Monthly Archives: november 2016

Dyra benövningar

Posted on by 0 comment

Återbesök hos sjukgymnast TI. Jag var inställd på ett kort besök och så blev det. En kvart kanske. Han hade knåpat ihop några stärkande övningar och vi gick igenom dem och sedan fick jag betala 200 pix. Häpp! ”Nu tänker inte jag göra något mer med dig”, förklarade han. Det är lugnt, tänkte jag och kände mig tacksam över att det inte är något egentligt fel på knäna. Jag fick hans kort om jag behöver mer hjälp.

På vägen tillbaka till Centralen besökte jag ett apotek och så fyllde jag på te-förrådet hos Tehuset.

På tåget till Stockholm satt en kvinna och en man och pratade med varandra på engelska. Jag försökte läsa på svenska. Det gick så där. Öronen drogs hela tiden till deras samtal, men jag lyckades inte snappa upp så mycket. Hon verkade vara en kul typ för han skrattade ofta. Han såg bra ut, i 30-års-åldern. Hon var äldre. Jag satt där i min knallröda vinterjacka och kände mig som en spärrballong och det är väl inte helt orimligt att de såg mig. När alla reste sig för att kliva av på Centralen kom jag i jämnhöjd med det pratande paret och nu hörde jag tydligt vad de pratade om. ”You don’t like fat people?”, frågade kvinnan. Han svarade nekande. ”But you have a fat wife?” Han nickade. *mummelmummel* ”But you sleep with her?” Han skakade på huvudet. ”That’s crazy! Just crazy!” och när hon sa de orden möttes våra blickar. Hon hajade till, gav honom en hastig blick och skyndade ut. Kanske är jag paranoid, men jag fick för mig att de diskuterade tjockisar eftersom de sett mig. Han blev genast mycket mindre snygg.

Category: Allmänt, Hälsan | Tags: , ,

Positivitet och Tacksamhet har semester

Posted on by 0 comment

Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!

Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen ”kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga ”dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om ”Suck. Idel ursäkter!”.

Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.

Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.

Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.

Depression

Den blå timmen

Posted on by 0 comment

Eftersom jag inte orkade upp i morse gick jag ut med stavarna efter lunch. Klockan var 20 i 15 när jag startade och då var det fortfarande ordentligt dagsljus, men så här års kommer skymning och mörker fort. Jag tycker om att vara utomhus i den blå timmen. Jag minns att jag promenerade varje eftermiddag vintern 2011/12, men det var ångesten som fick ut mig och inte ljuset. Jag kände mig övermodig och gick en lång runda, Ut På Landet och det tog 80 minuter och det var tungt. Negativt tungt. Jag blev så jäkla trött i armarna och där fanns redan tröttheten från gårdagens gummipass. De sista 20 minuterna bar jag stavarna medan jag tappade fart lite i taget. Det var tacksamhet som strömmade över mig när jag nådde trappan upp till oss! Jag promenerade ju på eftermiddagen även förra onsdagen och det var inte heller någon höjdare. Jag tror inte att det handlar om att träna 2 dagar på raken utan att promenaden blir av på eftermiddagen. Det funkar inte. Behöver jag säga att jag blev äckeltrött och fick ont överallt? Nä, jag tänkte väl det.

Den blå timmen.

Den blå timmen.

Dagens låtlisterepresentant blir Röyksopp tillsammans med Susanne Sundeför (en av mina favoriter) och låten ”Never ever”.

Knepiga namn

Posted on by 0 comment

”Sommaren utan regn” av Maggie O’Farrell. Gretta Riordan bor med sin man Robert i Highbury, London. Det är sommar och det är hett. Det har inte regnat på 3 månader. En av de alldeles vanliga morgnarna går Robert för att köpa tidningen, som han alltid gör, men den här morgonen kommer han inte tillbaka. De vuxna och utflugna barnen återvänder för att hjälpa sin mor. Michael Francis, äldst i syskonskaran, är själv mitt uppe i en äktenskaplig kris. Monica, mittenbarnet, får inte tillvaron som styvmamma att bli som hon tänkt sig. Aoife är yngst och har flytt både hemmet och landet genom att flytta till New York. Ansträngda relationer jäser under ytan och blir än mer ansträngda när den skoningslösa värmen suger musten ur allt levande.

Berättelsen inleds med en presentation av alla familjemedlemmar utom Robert, men han knallar ju ut ur handlingen redan på sidan 12, så det är begripligt. Man förstår varför flera av relationerna är såriga. Den utspelar sig på 1970-talet när IRA var skyldiga till många attentat och irländare ofta inte sågs på med blida ögon enligt dra-alla-över-en-kam-principen. Både Gretta och Robert kommer från Irland. Hon är stolt över det medan han inte är det; han har ändrat sitt förnamn till det mer engelskklingande Robert. Inget av barnen har velat ta det irländska ursprunget till sig trots Grettas ihärdiga försök. Inte den katolska tron heller.

Maggie O’Farrell är skicklig på att gestalta relationer. Det är sårigt. Det är väldigt mänskligt. Jag undrar mycket över Monica och Aoife. Jag förstår anledningen till att Monica inte vill ha barn, men kan inte låta bli att känna skepsis över hur långt hon var villig att gå för att hjälpa/skydda sin mamma när Aoife var liten. Varför fick inte Aoife mer hjälp med läsningen och skrivningen? Det är oansvarigt.

Det är en bra bok liksom ”Den hand som först höll min” var. Jag kommer att läsa den igen och då kommer jag att veta hur Aoife uttalas redan från start. Det är irriterande att inte veta hur ett namn eller ord ska uttalas, det stör min läsrytm. Nästan längst ned på sidan 317 får man en begriplig förklaring av uttalet: Ee-fah. Nu har ni ett fördel när ni ska läsa boken. Vassego’!

Gummiband, hypnos & snarkning

Posted on by 0 comment

Ämlig är ett bra uttryck. Jag känner mig ämlig. Jag tränade med gummibanden idag. Fullt program för överkroppen och medium för benen. Småtungt, men skönt. Jag var medveten om att jag spände nacken i några övningar och försökte motverka det, men jag har lätt ont nu på kvällen och jag misstänker att det kan gå över i spänningsvärk som Treo inte biter på, så jag överväger att mota Olle i grind genom att ta Treo nu. Det blir 5:e dagen i rad i så fall och det gillar jag inte. Det har handlat om huvudvärk, ryggvärk och ont-överallt-värk. Jag var ute med stavarna i söndags och har haft ont i handleden sedan dess. Trött. Irriterade ögon. Täppt i näsan. Kort sagt: jag känner mig ämlig. Men det är oxå dax att göra ett kors i taket för jag har fått en tid hos min läkare den 19 december!! Jajävlariminlillalåda! Jag måste lämna prover igen. Meh!

Hypnosen går nu in i vecka 2 av 3. Jag har gått ned 3 hg den senaste veckan. Det fungerar! Hahaha.

Snark-kriget har startat igen. För några månader sedan kom jag ju underfund med att Pär sover dåligt vare sig jag ligger bredvid och snarkar eller inte. Och vems är egentligen problemet?! Nu är vi tillbaka i varannan natt på soffan och ärligt talat har jag inget emot det. Det är skönt att få sova själv utan att ha dåligt samvete för att jag snarkar. Nu har jag ju fattat beslutet att jag ska gå ned i vikt. SKA. Pär är övertygad om att jag kommer att sluta störa honom om nätterna bara jag går ned vikt. Som motprestation till min viktminskning har jag bett honom att ta tag i sin dåliga sömn för det påverkar ju hans hälsa. Min hälsa för hans hälsa och det vinner vi båda på.

Dagens låtlisterepresentant är Lucius med ”Pulling teeth”.

Olga da Polga

Posted on by 0 comment

Michael Bond är mest känd som författaren till böckerna om björnen Paddington (han som förvarar marmeladmackor i hatten), men han har skrivit om marsvin oxå. Han har själv haft ett flertal marsvin, men det var dotterns, Karen, marsvin som inspirerade honom att skriva om Olga da Polga.

Min favoritbild i boken. "That's the one! The one with the cheeky look and the oats sticking to her whiskers"

Min favoritbild i boken. ”That’s the one! The one with the cheeky look and the oats sticking to her whiskers”

Jag läste den i en sittning. Det är inte mycket text, engelskan är enkel att förstå och det finns många, härliga illustrationer av Catherine Rayner. En bok att läsa när man behöver piggas upp.

Category: Böcker & film | Tags: ,

Hos knäspecialisten

Posted on by 0 comment

Idag har jag varit i Stockholm (gräsligt!) hos Fysioterapiteamet (bra!), närmare bestämt sjukgymnast och knäspecialist TI. Naturligtvis hade jag inte ont idag för det är ju så tillvaron är funtad. Han tittade på knäna framifrån och bakifrån, han böjde och vred och klämde och ingenstans gjorde det ont. Besvären kommer av överbelastning/felbelastning. Jag borde träna mer, enligt honom. Jag önskar jag kunde. Jag ska tillbaka nästa vecka och gå igenom enkla övningar som jag kan göra själv hemma i min stuga. Nu har jag ju bestämt mig för att som första delmål ha att komma under 100 kg. Jag helt enkelt måste, verkligen måste, gå ned i vikt med hjälp av sunt förnuft och träning och så hypnosen. Jag körde den efter en sen lunch och Stockholmsturen knockade mig, så jag somnade innan hypnosen var slut, men då tog väl mitt undermedvetna över.

Centralbadet på Drottninggatan är en av Fysioterapiteamets ingångar. Porten mot Holländargatan är långt ifrån så här fin.

Centralbadet på Drottninggatan är en av Fysioterapiteamets ingångar. Porten mot Holländargatan är långt ifrån så här fint.

Jag hade mina vanliga vinterkängor idag för jag ville ha ordentligt stöd för vristerna. Det är något fel på den vänstra skon. Den är sned och när foten är i skon känns den oxå sned vilket gör att jag hela tiden vill vrida den rätt. Det resulterar i att jag får ont upp genom knäet och hela vägen upp till ryggen. Så idag hade jag ont när jag kom hem, fötterna och ryggen.

Category: Hälsan | Tags: , , ,

Intressant

Posted on by 0 comment

Är självhypnos som ett sockerpiller eller fungerar det verkligen? Idag lyssnade jag för femte gången. Hon talar till mitt undermedvetna sinne (fast hon säger o-medvetna och gissa om jag stör mig på det…). Jag kommer inte att känna behov av att småäta mellan måltiderna. (Det problemet har jag inte. Faktiskt). Jag kommer att vilja äta sunda och näringsriktiga måltider. Jag kommer inte att känna sug efter godis. Jag kommer att bli gladare och fyllas av mer energi. Och så vidare. Igår försökte jag ha fredaxmys med choklad och chips. Det började när jag satt i soffan och läste och konstaterade att 1) teet var inte gott och 2) jag var småhungrig. Godisdelen av mig såg det som ett ypperligt tillfälle att knapra chips för chips är alltid godast när jag är hungrig. Det var Estrellas Ranch & Sourcream. Vad är det med den där förbaskade gräddfilen som har blivit smaksättare till varenda chipsvariant?! Det är inte gott! Det var inte gott igår heller. Gräddfilens känsla av sur mjölk friska syrlighet gav inte saltet eller de övriga kryddorna en chans (det är salt i kombination med smaken av potatis som jag gillar). Dessutom var chipsen hårda (Estrella kallar det för knaprighet). Trots att varken det första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte eller sjunde chipset inte var gott fortsatte jag för jag vet att jag tycker om chips! Jag kan inte leva utan chips!! Men icke. Så förnuftet tog över och jag lade undan påsen. Lite senare åt jag Kinder Bueno, mitt senaste dille, men det var inte gott det heller. Trots det åt jag båda. Godisdelen av mig framhärdade. ”Det blir säkert gott när du tar nästa tugga. Du kunde ju sätta i dig 3 såna här för ett tag sedan och ändå vilja ha fler!” Nope. Jag provade med chipsen en gång till. För säkerhets skull. Nope. Intressant, tyckte jag. Det som har varit än mer intressant är att idag när jag inte har haft något godis att tugga på (chipsen har jag förlorat hoppet om trots att de ligger kvar i skåpet), så har jag känt en sorts lättnad. Lättnad. Lättnadskänsla i kombination med frånvaro av smaskens är helt ny för mig. Jag är mer van vid att känna mig lugn och lättad när jag vet att skåpen är fyllda så att jag kan klara en mindre belägring. Intressant. Mycket intressant! För att återknyta till inledningen om hypnos och sockerpiller: är det suggestionen som fungerar eller är det graden av min angelägenhet och beslutsamhet som ligger bakom förändringen? Vem vet? Vem bryr sig?! Det viktiga är väl att det fungerar, eller hur?

Mörbultarkrock

Posted on by 0 comment

Jag hade ont i höger knä i morse och dessutom hade Pär tagit en post-it och ritat dit en småkrokig varningstriangel, skrivit ”Halt!” och satt upp den på ytterdörren. (Jag brukar tänka att det kanske står ”halt” som i stopp och då kan ingen gå ut och man blir stående vid dörren. Hahaha! Ibland är jag så fyndig att jag dånar.) Halkvarningar tar jag på dödligt allvar och träning och viktminskning i all ära, men det är inte värt att riskera fler stukade vrister eller ännu värre. I stället för att gå ut gjorde jag en kanna te, tog plats i soffhörnet och läste i ett par timmar. Najs! Ögonlocken kändes väldigt tunga efter ett tag och frestelsen att lura en stund var mycket stor, men i stället bytte jag boken mot hypnosen. När den var avklarad slumrade jag i några minuter innan jag åt lunch tillsammans med Elin. På eftermiddagen hade temperaturen krupit upp till drygt 4 grader, så då borde det inte vara halt. Halka är i och för sig inget hinder numera eftersom jag har isbuggarna, men jag misstänker att det var isbuggarna som var anledningen till att jag fick så jäkla ont efter de senaste promenaderna. Eftersom det nu var flera plusgrader och halkfritt satte jag på mig MBT-skorna, tog stavarna och gick runt Flaten (den lite längre rundan förbi ”Stallet”). Inget av knäna protesterade när jag tog mig nedför trappan och då blev jag uppmuntrad att fortsätta och det gick bra hela vägen, vad gäller smärta, men när jag kom till den sista backen (vid gymnasiet), så orkade inte armarna mer och låren kändes stumma. Tempot var stadigt och det tog 60 minuter och det var så skönt! Nu på kvällen har det uppstått en mörbultarkrock. Träningsvärken efter igår kickade loss ungefär när jag kom hem och kände mig mörbultad efter dagens runda. Det är mest ryggen och skuldrorna.

Dagens låtlisterepresentant är Humans med låten ”Water water”.

Knäna höll!

Posted on by 0 comment

Det blev ett pass med gummibanden idag trots att jag kände mig orolig för om knäna skulle hålla. Då fick jag en idé som var så självklar att det nästan blev pinsamt: naturligtvis kunde jag köra fullt program på rygg och armar, men en lättare variant på benen för knänas skull. Duh! Det fungerade förstås och knäna höll och träningen gick bra och det var skönt!

Jag har dammat av painmastern igen och den här gången sitter den nedanför höger knä. Den har suttit där sedan i lördags, hela tiden utom när jag har duschat och – kors i taket! – det känns som det fungerar. Eller så har det att göra med att jag inte har promenerat något sedan i lördags. Om jag går ned 30 kg underlättar jag för knäna, men det blir svårt att bli av med 30 kg utan att träna och nöjet med träningen försvinner när jag hela tiden får ont efteråt. Moment 22. Ett till kors i taket är att jag faktiskt har fått tid hos Fysioterapiteamet redan på måndag! Ett återbud. Jag ska få träffa en knäspecialist. Joråsåatt…

Självhypnos för att lyckas gå ned i vikt och sedan hålla vikten. Det har jag provat för 2 år sedan och kände inte att det var något för mig. Jag tänker försöka igen och har hittat en version på Storytel som är bara 13 minuter och som det är meningen att jag ska lyssna på 1 gång om dagen i 3 veckor. Det låter rimligt. Det är mitt undermedvetna som skall stimuleras till ny tankebanor. Något måste jag göra. Dock är problematiken den samma: jag ska lära mig att äta långsamt (det gör jag redan), att njuta av maten och att känna mig nöjd med en portion. Och att inte småäta. Jag tycker inte om att äta lagad mat. Jag mår ofta illa av matos och klarar sällan av att äta tills jag är ordentligt mätt. Det gäller middagsmaten. Mitt absolut största problem är att hitta ett vettigt mellanmål sent på kvällen då jag alltid blir hungrig eftersom vi oftast äter vid halv 18 och jag sällan lägger mig före midnatt. Jag har inte problem med att jag äter för mycket utan att jag äter fel eftersom jag är ointresserad. 

Dagens låtlisterepresentant blir Youngblood med ”Easy nothing”. De fick endorfinerna att flöda!