Den blå timmen

Eftersom jag inte orkade upp i morse gick jag ut med stavarna efter lunch. Klockan var 20 i 15 när jag startade och då var det fortfarande ordentligt dagsljus, men så här års kommer skymning och mörker fort. Jag tycker om att vara utomhus i den blå timmen. Jag minns att jag promenerade varje eftermiddag vintern 2011/12, men det var ångesten som fick ut mig och inte ljuset. Jag kände mig övermodig och gick en lång runda, Ut På Landet och det tog 80 minuter och det var tungt. Negativt tungt. Jag blev så jäkla trött i armarna och där fanns redan tröttheten från gårdagens gummipass. De sista 20 minuterna bar jag stavarna medan jag tappade fart lite i taget. Det var tacksamhet som strömmade över mig när jag nådde trappan upp till oss! Jag promenerade ju på eftermiddagen även förra onsdagen och det var inte heller någon höjdare. Jag tror inte att det handlar om att träna 2 dagar på raken utan att promenaden blir av på eftermiddagen. Det funkar inte. Behöver jag säga att jag blev äckeltrött och fick ont överallt? Nä, jag tänkte väl det.

Den blå timmen.
Den blå timmen.

Dagens låtlisterepresentant blir Röyksopp tillsammans med Susanne Sundeför (en av mina favoriter) och låten “Never ever”.