end of the day, it’s a human trait
Hidden deep down inside of our DNA

One man can build a bomb, another, run a race
To save somebody’s life and have it blow up in his face

I’m not the only one who finds it hard to understand
I’m not afraid of God, I am afraid of man

Is it running in our blood, is it running in our veins?
Is it running in our genes, is it in our DNA?

Humans aren’t gonna behave as we think we always should
Yeah, we can be bad as we can be good

Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
How could we expect anything at all?
We’re just animals still learning how to crawl

We live, we die, we steal, we kill, we lie
Just like animals, but with far less grace

We laugh, we cry, like babies in the night
Forever running wild in the human race

Another day, another tale of rape
Another ticking bomb to bury deep and detonate
I’m not the only one who finds it hard to understand
I’m not afraid of God, I am afraid of man

You can see it on the news
You can watch it on TV
You can read it on your phone
You can say it’s troubling

Humans aren’t gonna behave as we think we always should
Yeah, we can be bad as we can be good

Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
How could we expect anything at all?
We’re just animals still learning how to crawl
Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
Truth is in us all, cradle to the grave
We’re just animals still learning to behave

All the hate coming out from a generation
Who got everything and nothing, guided by temptation

Were we born to abuse, shoot a gun and run
Or has something deep inside of us come undone?

Is it a human trait or is it learned behaviour?
Are you killing for yourself or killing for your saviour?

Villkor

När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”.  Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.

Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.

Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?

Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!

Recension

“Väggen” av Marlen Haushofer kom ut 1963, på svenska 1988 och nu i en nyöversättning. En kvinna följer med sin kusin med man till en jaktstuga för några dagars semester. När hon går till sängs första kvällen är hon ensam i stugan. Nästa morgon är hon fortfarande ensam och upptäcker en osynlig vägg en bit bort i dalen. På andra sidan väggen är alla människor och djur döda. Det är bara hon kvar. Och en hund, en gammal katt och en ko.

Hur skulle jag själv ha reagerat när jag insåg att det inte fanns en enda levande människa kvar? Det är en insikt som kommer gradvis till kvinnan. Hon är handlingskraftig och ser till att skaffa det hon behöver för att överleva, men humöret och den fysiska orken pendlar och det är den gestaltningen som grep tag i mig. Hon har ingen att tala med. Ingen elektricitet. Definitivt ingen tv eller dator – hon har inte ens tillgång till vettiga böcker. 2 pennor, men nästan inget papper att skriva på. Hon är ENSAM.

Boken passar in i dagens flodvåg av dystopiska berättelser där hela samhällsstrukturen kraschar. Vem överlever? Vill man överleva? Den frågan ställer hon till sig själv och det är en detalj som är självklar för mig, men som sällan finns med i dagens dystopier.

1000

Halv 4 väckte jag mig själv genom att hosta. Jag glömde den sista dosen Bisolvon igår kväll. Det gick inte att somna om, så jag klev upp och gjorde en mugg te och passade på att ta hostmedicinen och 2 Treo mot huvudvärken. Bibbi var inte riktigt vaken eller så övertygade hon sig själv om att jag gick i sömnen för hon tjoade inte om att få frukost förrän klockan 6. När hon fått sitt åt jag lite yoghurt och gjorde mer te och sedan gick jag och lade mig. Det kändes inte som att jag sov någon längre stund, men klockan var 11 när jag vaknade.  Jag har sunkat omkring i pyjamas och kofta och känt mig allmänt ämlig. Ögonen har känts torra och irriterade å det grövsta.

Det här är mitt 1000:e inlägg på den här bloggen! På juldagen fyllde den 3 år.  Jag har bloggat i 10 år nu och jag funderar ofta på varför jag fortsätter. Mitt liv känns futtigt och begränsat mycket beroende på att jag är så likgiltig och ointresserad av omvärlden. Min introversion blir allt mer uttalad – det är inget jag mår dåligt av – och jag hymlar inte längre med att jag inte tycker om människor. Mänskligheten. Jag tycker fortfarande om att skriva, men varför i det här formatet?

För första gången i mitt liv, som jag kan minnas det, tänker jag avge ett nyårslöfte inför 2018 och det är att 2017 kommer att vara mitt sista år som fet.

Nu när Elin och Mio har fått kontakt med stort K, så ökar chanserna för närbilder.