Det ligger frost på taken på morgnarna och även i gräset. 2 plusgrader vid 8-tiden. Äntligen är min årstid här! Jag promenerade 65 minuter i strålande sol och handskar på. Andedräkten syntes och det fanns ett lätt kylnyp i luften. Härligt!
Andedräkt
Månad: oktober 2017
Lerigt
Det blir aldrig att jag går runt Garnudden lika ofta som jag egentligen vill. Antingen är det Salem som är målet eller så behöver jag handla och Konsum ligger i motsatt ände eller så regnar det eller har regnat och då blir det lerigt. Idag gick jag runt Garnudden trots att det har regnat och det var lerigt, men det var skönt. Det tog hela 85 minuter från start till slut, så det går inte så fort numera, men jag stannade några gånger och lyssnade på tystnaden och söp in de knallgula björklöven mot en lika knallblå himmel. En promenad för själen lika väl som för kroppen.
Det är en dryg vecka sedan jag skickade in mina “trasiga” MBT-skor för undersökning. Igår mailade jag för att höra vad som händer och idag ringde M. De kommer att skicka ett par nya skor. Ett helt nytt par!! Trots att jag tolkade det hon sa som att skorna egentligen inte är trasiga. Jag sade att jag tycker att det är väldigt generöst och M svarade att de vill att kunderna är nöjda. Ändå är jag orolig för att behöva börja om och genomlida en ny omgång med skavsår, plåster och silvertejp…
Ointressant är ordet
Varför vill jag tycka om en bok som många andra tycker om och höjer till skyarna trots att den tillhör en genre jag är ointresserad av? Därför att jag ibland vill vidga min läse-sfär. “Jag är pilgrimen” av Terry Hayes får 5 stjärnor över allt och beskrivs som en thriller utöver det vanliga. Det faktum att den är 787 sidor gör den till något utöver det vanliga inom den genren. Efter ca 100 sidor – då tyckte jag att jag hade gett den en ärlig chans (Sara Lidman ger en bok en halv sida och om hon blivit fängslad vid det laget, så dumpar hon den.) – gav jag upp. Maximalt ointressant. Den sortens superintelligenta felfria agent-typer är så ointressanta! Om jag hade haft möjlighet att läsa baksidan där Mail on Sunday skriver: “En halsbrytande mix av The Wire, Homeland och Bourne Ultimatum” hade jag dragit öronen åt mig direkt. En mix av en polisserie, en USA-patriotisk serie respektive överdrivna actionfilmer där skådespelarna saknar ansiktsmimik – trist, ointressant och gubbigt. Nu har jag lärt mig av ännu ett misstag.
Under attack
Elin är i slutet av sin förkylning med bara nästäppa kvar. Pär är mitt uppe i sin och är helt sänkt. Det känns som om jag är under attack och undviker virusarna genom att sova på soffan. Ett fullt pass med gummibanden gav inga indikationer på att jag har en infektion i kroppen – jäkla tur det! Det var tufft, men skönt och jag kommer att få grym träningsvärk i armarna. Jag fick ont i ryggen efteråt. Igen. Jag undrar vad jag gör fel? Det blev i alla fall bättre med tigerbalsam.
Höst
Jag städade igår. Det var ett av de städtillfällen när det verkligen gjorde skillnad, särskilt badrummet och köket som vanligt. Jag använde mina nya inomhusträningsskor i stället för tofflor eftersom de sitter så pass bra att jag inte behöver knyta dem utan de sitter kvar på foten. När jag hade städat färdigt kände jag att jag inte var lika trött i fötterna eller ryggen som när jag haft tofflor.
Idag promenerade jag runt Flaten. 60 minuter och det var tungt. Egentligen skulle jag inte ha tränat idag (varannan dags-upplägget), men det var så härligt väder och jag hade inte varit ute sedan i onsdags.
Har tyskar humor?
“Dålig karma” av David Safier handlar om Kim Lange som är en egotrippad karriärist utan självinsikt. När hon dör i en olycka blir hon återfödd som myra. För att komma tillbaka till sin familj – som hon nu plötsligt bryr sig om – måste hon samla på sig karma och arbeta sig uppåt från myra tillbaka till människa. Omdömena om boken är enhetliga: den är himla rolig och tänkvärd. Har tyskar humor? frågar jag mig. Jag läser 50 sidor och den är småfnissig. Jag läser 50 sidor till och den har blivit tjatig. Jag slutar läsa. Berättelsen skulle ha kunnat tajtas till en aning och redigera bort alla gånger som skämten förklaras. En rolig detalj är att Casanova är med som myra och att han har levt, dött och återfötts som myra i 200 år!!
En liten bok om en hatt
“Presidentens hatt” av Antoine Laurain är en liten bok, 200 sidor om en hatt som fungerar som en katalysator i livet för de personer som får hatten i sin ägo. Idén är rolig och boken var småmysig med flera “Ja, just det…” vid företeelser från 1986. Mycket mer än så finns inte att säga. Jag tillhör inte de som höjer boken till skyarna och jag kommer inte att läsa den fler gånger.
Favorit fem gånger om
En promenad på 60 minuter. Klockan var inte mer än 9 när jag gick och det var bara 5 grader. Solen strålade och för en gångs skull blåste det inte. Det var på gränsen att jag hade behövt handskar. Jag drog tröjärmarna över händerna och efter 10 minuter hade jag fått upp värmen. Det var en kanonrunda! Orken fanns. Lusten fanns. Jag gick en runda med många uppförsbackar, men de utgjorde inget problem. Hoppas att det inte var en engångsföreteelse….
“When your heart is weak” med Cock Robin. Det är mycket möjligt att jag har haft med den i min gamla blogg, så nu är det dax att den presenteras här. En låt från 1986-87 som jag har älskat från första stund. Idag upptäckte jag att den är perfekt att promenera till när man inte har så högt tempo. Jag lyssnade på den 5 gånger om den sista biten hem.Höj volymen och lyssna på basen – gåshud och endorfiner!
Cormoran & Robin
“Karriär i ondska” av Robert “JK Rowling” Galbraith. Den tredje boken om Cormoran Strike och hans envisa partner Robin Ellacott. För 2 år sedan läste jag den första delen, “Gökens rop” och strax efter den andra delen, “Silkesmasken“.
Efter att ha löst 2 uppmärksammade fall går det riktigt bra för Cormoran Strikes detektivbyrå. Visserligen har han blivit ovän med större delen av poliskåren, men han klarar sig bra utan den. “Karriär i ondska” börjar med att Robin får ta emot ett paket som visar sig innehålla ett avhugget ben från en kvinna. Försändelsen är adresserad till Robin och det tycker Strike är illavarslande. Det finns en symbolik i att det är ett högerben som är kapat på exakt samma sätt som Strikes högerben är. Han behöver inte fundera särskilt länge innan han kan nämna 3 tänkbara gärningsmän som förmodligen vill komma åt honom. I den här delen får vi veta mer om varför Robin hoppade av universitetet och så är ju hennes och Matthews bröllopsplaner i full sving.
Den här delen är råare och blodigare än de tidigare och även om det inte är i närheten av hur de flesta deckare är nu för tiden, så hoppas jag innerligt att Robert Galbraith inte har för avsikt att fortsätta längs den banan i syfte att locka läsare! I övrigt håller boken samma höga klass med levande miljöer och personbeskrivningar och dialoger – Robert Galbraith är en mästare på dialoger! De för handlingen framåt samtidigt som karaktärerna blir tydligare. Jag har även lyssnat på böckerna och Niklas Falk är väldigt skicklig på att utnyttja dialogerna.
Blue Öyster Cult går som en musikalisk röd tråd genom hela boken. Jag känner igen namnet på gruppen, men har aldrig hört någon låt. Jag tar med det största hit, “Don’t fear the reaper”.
En aha-upplevelse och inga fördömanden
Vägning hos IB på Itrim: 99,7 kg som innebär en minskning med 1 hg de senaste 2 veckorna, med andra ord viktstabil.
Jag fick en aha-upplevelse även kallad “ja, men det är väl självklart att det är så!!”. Mina hungerdagar dvs. de dagar jag vaknar hungrigare än vanligt, förblir hungrig hela dagen med en känsla av att inte kunna “äta i kapp” och så slutar dagen med ett kvällstugg de luxe. Det här har jag inte lyckats förklara för Pär, men härom dagen – ping! – förstod jag varför jag inte nådde fram. När jag säger att jag inte kan “äta i kapp” betyder det att bara för att jag är hungrigare än vanligt innebär det inte att jag äter mer av t.ex. frukosten; jag äter inte fler ägg eller fler portioner med youghurt. Jag äter det jag har planerat, men utan att bli mätt. Eller som IB uttryckte det när jag förklarade det här för henne idag: jag agerar inte på hunger känslorna – jag varken överäter eller småäter. Idag har jag haft en hungerdag, den lindriga varianten och det som hjälper mig mycket då är att jag har börjat äta en bar som ett mål mellan lunchen och middagen. En kombination av ointresse för mat och en svaghet för rutiner har gjort att jag ytterst sällan gör avsteg från mängden mat vid måltiderna. Det verkade på IB som att hon fick svaret på ett problem.
Förra gången bestämde vi oss för nolltelerans mot kvällstugg och det har ju inte alls gått bra. Idag bestämde vi oss för att jag fortsätter att träna det jag orkar (varannan dag), äter mellanmålet på eftermiddagen och tar bort så mycket av kolhydraterna som möjligt vid middagen dvs. att jag ska blir noggrannare med handfast-metoden. IB lät så säker på att det kommer att fungera medan jag bara upplever en desperation.
IB lyckades få mig att må bättre även idag. Jag behöver verkligen de här samtalen! Något som känns som balsam för själen är att jag aldrig, aldrig har fått känslan av att hon tycker att jag kommer med bortförklaringar, att jag skyller ifrån mig. Det förutsätter att jag är ärlig mot henne när det gäller matvanorna och jag tror jag lyckades få dit pricken över i:et idag.
