Monthly Archives: september 2016

Konsten att avslöja och att inte avslöja

Posted on by 4 comments

Igår läste jag ut ”Den hand som först höll min” av Maggie O’Farrell och det var den sortens bok som fick mig att sitta kvar med boken i händerna medan jag tittade på omslaget, läste titeln, läste om baksidestexten medan jag smälte upplevelsen. Den var bra. Mycket bra! Den var snyggt berättad och raffinerat upplagd.

Vi för följa Lexie Sinclair som i slutet av 1950-talet flyr till London där hon lever med sitt livs stora kärlek Innes Kent. Lexie och Innes lever och arbetar tillsammans. Det är ett intensivt liv, ett lyckligt liv. Vi får oxå följa Ted och Elina i nutid. De gör sitt bästa för att hantera sitt omkullkastade liv med en bebis och chockvågorna efter en oerhört dramatisk förlossning. Det är 2 helt skilda berättelser som visar sig ha en knutpunkt och utan att avslöja för mycket tog jag titeln – som är en direkt översättning från engelskan – till mig på ett helt annat sätt efter att jag hade läst ut boken; den innehåller mycket längtan och saknad.

Maggie O’Farrell är skicklig på det där med att avslöja det som förhöjer läslusten och samtidigt hålla inne med små detaljer som visar sig ha avgörande betydelse. Det är en balansgång, en avvägning som långt ifrån alla författare klarar av. Hon avslöjar tidigt in i handlingen att Lexie kommer att dö ung och sakta men säkert driver handlingen läsaren framåt tills det står klart att ”Jäklar, nu händer det!”. Det avslöjandet förstör inte på något sätt, tycker jag. Hon lyckas oxå introducera karaktärer utan att presentera dem och utan att det blir konstigt för att längre fram ta med deras namn och lämna läsaren med tappad haka. Det finns humor oxå, mitt i all dramatik och den har en avväpnande effekt. Maggie O’Farrell har gett mig mersmak och nu ska jag leta efter fler av hennes böcker!

Halva Garnudden runt

Posted on by 0 comment

Jag orkade inte med någon promenad i förmiddags utan sov till efter 10. Jag hade inte den rätta orken att träna med gummibanden efter lunch, men fick nästan panik av att tänka på att jag skulle bli sittande hela eftermiddagen. Jag gick ut efter lunch i stället. Plågade mig själv runt halva Garnudden och det tog 65 minuter. Bättre än ingenting!

Det är oktober om bara några dagar och det har jag svårt att ta in eftersom september har varit så varm, men träden har börjat byta om.

Det är oktober om bara några dagar och det har jag svårt att ta in eftersom september har varit så varm, men träden har börjat byta om.

Hos farbror doktorn

Posted on by 2 comments

I lördags eftermiddag domnade höger ben från knäet och nedåt. En obehaglig känsla. Som sockerdricka de luxe, men utan känselbortfall. Det var svårt att sitta stilla för jag ville hellre skaka benet eller vifta med foten som man automatiskt gör när benet har somnat, men nu behövde jag göra det hela tiden. Pär och jag såg en film på kvällen och då var domningen så störande att jag stod upp halva tiden; vaggade, viftade, knäböjde, trampade på stället. Senare drog jag på mina kompressionssockor och det kändes bättre. Igår var det inte lika farligt, men på kvällen höll jag på att bli knäpp. Trots kompressionssockorna kunde jag inte sitta stilla och ångesten kom som ett brev på posten. Var det något allvarligt fel? Det kunde inte ha med hjärtat att göra eftersom det var höger ben. Blodpropp? Stroke? Jag hade lovat Pär att gå till den öppna mottagningen idag och mina dåliga erfarenheter från den – kunde jag räkna med hjälp över huvud taget? –  spädde på ångesten, så till slut tog jag en extra Lyrica. Tillsammans med Stilnocten sov jag bra hela natten tills mobilen väckte mig kvart i 7 och då for jag upp ur sängen direkt, gjorde mig i ordning, åt gröten ståendes (för mycket ångest för att sitta ned) och hasade mot vårdcentralen halv 8. Usch, vad det var tungt! Det tog 30 minuter att gå dit och jag fick vänta 1 timme. Jag lyssnade på en bok och halvsov trots träsmak i baken. Jag hade sett framför mig hur domningen gjorde att jag fick vanka fram och tillbaka i korridorerna i ett par timmar, så det var inte så illa, på det hela taget.

Jag såg en av läkarna passera. En man i min ålder, vuxen med andra ord med grått i håret och ingen tjugoårsslät persikohy. Jag gillade honom och hoppades att det skulle bli han som ropade upp mig, men trodde inte att jag skulle ha sån tur. Det var han som ropade upp mig! Doktor HA som hade ett fast handslag och blå ögon. Han var bra. Han lyssnade. Han var närvarande. Tack vare att jag hade lämnat alla prover för 2 veckor sedan kunde han utesluta en hel del bl.a. sköldkörteln och blodsockret. Inget känselbortfall i benet, ingen försvagning eller obalans. Förmodligen berodde domningen på en fel- eller snedbelastning i samband med att jag städade i lördags. Eftersom det uppstod plötsligt och sedan har avtagit (känner ingenting av det just nu), så beror det inte på sjukdom.

När jag nu hade tillgång till en läkare med en dator och en skrivare, så bad jag att få en utskrift med mina provsvar för att kunna jämföra med Werlabs resultat från januari. Blodvärdet har stigit och ligger inom intervallet. Alla kolesterolvärden har sjunkit litet vilket innebär att det nu är något förhöjt i stället för statiner-rekommenderas-förhöjt. Långtidsblodsockret har sjunkit till att ligga inom intervallet. D-vitaminvärdet har ökat från 52 till 97 (referensintervallet är 50-178). Värdena är alltså bra! Inte rena hälsan, men det går åt rätt håll. Jag har inte ändrat kosten. Det har onekligen varit si och så med träningen. Den enda förändring som jag har gjort är att jag tar Aloe Vera i tablettform sedan en dryg månad. Aloe Vera är naturens egen superhelare! Det är den enda förändring jag har gjort.

Jag är lättad över båda svaren. Domningen har avtagit rejält och provsvaren var faktiskt bra.

Det är Pärs och min bröllopsdag idag. 24 år. Sammetsbröllop. Nu börjar det likna nåt jämfört med papper, galon och hampa. Vi firade i fredags med smarrig fiskmiddag och morotskaka till efterrätt.

hjarta

Flaten runt

Posted on by 0 comment

Jag gick runt Flaten idag igen och det tog 70 minuter, så det gick lite fortare. Det kändes lite lättare, inte samma känsla av andnöd och det var dessutom ganska skönt.

Dagens låtlisterepresentant blir Banks med ”Gemini feed”. Den är bra att gå till när man inte orkar ha så högt tempo.

Musräddning

Posted on by 0 comment

Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.

Jag tycker att den här skylten är fin!

Jag tycker att den här skylten är fin!

På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: ”Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…

mus

Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten ”Send my love (to your new lover)”.

Jag känner inte igen min kropp

Posted on by 0 comment

Jag har överlevt ännu en promenad som tog 50 minuter. Det är min kortaste runda och den brukar väl ta 45 minuter i vanliga fall. Det går inte undan nu för tiden, men det viktigaste är väl att det går.

Jag känner inte igen min kropp. Den känns helt främmande. Tung, trög och uppblåst. Allt gör ont och den reagerar inte på det sätt jag är van vid. Promenaden kändes i låren och vaderna, vilket kändes bekant, men jag fick så satans ont i ryggen och magen efteråt och magen har känts … obegriplig. Värken har suttit i nedre delen av magen, men jag kan omöjligt säga om det har handlat om träningsvärk, mens-magen eller mat-magen. Uppblåst och spänd och en tryckande känsla nedåt. Körig, men inte diarré och så har jag mått illa varje gång jag har ätit. Vad handlar det om?! Jag har tagit 2 Treo vid 2 tillfällen och de har haft ovanligt snabb effekt, kanske bara 10 minuter.

Jag skulle ha åkt till naprapaten i måndags, men jag lämnade återbud igen. Den här gången bokade jag ingen ny tid. Det känns inte som att jag kommer att åka dit igen trots att jag längtar efter en ryggmassage. Den främsta anledningen är sorglig och patetisk: jag klarar inte av att släpa min äckliga, överviktiga kropp hela vägen dit och sedan baxa upp den på en bänk iklädd mina solkiga, rejäla underkläder. Jag tycker synd om dem som behöver komma i kontakt med den. Det är lättare sagt än gjort att intala mig själv att de är proffs och att de (förmodligen) inte ser på kroppar på samma fördömande sätt som jag själv och många med mig. Jag orkar inte försöka längre.

När jag vaknade hade jag ett klassiskt stycke i huvudet och jag blev förvånad över att jag mindes kompositören. Dagens låtlisterepresentant blir ”Canon in D” av Pachelbel.

Dåtidens framtid är nutid

Posted on by 0 comment

Jag har kommit till slutet av en tjockis från 1992 som heter ”Domedagsboken” och är skriven av Connie Willis. Den har utgått på svenska hos förlagen och jag hittade den hos Bokbörsen och det är ett riktigt fint exemplar. Först försökte jag lyssna på den på engelska, men uppläsaren var oerhört jobbig och jag stod inte ut mer än ett par timmar.

Handlingen utspelar sig år 2054. Kivrin studerar historia vid Oxfords universitet och har specialiserat sig på medeltiden. Tidsresor är möjliga och vanliga och Kivrin har tjatat sig till att få resa till år 1320 trots att hennes handledare avråder henne och protesterar in i det längsta. Hon förbereder sig på alla upptänkliga sätt; allt från att vaccinera sig mot den tidens sjukdomar till att kunna förklara för samtidarna (de som lever i det århundradet) hur det kommer sig att hon befinner sig just där. Man gör noggranna beräkningar för hennes hopp, som det kallas, kontrollerar mer än en gång innan hon till slut får hoppa genom ”nätet”. Trots alla noggranna förberedelser blir det fel och Kivrin hamnar i stället i år 1348, det år då pesten kom till England.

Det är spännande! Jag satt och hoppade av frustration över alla små saker som går fel och som ingen hade kunnat ta med i beräkningen hur noga de än hade planerat hoppet. Kivrins upplevelser under medeltiden varvas med det som händer 2054. Det är 24 år sedan boken kom ut första gången och den tidens framtid är inte långt från vår nutid. Jag hade mycket lättare att ta till mig in i beskrivningarna av levnadsförhållandena på medeltiden trots att det är 700 år sedan än beskrivningarna av en framtid som inte ligger mer än 40 år framåt. Det som skorrar mest är de tekniska lösningarna. Telefoner med bildskärm och bärbara videospelare ska väl uppfattas som fantasieggande uppfinningar. Tidsresorna är fantasieggande, men när jag jämför med att vi numera har bärbara datorer som är tunnare än vanliga böcker…

Connie Willis är en skicklig berättare och trots att man inte får veta särskilt mycket om karaktärerna var det inte svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det behövs inga långa utläggningar om deras erfarenheter och tankar. Hon får det att fungera i alla fall. Connie Willis är amerikanska, men jag upplever hennes stil som brittisk med en torr och underfundig humor som glimtar till mitt i dramatiken.

Promenad, socker, fett & kolhydrater

Posted on by 0 comment

Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det ”jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.

Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.

Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.

Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.

Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.

Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.

Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.

Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.

Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.

Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.

När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.

Hjälp mig upp!

Posted on by 0 comment

När mobillarmet går igång klockan 8 stänger jag av det och somnar om. Jag försöker inte ens att stiga upp, än mindre att komma iväg och ut. Jag orkar inte, men framför allt vill jag inte. Jag vill bara sova. Låta dagen försvinna. Så många timmar att ha ihjäl. Klockan är runt 11 när jag äntligen tar mig ur sängen och då är det oftast för att jag är grymt kissnödig. Från 12 och framåt brukar det bli lättare. Jag stänger ute omvärlden med hjälp av Netflix eller ljudbok & spel eller de dagliga rutinsysslorna. De dagar jag kan koncentrera mig flyr jag genom att läsa, läsa, läsa. När klockan närmar sig 22 kommer obehaget krypande igen; jag vill inte lägga mig för då somnar jag och sedan kommer ännu en ny dag som jag inte vill ta itu med och som bara tröttar ut mig och får mig att känna mig fullständigt värdelös. Depression. Det var ett tag sedan jag mådde så här dåligt så länge. Det har varit på gång ett bra tag, men jag har kämpat emot. Nu orkar jag inte. Jag sjunker och jag behöver hjälp för att komma upp.

Category: Hälsan | Tags: , ,

Vardagsrummet, ett återbud och provsvar

Posted on by 0 comment

Idag gjorde jag det allra sista finliret i vardagsrummet. För flera år sedan köpte jag ett förvaringssystem av stadig kartong från Panduro som har varit väldigt användbart, men började se smått härjat och trött ut. Jag kikade på nätet och naturligtvis finns det inte kvar i Panduros sortiment och jag hittade inget annat som var ens i närheten. Vad göra? ”Måla om skiten då!”, som de säger i ”Alla ska bada”. Sagt och gjort! Jag köpte hobbyfärger och penslar i stället och i helgen målade jag om det.

Före.

Före.

Efter. Starka färger som motvikt till fototapeten och soffan.

Efter. Starka färger som motvikt till fototapeten och soffan.

Hyllsystemet kom på plats förra veckan.

Före.

Före.

Efter. Ljusare och luftigare tack vare tapeten och vita konsoler och utrensning av filmer.

Efter. Ljusare och luftigare tack vare tapeten och vita konsoler och utrensning av filmer.

Ovanför tv:n: en tekanna i jade, 3 änglar, ett lyckoträd i bärnsten, en glaskanin, Ior och en sköldpadda av snäckor. Mina favoriter.

Ovanför tv:n: en tekanna i jade, 3 änglar, ett lyckoträd i bärnsten, en glaskanin, Ior och en sköldpadda av snäckor. Mina favoriter.

Före.

Före.

Efter.  Prydnadssakerna har jag tagit undan. Nu föredrar jag att ha så få prylar framme som möjligt. Lådor och skåp is da shit!

Efter. Prydnadssakerna har jag tagit undan. Nu föredrar jag att ha så få prylar framme som möjligt. Lådor och skåp is da shit!

Färdigrenoverat för i år!

Jag skulle ha åkt till naprapaten idag, men jag kom inte ur sängen, så jag lämnade återbud och bokade om till nästa måndag. Klockan hann bli 11 innan jag släpade mig ur sängen för att ge Bibbi mat. Tröttheten är förlamande. I lördags lyckades jag promenera i 50 minuter i sakta mak, men minsta uppförslut och jag blev gråtfärdig av utmattning. Matlusten eller för att uttrycka det mer exakt: lusten att äta lagad mat är fortfarande obefintlig. Matos gör mig illamående. Gröt och kokt ägg går bra, varm korv med bröd går ned, tacos är okej. Igår meddelade Pär att han har tackat ja till 12 kg älgkött. Så vidrigt… Svaren på proverna från förra veckan kom idag. De var normala. Det tror jag inte på. Faktiskt! Mina kolesterolvärden har varit för höga de senaste 5-6 åren och blodsockret har varit förhöjt de 2 senaste. Hur kommer det sig att allt är normalt helt plötsligt?! Det skulle inte förvåna mig om läkaren har skickat ut ett standardbrev eftersom det är det enklaste. Mitt förtroende för vården är inte på topp.