Boknit

Antingen har jag halkat ur min läsperiod eller så har jag blivit så kräsen att jag inte hittar någon bra bok. Det är ingen ny situation, tyvärr. “Av gudarna märkta” av Snezana Lindskog skulle kunna vara bra om det inte var för språket och jag klarar inte att se förbi ett dåligt språk och därför tror jag att det blir allt färre böcker som kommer att passera min orimligt kritiska blick. Det är alldeles för många adjektiv (påminner mig om Elisabet Nermert). Det blir smörigt. Många upprepningar och en ansträngd känsla av att hitta synonymer för att undvika just upprepningar. Jag läste 35 sidor.

Platt

“Fågelfångarens son” av Richard Hobert handlar om Esmar och Johanna som desperat behöver få en son om de ska få behålla sin gård. Den svenska värdshusvärdinnan Livia hjälper dem i största hemlighet. Berättelsen är baserad på verkliga händelser på Färöarna under 1800-talet.

Richard Hobert har skrivit sin första roman. Hittills har han gjort film och jag tycker nog att han ska fortsätta med det. Handlingen är småfånig och allt känns väldigt platt utan känslan av miljöer eller karaktärer. En känsla av filmmanus i dess negativa bemärkelse.

“Sära”

I bokgruppen på FB hittade jag ett tips på 2 fantasy-böcker av en författare som heter Nene Ormes. Ett ovanligt namn och jag tog för givet att hon inte var svensk, men där misstog jag mig. Böckerna “Udda verklighet” och “Särskild verklighet” kom ut för ca 7 år sedan och jag hittade dem hos Bokbörsen. Jag har inte någon bra erfarenhet av begagnade böcker, särskilt inte pocket, men det går att hitta helt nya, olästa exemplar och de här böckerna var det.

Den handlar om Udda som plågas av hallucinationer och onda drömmar. En natt drömmer hon om en kvinna som flyr för sitt liv på spårområdet vid Malmö Central. Det finns en brunn där som Udda känner att hon måste undersöka för att se om hon kan rädda kvinnan. Hon hittar en märklig undre värld med gångar och rum. När hennes vän Daniel ensam ger sig iväg till brunnen och försvinner spårlöst blir det upptakten till en jakt där Udda upptäcker en helt annan verklighet som befolkas av hamnskiftare, orakel och magiska lotsar.

I den andra boken, “Särskild verklighet” har några veckor passerat och det är dags för den årliga festivalen i Malmö. Med festivalen som bakgrund fortsätter kampen mellan det onda och det goda, men det är inget som vanliga, mondäna människor märker.

Jag tycker om de här böckerna! Nene Ormes har ett rikt språk, ett bra språk. Även om flera av varelserna är påhittade känns de ändå trovärdiga. Man får inte veta något om vare sig Uddas eller Daniels bakgrund eller uppväxt, men det känns inte nödvändigt. Det är X år sedan den andra boken släpptes antar jag att vi inte kan vänta oss en fortsättning.

Jag föredrar svensk fantasy. Om berättelsen utspelar sig i ett annat land (då menar jag ett icke påhittat land) känns redan det som fantasy för mig som inte är särskilt berest. Det är mer lockande och fantasieggande att föreställa sig andra världar befolkade av ovanliga varelser när det utspelar sig i en bekant miljö.

Det känns inte som att jag har gjort den andra boken rättvisa mer än att jag gav mig 17 på att läsa ut den och jag skummade igenom den sista fjärdedelen. Min period av läslust försvann tillsammans med koncentrationen och det har tagit flera veckor för mig att läsa ut den.

PS! I första boken heter för Elixir. I den andra boken heter den Särskild. Ingen antydning om namnbyte. Varför?

Kurtisanen

Anna Laestadius Larsson har blivit en av mina absoluta favoritförfattare! Tillsammans med Göran Redin skriver hon om svensk historia på ett sätt som är beundransvärt. Jag har läst alla böcker av Laestadius Larsson. De 3 böckerna om Hedvig Elisabeth Charlotta: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Jag har även läst hennes bok om Hilma af Klint som jag inte tyckte lika mycket om, men det berodde mest på att jag inte tyckte att Hilma var särskilt intressant utan mest flummig.

“Kurtisanen” utspelar sig under Gustav III styre precis som böckerna om HEC. Beata Charlotta Eckerman är knappt 20 år och är skådespelerska på den tidens stora teaterscen Bollhuset. Hon kämpar för sin och familjens överlevnad samtidigt som hon tampas med konkurrenter på teatern och då främst Charlotte Slottsberg (det kryllar av Charlottor i Larssons böcker – ett vanligt namn på den tiden). Det fanns inga möjligheter för en kvinna att försörja sig om hon inte gifte sig, men det innebar inga garantier heller ifall maken dog eller valde att överge familjen. En period blir Beata Charlotta försörjd av överståthållare Carl Sparre, hennes “sockerpappa”. Det var han som fick in henne på kurtisanbanan. Hertig Karl, Gustav III:s yngre bror fick upp ögonen för Beata Charlotta och var fast besluten att få henne som sin mätress. Flera baksluga turer och förräderier ledde till att Gusav III landsförvisade Beata Charlotta. Hon hamnade, mer eller mindre lottlös, i Paris. Efter några år där beslöt hon att åka på den sortens bildningsresa som endast var förunnad välbärgade unga män. Hon tillbringade flera månader i Italien och kom i kontakt med det italienska hovet. Till slut fick hon återvända till Sverige och blev snart inlurad i spionverksamhet.

Det här är en härligt tjock bok på 466 sidor fyllda av historiska fakta invävda i en delvis påhittad berättelse om en, för sin tid, omtalad kvinna – en mamsell av den bättre sorten. Miljöerna är tydliga och mustiga för det luktade inte gott i Stockholm på den tiden och det här med dagliga bad såg man misstänksamt på. Den värld vi lever i nu på 2000-talet är fortfarande männens värld, men inte som då. Kvinnorna hade inte en chans att klara sig utan åtminstone en man i sitt liv. Det sociala nätverk som vi tar för givet fanns inte då och jag citerar ett stycke ur boken: “Alla hade sin uppgift att fylla. Lika obestridligt som adeln skötte sina ämbeten och förvaltade sina ägor, prästerna stod för den andliga spisen, borgerskapet ansvarade för handeln och bönderna tog hand om jordbruket behövdes de ståndslösa tjänarna och arbetarna för att landets hushåll, gårdar och industrier skulle fungera. Sysslolöshet och arbetslöshet var inte acceptabelt, det var envars ansvar att visa att den hade laga försvar. För män innebar det att de kunde försörja sig med ett hyggligt arbete, för kvinnor detsamma eller att de var försörjda genom äktenskap. De som inte kunde påvisa det var försvarslösa och straffades genom att tvångsvärvas till soldater eller med straffarbete som här på spinnhuset. “

Beata Charlotta var inte frisk. Periodvis led hon av kraftiga magsmärtor och hosta som gjorde henne sängliggande. Efter flera år kom det fram att hon led av spolmask som hon ådragit sig när hon satt i spinnhuset där förhållandena var vedervärdiga. Hon dog 1790 vid 31 års ålder.

Gränslöst

“Snösommar” av Kristina Hård. Den andra delen i Kaiserarvet tar vid 4 månader efter att ett luftskepp kraschade in i Kaisertorn och Ingra Varg nästan dog på kuppen.

I och med Linus Kaisers död drar ett oväder in över Sverige. Det för med sig is och snö i sådana mängder att allt begravs. Det handlar nu om överlevnad för alla. Ingra Varg vaknar efter att ha legat i koma i 4 månader. Halvar gör sitt allra yttersta att rädda Claudia från trollens grepp. Finansminister Erik Skog är på jakt efter kartan som kan leda honom till trollguldet och han är övertygad om att Ingra kan hjälpa honom.

Boken är så bra, så bra!! Jag ville inte att den skulle ta slut! Kristina Hård har byggt upp en helt ny värld utanpå den vi känner så väl och hon är skicklig. Det är bara fantasin som inte har några gränser, men det gäller även att behålla en liten smula logik och trovärdighet och jag tycker att hon lyckas med det. Det är länge sedan jag läste så här bra fantasy för vuxna befriad från tonåringar som saknar ödmjukhet, men som har dolda förmågor.

En anledning till att jag inte ville att boken skulle ta slut är att den avslutande delen, “Blodkraxa”, skulle ha kommit ut 2018, men har blivit försenad på obestämd tid enligt förlaget Mörkersdottir.

Besvikelser

“De första tolv” av Justin Cronin är uppföljaren till “Flickan från ingenstans”. Jag blev besviken. Jag skulle kunna skriva att det var fel bok för mig just nu, men jag tänker inte bortförklara besvikelsen eftersom jag läste mer än 3/4 innan jag gav upp. Det blev för mycket blod och vampyrer (eller viraler som de kallas i boken), för mycket av actionfilm och hopplöshet. Jag är faktiskt förvånad över att jag tyckte så mycket om den första delen.

“En helt vanlig familj” av Mattias Edvardsson. En spänningsroman som handlar om hur mycket du skulle vara villig att göra för din familj. Dålig. Tråkigt språk och uttjatad handling. Påminde till stora delar om “Störst av allt” av Malin Persson-Giolioto, men inte alls lika genomarbetad eller psykologisk. Den kändes grund med trista karaktärer och för många klichéer.

Folktro

“Kleptomania” av Kristina Hård. Ingra Varg arbetar för skatteverket och har fått i uppdrag att ta reda på sanningen bakom Linus Kaisers ekonomiska framgång. Linus själv är döende i cancer, men ser i Ingra en möjlighet att berätta sin historia. Dels den om sin smått osannolika ekonomiska framgång, dels den om tågolyckan som för alltid skulle komma att förändra hans liv.

Även om min beskrivning av handlingen inte låter så fantasy-aktig, så är det här en fantasy-roman och det är äntligen en fantasy-roman som inte handlar om en 16-åring med dolda krafter som måste rädda världen och det äntligen en bok som skiljer sig markant från mängden! Redan efter 10 sidor var jag så där underbart, glaskupe-uppslukad som alla bokälskare älskar att vara . En anledning till att jag blev nyfiken på boken är att den utspelar sig i Sverige och väver in nordisk folktro om tomtar, troll och annat oknytt. Eftersom jag älskar historiska romaner känns de myterna och sagorna bekanta och de kan vara precis lika läskiga som vilken Stephen King-bok som helst!

På omslaget syns en del av en klassisk Bauer-skog och Kristina Hård är skicklig på att skildra stämningen som råder i en riktigt djup, svensk sommarskog där tystnaden endast bryts av prassel i snåren och vindens sus och där natten visserligen är kort, men inte ofarlig. Dialogerna och karaktärerna känns trovärdiga och då särskilt Linus Kaisers förvandling från stöddig finansvalp till en något ödmjukare, dödssjuk man.

Det här är den första av tre böcker om Kaiserarvet och jag ser fram emot att läsa del 2 som är på väg från Bokus!

Det finns ett minus och det är bindningen. Boken är häftad och det är en kraftig häftning som är hård och besvärlig för mig som lätt får ont i både händer och fingrar. Samtidigt vill jag ju inte bända upp boken, så att ryggen går sönder…

Allergi

“Inte för nära” av Colleen Oakley handlar om Jubilee Jenkins som har en oerhört sällsynt allergi: hon tål inte fysisk kontakt med människor. Efter att ha varit nära att dö isolerar hon sig i sitt hus i 9 år. När hennes mamma dör blir hon tvungen att hitta ett sätt att försörja sig och tvingas därmed ut i den vanliga världen.

Jubilees allergi får mig att tänka på hur det är att vara introvert och att undvika kontakt – verbal sådan – med andra människor. Jag beställer hemleveranser så ofta jag kan, hukar mig när någon ringer på dörren, undviker grannar så långt det är möjligt. När jag mådde så vansinnigt dåligt i december och höll mig isolerad i ett par veckor blev det nästan överväldigande att komma ut bland människor igen och just det tycker jag att författaren missar. Jubilee är tvungen att ta kontakt med människor efter 9 års isolering och det går lite väl enkelt, tycker jag. Annars gillade jag boken som var både rolig och lite annorlunda. Den har ett lyckligt slut, men inte så sockersött att jag hamnade i koma.

Ketchup-genre

“Resten av livet” av Jean-Paul Didierlaurent är en liten fransk feel-good-berättelse. Den handlar om Manelle som älskar sitt arbete inom hemtjänsten och där vissa klienter är trevligare än andra. Den handlar även om den bildsköne Ambroise som arbetar som kroppskonservator. Han älskar sitt arbete även om omgivningens reaktioner på hans yrkesval oftast är långt ifrån positiva. Den handlar om Ambroises mormor som bakar världens godaste kouignetter och om Samuel Dinsky som är en av Manelles klienter.

Drygt 250 sidor som jag kom på mig med att stressläsa (som inte är samma som att sträckläsa) eftersom den inte krävde särskilt mycket av min koncentration. Jag trodde att den skulle vara roligare, mer humoristisk och inte vet jag om karaktärerna är särskilt udda heller. Om de anses vara udda, vad är då jag själv? Sedan är det ju det där med feel-good-genren att alla får allt de förtjänar, snälla som elaka och att det alltid kommer som en ketchup-klatsch i slutet. Ketchup-genren vill jag döpa den till. Dessutom framkallar den avund hos mig eftersom jag inte tycker att det finns tillnärmelsevis tillräckligt med feel-good i mitt eget liv.

Avslut

Nu har jag läst den femte och, som det visade sig, avslutande delen om Lövberga; “En ensam färd” av Göran Redin. Jag har fått följa Anders, Karin och Erik under nästan 30 år och det har varit händelserika år. Det är svårt att skriva vad just den här boken handlar om utan att avslöja alltför mycket samtidigt med en liten poänglöshet om du inte har läst de 4 tidigare böckerna. Däremot kan jag skriva att jag inte blev besviken! Jag slukade den och även om jag tycker att Göran Redin valde att klippa banden till själva gården Lövberga på ett onödigt drastiskt sätt visar han både mod och förnuft att avsluta serien innan den blivit söndermjölkad och osammanhängande som till exempel serien om Silfverbielke blev. Nu gäller det Göran Redin: kan du skriva fler berättelser som uppfyller våra, numera, högt ställda krav?