Ointressant

“Barnet från ingenstans” av Kari Rosvall. En självbiografi om en kvinna som vid 64 års ålder upptäcker att hon är ett barn av Hitlers Projekt Lebensborn. Eftersom Kari Rosvall gör den här upptäckten sent i livet handlar boken till största delen om hennes liv fram till avslöjandet och även om vilsenheten i sökandet efter sina rötter borde framkalla medkänsla så gör det inte det. Inte hos mig. Ointressant.

Shakespeare

“Nykomlingen” av Tracy Chevalier är en av böckerna i projektet Hogarth Shakespeare. Ett tjugotal förlag samarbetar om en utgivning av nytolkningar av Shakespeares verk som sträcker sig över flera år och som startade 2016, 400 år efter skaldens död.

“Nykomlingen” är en nytolkning av “Othello” och Tracy Chevalier har valt att förflytta handlingen till en skola i en förtort till Washington DC 1974. Osei är ny och han är svart. Han står ut bland alla vita elever som för länge sedan har etablerade vänskapsförhållanden och hierarkier. Dee, som är skolans populäraste tjej, tar sig an Osei och det drar igång en dramatisk kedja av händelser som tar plats under en enda skoldag.

Tracy Chevalier tillhör en av mina favoritförfattare ända sedan “Flicka med pärlörhänge”, så naturligtvis blev jag nyfiken även på den här boken. Det har gått dryga 40 år sedan året för bokens handling och eftersom jag själv var med på den tiden (jag var 9 år 1974), så känns det inte så himla avlägset och därför är det svårt att förstå rasmotsättningarna som rådde då; 70-talet kunde väl ändå anses som hyfsat upplyst. Det känns sorgligt att en pojke på endast 11 år är så van och luttrad att ingen behandling eller reaktion och inga skymford chockerar honom. “Othello” är en tragedi och den som känner till handlingen i stora drag med Othello, Desdemona och Jago i centrum vet att den slutar eländigt, så även “Nykomlingen”.

Det är lätt att läsa Tracy Chevalier! Jag tycker mycket om hennes språk och det här är en bra översättning. Däremot upplever jag intrigerandet och dramatiken som överdriven med tanke på att det 11-åringar det handlar om, men kanske är jag naiv?

En annan bok från Hogarth Shakespeare-serien är “Honung och ättika” av Anne Tyler. Jag har lyssnat på den 2 gånger och den är suveränt inläst av Cecilia Walton Agrell. Det är “Så tuktas en argbigga” i en mindre elak och rolig version än filmatiseringen med Taylor & Burton (det är i alla fall så jag minns den). Jo Nesbö har tolkat “Macbeth”, men den versionen var så oerhört mörk att jag inte orkade lyssna särskilt länge. Just nu lyssnar jag på “Hag-seed” av Margaret Atwood med Robert Holmes Thomson som inläsare. Det är “Stormen” som ligger till grund för handlingen och den känner jag inte till, men den är klart lyssningsvärd!

Oredigerat

“Carina och korpen” av Sune Wikner. Jag läste ungefär 50 sidor innan jag konstaterade att jag inte stod ut med den slarviga redigeringen. Har författaren redigerat själv? Jag gissar att boken är utgiven på ett eget förlag. Förnamnet Niclas stavas olika vid ett flertal tillfällen, namn på månader skrivs inte stor begynnelsebokstav, ordet löjtnant skrivs ibland med stort L, ibland med litet. Styckeindelningen är helt och hållet slumpmässig och det påverkar dialogen. Det är möjligt att Sune Wikner har forskat mycket om förhållandena i Sverige och Finland på 1600- och 1700-talet, men det behövs mer för att en berättelse ska fånga mig.

Dystopi

“Brännmärkt” av Lizette Edfeldt blev den första boken 2019. En rejäl bok på 435 sidor som jag valde att köpa som inbunden.

I framtiden har tidigare generationers konsumtionssamhälle och resursslöseri lett till årstider och väder som är extrema och ett samhälle som delats in efter olika rang som fått namn efter det grekiska alfabetet. Adeline Theta och hennes familj lever i ett lågrangområde där svält är mer regel än undantag. Adeline har en vän, Amabelle, som är dotter till den allra högsta Alfan. Deras vänskap är otillåten och får konsekvenser som ingen av dem kunnat föreställa sig.

Det här är en bok som, i första hand, är skriven för unga vuxna och jag brukar undvika dem, men det finns så otroligt få dystopier, fantasy och äventyr som handlar om vuxna och som är för vuxna och som är på svenska, så ibland kan jag inte låta bli. Den här hade jag kunnat hoppa över utan att ha missat något avgörande. Det är mycket “hata” och “spydigt”, för många “flin” och “isblåa ögon”. Den känns tjatig och repetitiv och alltför många gånger skrivs jag som läsare på näsan. Låt mig få tänka själv emellanåt!

Det finns en del nytänkande när det kommer till mäns festdräkter som består av kjol och att de även är sminkade och en enstaka reflektion om att det “en gång för länge sedan” rådde en rasindelning i stället för rangindelning som upplevs som helt uppåt väggarna. Det finns ingen egentlig könstillhörighet och kanske vill Lizette Edfeldt att det ska vara så även i verkligheten eftersom hon använder “hen” som jag, personligen, skyr som pesten.

Det här är den första boken av 3 om Imperiet, men jag kommer inte att läsa de 2 resterande delarna.