stavarna | Mitt liv i ord

Värmesnyting och en pärotis

Stavgång i 80 minuter. Stort misstag. Det var för varmt trots att jag kom iväg redan 20 över 9. Det började riktigt bra och var jätteskönt. När jag passerade baksidan av gymnasiet undrade jag om familjen Hare skulle vara där och det var de! Tyvärr, blev ingen av bilderna bra, men alla 3 satt i skuggan på grässluttningen och jag tror nog att Hare junior har vuxit. När jag kommit 2/3 av rundan åkte jag på en värmesnyting. Det var hett i solen. Äckligt hett och huden började hetta. Det gick allt långsammare och när jag lyckats ta mig in på gården stapplade jag bärande stavarna.

Det växer körsbär vid dagiset eller förisen som man tydligen kallar det nu för tiden. — Det växer körsbär vid dagiset eller *förisen* som man tydligen kallar det nu för tiden.

Hemma var det välsignat svalt och det är egentligen dumt att öppna alla fönster, men jag ville åstadkomma ett korsdrag. Jag lade mig på golvet i hallen. Det enda svala stället.

Det här ser man om man ligger på golvet i hallen.

Efter det gick det snabbt utför. Jag drack vatten. Jag åt en banan och lite choklad för att få i mig energi. Drack mer vatten och efter 1 timme lyckades jag ställa mig i duschen. Det kändes lite bättre efter att jag ätit lunch, men klockan 15 lade mig i bara underkläderna på det svala lakanet i sängen med vidöppet fönster och rullgardinen neddragen till hälften. Mjuksliten, sval bomull – oöverträffat som avsvalkare! Jag domnade bort och sov till halv 17. Det har varit 27 grader som mest och med fläktar så ynkliga att de borde skämmas. B.L.Ä.

Jag åt sill & potatis till middag. Inte gott alls. Den lille gynnaren på bilden var en av färskpotatisarna. Det är en pärotis: en potatis som ser ut som ett päron.

Dagens låtlisterepresentant är Chloë Black och Roosevelt med “Wild at heart”.

För trött

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg eftersom jag faktiskt kom iväg med stavarna idag, men jag fastar och blev såååå trött att jag inte kan koncentrera mig. Det var i alla fall riktigt skönt och gav mig en endorfinkick. 65 minuter.

Det var den här gamla godingen som fick igång humöret när jag skulle iväg: “Free like a flying demon” med E-type.

Familjen Hare, syréndoft och ångest

16 plusgrader, tvärmulet och enstaka regndroppar. Det var de väderförhållanden som gällde när jag tog med mig stavarna på en kortis, 50 minuter. Det var jätteskönt! Bra tempo till och med uppför Högbackabacken. Syrénerna blommar snart och det doftade ljuvligt. Min favoritdoft! I början av rundan gick jag gångvägen bakom gymnasiet när jag såg 2 harar som bara satt där. Jag tvärstannade och bara tittade. Det satt en liten harpalt ute i gräset. En hel familj! Jag lyckades ta några bilder innan en joggare kom flåsande från andra hållet utan en tanke på att få en unik naturupplevelse och hararna satte iväg.

Kanindamen nere i högra hörnet är Selma som ju är en avlägsen släkting. — Om du tittar noga på den övre bilden, till höger om lyktstolpen – där sitter palten. Kanindamen nere i högra hörnet är Selma som ju är en släkting till familjen Hare.

Dagens låtlisterepresentant blir en hederlig discodänga: Yvonne Elliman med “If I can’t have you” från Saturday Night Fever.

Jag fastar idag. Ett bra sätt att hålla hungern stången är att ha ångest. 2 veckor när Elin och Robin har bott här. Idag fick jag nog. Jag kände mig omringad och trängd. Ljud och prat över allt hela tiden. Panik! Jag sa till Elin att prata med Robin om att han får hitta någon annanstans att bo. Hon blev arg och började gapa om hur jävligt det är att inte vara välkommen. Hon pratade med Robin som packade ihop alla sina prylar och stack. Elin följde med. Selma är kvar. Det var inte min avsikt att de skulle åka där och då. Onsdag hade räckt. Då åker nämligen Pär till Gotska Sandön och jag pallar inte att vara här med dem dygnet runt. De bara hasar runt (Elin har jobbat några dagar), sover i skift, är uppe på nätterna. Det känns som när någon drar naglarna mot svarta tavlan hela tiden. Jag tänker inte förneka att det känns bättre nu. Ångesten drar sig tillbaka.

Det här med rubrik är knepigt

Det kändes som att det var dax för en Garnuddsrunda, så jag tog stavarna och gick “motsols” längs Garnuddsspåret. Motsols innebär 2 otäcka uppförsbackar och 1 halv-otäck som kommer precis i slutet. Det var tungt och lite hostigt, men skönt. Jag blev så trött i armarna att jag bar stavarna den sista biten. 80 minuter tog det och jag hade ett bra flyt och kom inte i otakt fast jag fick väja för rötter och stenar. Najs! En dryg timme borta från en överbefolkad lägenhet – balsam för själen.

Det finns numera ett gym på Garnudden. Den här gången var det inte en själ där och jag passade på att ta en bild.

Dagens låtlisterepresentant är Lukas Graham med låten “Mama said”. Varning! Den har en benägenhet att bita sig fast.

Hälsporre är ett missvisande namn på en smärta som i huvudsak sitter i hålfoten, på insidan av hälbenets framkant. När man tittar på bilden nedan blir det begripligt hur skor med dåligt stöd (i hålfoten) och taskig dämpning (i hälen) leder till hälsporre.

Hälsporre

Jag har provat både tejpning och stötvågsbehandling, med noll respektive lysande resultat. MBT- skor, åff kårs! Jag stretchar fötterna och jag sitter med en tennisboll under foten som jag rullar fram och tillbaka med olika tryck. Ibland gör det ont på precis det ställe som är rödmarkerat på bilden, men det är en skön smärta. Det känns som det fungerar! Det blir en stund nästan varje kväll, när jag sitter och läser. Det skulle vara ännu skönare med en sån där knottrig medicinboll.

Solglasögon och rullgardiner

Motsols runt Garnudden tog 80 minuter, men jag tog det lugnt och pausade flera gånger för att dricka vatten. När jag köpte 6-kilos-stavarna i höstas hittade jag äntligen ett vätskebälte som har en tillräcklig räckvidd för att nå runt min kropp och det var en halvliters flaska inkluderad. Bältet har legat oanvänt i garderoben tills idag när det blev så pass varmt att det var nödvändigt att ha vatten med på stavrundan. Nu slipper jag ha en ryggsäck för att kunna ta med vätska! Jag valde motsols eftersom de otäcka uppförsbackarna blir till nedförsbackar. Det kändes ganska tungt, men det var inte samma pina som tidigare i veckan och jag har kommit underfund med varför. En av anledningarna, vill säga.

MBT-skorna som jag köpte för ca 1 år sedan.

De här MBT-skorna är lätta och luftiga och sitter lika precist som en strumpa och de har den bredare Dynamic-sulan, men de saknar stadga och stöd. Kanske kan jag ha dem någon gång i framtiden när jag inte släpar runt på lika många kilon, men nu fungerar de inte. In i garderoben med dem!

De här MBt-skorna, däremot, har stadga och stöd förutom Dynamic-sulan. De är yttepytte tyngre och de är inte lika luftiga, men de är fantastiskt sköna och gör inte promenaden till en plåga. Det var de här jag hade idag!

Kristi himmelfärds dag i kombination med kanonväder. Jag var beredd på att jag inte skulle få vara ensam där ute i skogen trots att klockan inte var mer än halv 10, men det var mer folk i farten än jag tyckte om. Hundägare och joggare, ett par mountainbike-dårar, men ingen annan stavgångare. Meh! En annan anledning till att det kändes tungt är att pollensäsongen har brakat igång och kroppen kämpar mot allergin. Det är solglasögon som gäller ute och rullgardiner ner som gäller inne. Samma känslighet för ljus som varje vår. Efter lunchen lade jag upp en kudde på soffryggen som stöd för huvudet och slumrade en dryg halv timme, lutande som tornet i Pisa. En energilur i en ställning som fick det att kännas som att jag vaknade med bara ett ben eftersom det andra var helt bortdomnat.

2016-05-05_11.29.36

Dagens låtlisterepresentant heter Astrid S med Matoma och låten “2 AM”.

Hat och självförakt

Den kändes direkt när jag vaknade. Ångesten. Det som fick upp mig ur sängen var Pärs snorande och hostande (han är hemma idag). Det har samma effekt på mig som när man drar naglarna längs svarta tavlan. Halv 10 kom jag iväg för en runda med stavarna. Det var redan 12 plusgrader. Kroppen protesterade på alla möjliga sätt och det blev inte någon bra runda. 50 minuter som mot slutet gick väldigt långsamt. Trots morgondosen med Lyrica höll sig ångesten kvar. Den gjorde mig otålig och frustrerad för att till slut gå över i hat och självförakt.

Jag hatar den varma årstiden när jag inte kan gömma min fetma i klädlager.

Jag hatar min fetma.

Jag hatar att jag inte lyckas gå ned i vikt.

Jag hatar min sjukdom.

Jag hatar Pärs förkylning som jag inte vill ha!

Jag hatar att ha ont.

Jag hatar att behöva äta.

Jag hatar mig själv och känner mig misslyckad.

Jag föraktar min brist på vilja och uthållighet.

Jag har tappat lusten att försöka mer. Det är ingen idé. Det slutar bara på samma sätt: jag hamnar nere i dyhålet och måste kravla mig upp med hjälp av positiva tankar och tacksamhet för att ta nya tag. Det är en satans kamp varje dag, hela dagarna. Det är inte värt det. Jag orkar inte kramla mig fast vid enstaka ögonblick av tillfredsställelse och välmående. Jag vill ha mer. Jag tycker att jag förtjänar mer!

När jag kom hem förklarade jag för Pär att jag mådde skit och han ställde inga frågor och det uppskattade jag. Jag har fått vara ifred resten av dagen. Jag tog en extra Lyrica som dämpade ångesten bättre. På eftermiddagen tog eländet ut sin rätt och jag sov middag i en dryg timme.

Depression

Misströstan

Vilken hälsans skitdag det här blev då! 20 över 9 tog jag med stavarna ut och stapplade runt Flaten. Stolpigt och vingligt, oflyt och trötta armar. Det gick långsammare och långsammare. Blä! Våren har gjort halt och det var bara ett par plusgrader med isiga vindar. Snön vräkte ned i helgen. Jag har haft så ont i vristerna resten av dagen. Trötthet.

Det blir i alla fall en låtlisterepresentant idag: Duvchi med “Unfamiliar love – Carli Remix”.

En överväldigande misströstan sveper över mig allt oftare. På gränsen till depression. Perioderna med ork och en samarbetande kropp blir allt kortare och min buffert för att stå emot vågorna av misströstan blir allt mindre. Förra veckan gjorde jag allt rätt för att minska chocken efter en – för mig – stressig vecka. Jag passade på att träna när jag kunde och jag vilade när jag kunde. Jag fokuserade på en uppgift i taget för att inte bli överväldigad. Jag pysslade om mig själv inklusive en ovanlig tröstätning. Allt ledde fram till Pärs födelsedagsmiddag på lördagen som jag gruvade mig oerhört inför. Det blev ganska trevligt som så och vi blev bara 7 personer vilket drog ned på stimmigheten, men jag tog en extra Lyrica för säkerhets skull. Crocsen hjälpte mig mycket och gjorde att jag inte fick så ont i vare sig fötterna eller ryggen, men disken gav mig nästan panik. Pär och jag hjälps alltid åt vid såna här tillfällen och kanske berodde det på att jag inte var riktigt lika alert som vanligt (jag brukar oftast grovdiska lite då och då) för berget av disk kändes … det var inte möjligt att överblicka och jag visste inte var jag skulle börja. Jag blev tvärtrött när vi var klara strax efter 21 och jag var trött hela dagen igår och det är förmodligen samma trötthet som satte käppar i hjulet vid stavgången. Misströstan drog in som en tsunami och det enda jag känner för att göra är att lyssna på en bok, spela på mobilen och äta choklad & chips.

Fortsatt stressigt

Idag har jag haft mer ork och kunde ta med stavarna ut. 2 x 30 minuter, tur och retur Salem. Det var riktigt skönt och avgjort bättre för mina vrister! Jag valde en omväg via Tennisbacken och hade tänkt gå via Fjärilsstigen och Statoil på hemvägen. Jag mötte inte många själar och det var ingen trafik. I Salem centrum var det mer liv och rörelse. Jag var även in på ICA en sväng och trots att det var förmiddagstomt kändes det urjobbigt. Jag är fullkomligt allergisk mot folk nu mera, jag blir så stressad. Därför gick jag samma väg hem för att slippa trafiken och att passera skolan.

Trots stressen funkade det att lyssna på musik – jag hade inte så högt – och idag har jag en låtlisterepresentant i form av Georgi Kay med “Love is cold”.

Osynlig renhet eller ren osynlighet

Det regnade inatt, men inte i morse. Asfalten hade torra fläckar. Mörka moln. Jag gjorde mig i ordning för att gå ut med stavarna när det blev väldigt mörkt i stil med tänd-lampan-mörkt. Jag öppnade ytterdörren och kikade ut och fick bekräftat att det ösregnade. Meh! Hela förmiddagen bredde plötsligt ut sig i otrevlig sysslolöshet. Jag ska putsa fönsterna! Sagt och gjort. Nu kan vårsolen komma tillbaka och skina på mina rena fönster; så rena att de är osynliga. Det tog en dryg timme (7 fönster inklusive balkongdörren) och jag fick rejält ont i handen. Sedan blev jag vansinnigt trött och somnade sittande i soffan. En tupplur på en dryg timme.

Stressbekämpning bland vårtecken

Stavgång, typ, i 70 minuter. Min absoluta favoritrunda runt Flaten som jag inte har gått på flera månader. Det var inte förrän jag hade kommit drygt halvvägs som det blev någon sorts flyt över stavgången. Vissa dagar är det helt jävla kört att få någon ordning på det! Jag blir irriterad och frustrerad och stressad. Till slut orkar jag inte lyssna på musik eftersom det känns som om den hindrar mig från att fokusera. Så kändes det idag. Igen. Jag stängde av och fortsatte framåt. Lyssnade på fågelsången – rena rama konserten! Prasslet från min jacka. De taktfasta dunsarna när stavarna sattes i marken. Stressen sjönk undan. Sedan kunde jag lyssna på musik igen, men när jag hade kommit fram till favoritslingan längs med Flaten stängde jag av. Nu hördes kvackandet från sjöfåglarna. På den sneda och vinda bryggan låg 3 stycken och slappade. Jag stannade och tittade, ville fota. De verkade kunna läsa mina tankar för jag hann inte få upp mobilen innan de, den ena efter den andra, gled ner i vattnet. “Kvack! Varning för fotande tvåbening! Kvack!”

Herr och fru and fann sig i att fotas. — Herr och fru and fann sig i att fotas (frun ligger på bryggan).

En mäktig ek mot en illande blå vårhimmel.

Plötsligt dräller det av vårtecken. Blåsippor, krokusar, tussilagor, vitsippor och knoppar på syrénbuskarna.

Dagens låtlisterepresentant blir den sista låten innan jag kom hem: Bob Moses, RAC med låten “Tearing me up (RAC-mix)”. Det är så det känns när stavgången inte vill sig…