Igår var jag ute med stavarna i 55 minuter. Jag kom inte iväg förrän efter 10, så jag gick en kortis. Det var rundan med serpentinbacken fast åt andra hållet vilket innebär en låååång uppförsbacke till Högbacka. Det var skönt. Idag har jag tränat med gummibanden. Det lätta programmet. Småtungt i början, men sedan kändes det bara bra. Jag har utökat ryggövningarna med de yogaövningar jag numera gör varje dag. Ryggen tackar och bockar. Men vad hände efter träningen? Efter duschen kände jag mig frusen (dubbla sockor plus kofta-frusen) och jag blev trött. Pär fick äta middag själv idag för jag hade noll matlust och blev sittande i soffan och lyssnade på en bok, “Avalons dimmor”, men störde mig på uppläsaren. Jag spelade olika spel på mobilen, men det gick åt pipsvängen i alla 4. Otålighet och irritation spred sig i kroppen. Ångest! En extra Lyrica. Vid halv 19 gjorde jag te och tog med mig brödrosten med allt som behövdes in till vardagsrummet där jag åt middag medan jag läste. Teet blev gott, men inte det rostade brödet. Boken var inte bra. “Den trettonde historien” som jag läste första gången för 9 år sen och mindes den som väldigt bra. Jag har ändrat åsikt om det. Lyrican hjälpte som vanligt och jag har kunnat koncentrera mig på att betala räkningar. Jag fryser inte längre. Nu är det barfota som gäller. Jag får pisksnärtskador av de här humör- och värmeväxlingarna!
Dagens låtlisterepresentant blir PHASES med låten “Paradise”. Det var paradiskänsla när jag tränade.
I lördags eftermiddag domnade höger ben från knäet och nedåt. En obehaglig känsla. Som sockerdricka de luxe, men utan känselbortfall. Det var svårt att sitta stilla för jag ville hellre skaka benet eller vifta med foten som man automatiskt gör när benet har somnat, men nu behövde jag göra det hela tiden. Pär och jag såg en film på kvällen och då var domningen så störande att jag stod upp halva tiden; vaggade, viftade, knäböjde, trampade på stället. Senare drog jag på mina kompressionssockor och det kändes bättre. Igår var det inte lika farligt, men på kvällen höll jag på att bli knäpp. Trots kompressionssockorna kunde jag inte sitta stilla och ångesten kom som ett brev på posten. Var det något allvarligt fel? Det kunde inte ha med hjärtat att göra eftersom det var höger ben. Blodpropp? Stroke? Jag hade lovat Pär att gå till den öppna mottagningen idag och mina dåliga erfarenheter från den – kunde jag räkna med hjälp över huvud taget? – spädde på ångesten, så till slut tog jag en extra Lyrica. Tillsammans med Stilnocten sov jag bra hela natten tills mobilen väckte mig kvart i 7 och då for jag upp ur sängen direkt, gjorde mig i ordning, åt gröten ståendes (för mycket ångest för att sitta ned) och hasade mot vårdcentralen halv 8. Usch, vad det var tungt! Det tog 30 minuter att gå dit och jag fick vänta 1 timme. Jag lyssnade på en bok och halvsov trots träsmak i baken. Jag hade sett framför mig hur domningen gjorde att jag fick vanka fram och tillbaka i korridorerna i ett par timmar, så det var inte så illa, på det hela taget.
Jag såg en av läkarna passera. En man i min ålder, vuxen med andra ord med grått i håret och ingen tjugoårsslät persikohy. Jag gillade honom och hoppades att det skulle bli han som ropade upp mig, men trodde inte att jag skulle ha sån tur. Det var han som ropade upp mig! Doktor HA som hade ett fast handslag och blå ögon. Han var bra. Han lyssnade. Han var närvarande. Tack vare att jag hade lämnat alla prover för 2 veckor sedan kunde han utesluta en hel del bl.a. sköldkörteln och blodsockret. Inget känselbortfall i benet, ingen försvagning eller obalans. Förmodligen berodde domningen på en fel- eller snedbelastning i samband med att jag städade i lördags. Eftersom det uppstod plötsligt och sedan har avtagit (känner ingenting av det just nu), så beror det inte på sjukdom.
När jag nu hade tillgång till en läkare med en dator och en skrivare, så bad jag att få en utskrift med mina provsvar för att kunna jämföra med Werlabs resultat från januari. Blodvärdet har stigit och ligger inom intervallet. Alla kolesterolvärden har sjunkit litet vilket innebär att det nu är något förhöjt i stället för statiner-rekommenderas-förhöjt. Långtidsblodsockret har sjunkit till att ligga inom intervallet. D-vitaminvärdet har ökat från 52 till 97 (referensintervallet är 50-178). Värdena är alltså bra! Inte rena hälsan, men det går åt rätt håll. Jag har inte ändrat kosten. Det har onekligen varit si och så med träningen. Den enda förändring som jag har gjort är att jag tar Aloe Vera i tablettform sedan en dryg månad. Aloe Vera är naturens egen superhelare! Det är den enda förändring jag har gjort.
Jag är lättad över båda svaren. Domningen har avtagit rejält och provsvaren var faktiskt bra.
Det är Pärs och min bröllopsdag idag. 24 år. Sammetsbröllop. Nu börjar det likna nåt jämfört med papper, galon och hampa. Vi firade i fredags med smarrig fiskmiddag och morotskaka till efterrätt.
Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.
Jag tycker att den här skylten är fin!
På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: “Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…
Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten “Send my love (to your new lover)”.
Om dagens besök hos naprapaten hade varit mitt första, så hade mitt omdöme inte blivit så positivt. Min bokade tid var som vanligt kvart i 10 och jag var där halv 10, som vanligt det med (långväga resor med SL främjar inte exakta ankomster…). Det var många klienter där idag, fler än jag sett tidigare, men semestrarna är definitivt slut nu. Man behöver inte anmäla sig i receptionen. Klockan blev kvart i 10 och den blev 10. Några som anlänt efter mig fick gå in före mig. Meh! Precis lika irriterande som när nyare restauranggäster får maten före mig. Klockan blev 5 över 10 och då var jag frestad att gå därifrån. Jag har nog blivit lite bortskämd under sommaren med att ha fått komma in innan jag ens hunnit få av mig skorna, typ. “Jag väntar till kvart över, sen går jag!”, tänkte jag. Jag fick komma in 10 över 10, men bara för att jag gapade högst om att det var min tur.
Jag fick ligga i mitt O-favoritrum med 3 bänkar åtskilda av draperier. Klinikens gnissligaste bänk dessutom. Jag hade bett om massage av nacke och axlar som jag har haft spänningsvärk i sedan den felaktiga axelövningen i tisdags. L-O B smög in och stack några nålar i mina ben och försvann igen. Jag har vant mig vid att han dyker upp och försvinner, men just idag blev jag oerhört irriterad. Det var P som masserade mig. Min tanke var att det är praktiskt att kunna be om massage där musklerna känns lite stela. Lite stela. Jo, tjena! Faaan, vad det gjorde ont!! Musklerna måste ha varit hårda som rep! Det fanns en triggerpunkt på varje axel som gjorde extra ont, en skärande smärta. Där tryckte P ganska hårt i ca 3 minuter för att sedan släppa försiktigt. Jag frågade hur den tekniken fungerar och han förklarade att spända muskler hakar upp sig och hjärnan får hela tiden “på-signaler”. När han trycker skickas signaler till hjärnan om att “stänga av”. Ungefär som när datorn eller mobilen hänger sig och det enda alternativet är att stänga av och starta om. Undrar om jag själv kan trycka på triggerpunkterna och “stänga av” musklerna? P masserade mig i kanske 20 minuter och sedan fick jag ligga och “låta det sjunka in” och det var skönt. Jag blev så trött och kände att en huvudvärk var på g. När jag reste mig upp var jag yrslig och drack hälften av innehållet i vattenflaskan i en klunk. Jag har bokat in mig på 2 besök nästa vecka, men efter det blir jag tvungen att dra ned till 1 gång i veckan. Det blir för dyrt.
Alla som har sett den första “Shrek” med svenskt tal vet vad en trapptämjare är. Jag tänker bli en trapptämjare! Så långt det möjligt kommer jag att gå i trappor i stället för att ta rulltrappan. Det är skitbra träning och visserligen är det ganska jobbigt, men faktum är att det är att gå nedför trappor som gör ont. Den här veckan har jag bara åkt rulltrappa där det inte har funnits vanliga trappor (på Centralen). Sug på den!
Han är inte bara en åsna, han är oxå trapptämjare!
För första gången på länge har jag haft en hunger-dag. En sån där dag när jag inte kan “äta i kapp”. Jag vaknade hungrig, frukostgröten räckte inte, jag var hungrig redan på vägen till naprapaten och ännu hungrigare när jag kom hem vid kvart över 12. 2 kokta ägg och en rejäl fralla med ost och gurka. Sedan sov jag middag. Jag var hungrig när jag vaknade. Middagen var köttig (karrékotlett) och jag har så svårt att äta sånt, så jag blev inte mätt. Gröt till kvällsteet. Fortfarande hungrig. 3 rostade brödskivor med smör och en halv kexchoklad (det första i godisväg på 2 hela veckor!) och nu känns det lugnare. Det jobbigaste med en sån här dag är att jag riskerar – mer än vanligt – att vräka i mig sånt jag inte bör vräka i mig bara för att slippa vara hungrig. Snart är den här dagen, gud ske lov!, slut.
Idag gjorde jag det. Det som jag har gruvat mig för ända sedan i slutet av juni. Jag har bokat tid hos en ny frisör. “Sax & fön” ligger precis vid Odenplans t-bana när jag ska till naprapaten. Jag har kollat upp Roja, som har salongen, på FB och hon har fått många positiva omdömen. Jag har oxå frågat om hon är beredd att klippa kort. Riktigt kort. Det är hon. Om 2 veckor…..
Ping! Något väckte mig. Jag blev klarvaken. Klockan på mobilen visade 03.19. Jag hade sovit i nästan 4 timmar. Ibland fungerar hjärnan trots att den väcks plötsligt och jag noterade att mobilen inte blivit laddad trots att den varit ikopplad. Laddaren, modell äldre, hade lagt av. Jag insåg att jag måste hämta den “riktiga” ladd-sladden som låg i köket. Jag passade på att gå på toaletten. Sedan somnade jag om och vaknade igen klockan 6, 1 timme kvar till väckning. Somnade om och var naturligtvis äckeltrött när mobilklockan ringde. Jag gav Bibbi frukostgrönsakerna och sedan ringde jag naprapaten och lämnade återbud. Jag var så trött att jag mådde illa, jag skulle ha knäckt mig själv om jag hade åkt hela vägen tur och retur. Det skulle ha varit ljuvligt att få ryggmassage… Med proppar i öronen svimmade jag av och sov till halv 12. Det var så skönt att bara ligga utsträckt. Ingen belastning på vare sig ryggen eller knäna eller handen. Det är torsdag idag och då är det burstädning och det är snabbt gjort med bara ett enda marsvin. Förutom det har jag inte gjort någonting idag och jag hoppades på en Treo-fri dag, men handen – fingerlederna – värkte ohemult.
Om jag hade vetat hur den här dagen skulle bli hade jag inte stigit ur sängen. eländet den 21 juni 2016 började redan i natt med att jag inte kunde sova (trots den vanliga Stilnoct) förrän framåt 2 och inte sov jag bra heller. Upp klockan 7 och iväg till naprapaten och idag höll tågen hela vägen. L-O B frågade hur det var och jag svarade att kroppen kändes ok, men att humöret inte gjorde det. Jag vet inte om det var det som avgjorde, men jag fick ligga på rygg idag först med nålar (bl.a. en mitt emellan ögonbrynen och 1 under vardera foten Aj!) och värmelampa och jag kan inte ligga på rygg längre sedan jag skadade ländryggen. Jag fick ont och när jag försökte dra upp benen tog nålarna under fötterna emot. Naturligtvis hade jag kunnat säga något, men både L-O B och L var så snabba med nålar och värmelampa att jag inte hann och det förklarade jag för L när hon kom för att massera magen. När hon tagit bort nålarna kunde jag ligga med uppdragna knän. Efter ett tag kändes det bättre och blev nästan skönt. Jag kunde nätt och jämnt ta mig upp från britsen, men när jag hade varit i rörelse ett tag kändes kroppen lättare och rakare än före behandlingen.
Jag tycker inte om att ligga i bara underkläderna med alla mina kilon blottade för dessa 2 människor. Det är mindre hemskt att ligga på mage. Idag hade jag oerhört svårt att låta bli att undra vad L tänkte om min fettreserv och om hon kunde känna av några muskler över huvud taget. Musklerna på sidan, vid revbenen protesterade lite när hon klämde, men ingen annan muskel hörde av sig. Det går inte att dölja vare sig överflödskilon, smärta eller humör på ett sånt ställe och hon märkte att jag inte var i form efteråt. Hoppas det blir bättre på torsdag.
Tvättmaskinen. Helvete vad det tär på mig!! När jag gjorde min lunch ringde äntligen mobilen och jag fick besked om att de kommer med den nya tvättmaskinen i morgon. Jag fick vara glad i ungefär 1 minut innan det stod klart att de inte kommer att ställa tillbaka tumlaren ovanpå (enligt avtalet var Pär och jag tvungna att lyfta ned den för att underlätta så mycket som möjligt) för det “ingår inte i deras uppdrag”. Det är inte särskilt mycket som ingår i “deras uppdrag” och jag rekommenderar inte att beställa från Mediamarkt om du inte kan forsla hem det för egen maskin. “Du får köpa en ny monteringssats för tvättpelare och be någon annan om hjälp.” Till saken hör att Pär kommer att åka till Öland i morgon och det innebär att tumlaren kommer att få stå kvar i hallen till på söndag utan att jag kan använda den. Då brast det. Jag hade precis tömt vattenkokaren och nu dängde jag den i bänken och svor högt. Sedan smällde jag igen en skåpdörr så porslinet skramlade. Jag svor ännu mer. Jag var inte nöjd och när jag flytt in i sovrummet (eftersom Elin är hemma kunde jag inte vara kvar i köket med mitt gapande) dängde igen sovrumsdörren så väggen skakade och sedan grät jag.
I ett sms till Pär frågade jag för femitelfte gången om han inte kan tänka sig att åka på torsdag i stället, men det kan han inte. Då stängde jag av mobilen och efter lunchen stängde jag in mig i sovrummet igen och sov. “When nothing goes right, go to bed!” Pär och jag har inte pratat med varandra sedan han kom hem från jobbet, så jag vet ärligt talat inte vad han har bestämt sig för och som det känns just nu skiter jag i det. Jag skiter i allt!
Jag var på fortsatt uselt humör när jag lade mig igår kväll, jag sov dåligt och vaknade på samma dåliga sida som jag somnade. Det här blir inte någon bra dag… Jag hade tid hos naprapaten och kom iväg som planerat. Tåget kom oxå som det skulle, men jag kom inte längre än halvvägs. När tåget skulle åka från Flemingsberg smällde det till som vid ett blixtnedslag, det blixtrade och sedan dog tåget. Det blev tyst på samma sätt som när kylen stannar vid ett strömavbrott. Det smällde en gång till. Kvinnor skrek och någon utbrast “Det brinner!”. Jag satt kvar på min plats, suckade och lade ned boken i väskan för det gick inte att läsa i det oväsendet. En man blev teatraliskt upprörd å allas våra vägnar och ringde trafikcentralen och – mer eller mindre – skällde ut den stackars människan i andra änden. Tåget hade varit dött i mindre än 3 minuter och han gapade om att han minsann inte tänkte ta ansvar för om passagerarna började “spontanevakuera”. När han lagt på vände han sig till alla och ingen. “Skjut politikerna!” Jösses. Han och jag befann oss i motsatt ände av dramatiklinjen. Sedan öppnades dörrarna och alla strömmade ut. Då smällde det till en tredje gång och gnistorna yrde från taket på vagnen jag åkt i. Om jag hade varit på bättre humör och haft mer tålamod hade jag nog väntat ett tag trots att jag hade en tid att passa, men inte idag. Jag ringde AAA-kliniken och det var L som svarade. Jag sa som det var. Pendeltåget hade dött i Flemingsberg och jag ville lämna återbud för jag pallade inte med stressen som ovissheten i väntandet innebar. Jag har tid på tisdag igen. Mindre än 10 minuter efter att vi lämnat tåget norrut kom ett tåg söderut – hem – och när jag klev på det stod fortfarande det trasiga tåget kvar. Skit samma. Det luktade bränt om det här tåget oxå och det lät inte friskt… När jag kom hem var jag leds och visste inte vad jag skulle göra. Klockan var inte ens 10. Jag skulle kunna städa buren och på så sätt kunna somna i soffan efter lunch. Blä. Fila naglarna? Blä. Stryka underläggen. Blä. Det blev soffan. En ljudbok och patiens i mobilen. Jag grät lite. Allt var skit. Sedan somnade jag.
Har ni tänkt på vilken låg status begrepp som naiv och godtrogen har? De har blivit synonymer till idiot. Vem vill bli klassad som idiot? Inte jag, men för att slippa undan det måste jag bli mer misstänksam, visa större misstro och vara skeptisk och ifrågasättande till allt. Det är slitigt och det får mig att må dåligt. Jag blir deprimerad av att vara negativ. Duh! Jag vill vara positiv och ha tilltro till mina närmaste medmänniskor (även om jag inte har det till Människan).
Igår eftermiddag ringde 2 unga killar på dörren. De representerade Oxfam och raggade bidragsgivare som vill skänka pengar för att fler familjer Långt Borta ska få rent dricksvatten. De hade neongröna västar med Oxfam tvärs över bröstet och de hade ID-brickor och de hade massor av information. Mitt misstänksamma introverta jag ville säga att jag inte var intresserad, men hjärnan kortslöt sig och jag fick inte fram ett ljud och det utnyttjade den ene killen genom att prata på. Just igår hade jag turen att Pär var hemma och hans hjärna fungerade och medan han ställde frågor lyssnade jag. Det slutade med att killarna satt i vårt kök medan Pär försedde de med de nödvändiga uppgifterna för bidrag via autogiro. Mitt misstänksamma jag som inte vill bli kallad för idiot funderade på om jag inte borde fota deras ID-brickor med mobilen uti fall att och “Pratar den andre killen alltid så där otroligt mycket för att distrahera?!”. Varken Pär eller jag kände dåliga vibbar, men om vi trots allt blev lurade, så tar vi den smällen. De är alla oärliga typer i legitima uniformer som sabbar för alla de som faktiskt är ärliga. “Du läser väl tidningarna? De bryter sig in och rånar gamlingar hela tiden!” Jag kan helt ärligt säga att om jag hade varit ensam hemma hade jag inte släppt in dem. Idiot eller ej.
Samma dilemma uppstod när jag var tvungen att beställa reparation av tvättmaskinen (6 år gammal, 5 års garanti – meh!). Den sjukskrev sig för en vecka sedan och det var ingen överraskning. Den hade visat tecken på utbrändhet ett bra tag genom att inte orka centrifugera eller tömma ut vattnet. De paranoida tankarna gällade herr Reparatör tog sig uttryck i om jag skulle kräva att få se ID-handling innan jag släppte in honom och om jag skulle undvika att avslöja att jag var ensam med stort E (Pär har åkt till Öland och Elin bor hos Robin). “Oj, ett sms från MIN MAN som kommer hem på lunch om 10 minuter och oj, igen – han har med sig VÅR DOTTER!” Jag skulle ta en kurs i självförsvar om det inte var för att jag är så introvert att jag hellre tampas med bovarna själv (jag har ju 2 marsvin med vassa tänder och klor) än konfronteras med en grupp människor. 20 över 11 ringde herr Reparatör på dörren och sa: “Tvättmaskin?”. Han presenterade sig inte utan klev på och raka vägen in i badrummet, försäkrade sig om att han hade fattat vad felet var och så satte han igång. Det tog 1,5 timme med liten assistans från mig. Diagnosen blev inte utbrändhet utan förstoppning. Avlagringar, förmodligen bestående av hö och marsvinspäls hade korkat igen slangen så till den milda grad att han fick byta den helt. “Nu ska den fungera igen.”, sa han innan han samlade ihop sina verktyg och den gamla slangen och gick lika tvärt som han kom. Det kommer en faktura, men jag hann inte fråga på hur mycket. Jag hann heller inte fråga var i maskinen han hittade 3 av Elins små, vita strumpor som har varit efterlysta i evigheter och som låg kvar på badrumsgolvet täckta av ingrodda dammtussar. Det är ingen myt att tvättmaskinen äter strumpor, men det krävs en obduktion för att få tillbaka dem.
Jag har tvättat 3 maskiner, så den fungerar och är åter i aktiv tjänst!
Vilken hälsans skitdag det här blev då! 20 över 9 tog jag med stavarna ut och stapplade runt Flaten. Stolpigt och vingligt, oflyt och trötta armar. Det gick långsammare och långsammare. Blä! Våren har gjort halt och det var bara ett par plusgrader med isiga vindar. Snön vräkte ned i helgen. Jag har haft så ont i vristerna resten av dagen. Trötthet.
Det blir i alla fall en låtlisterepresentant idag: Duvchi med “Unfamiliar love – Carli Remix”.
En överväldigande misströstan sveper över mig allt oftare. På gränsen till depression. Perioderna med ork och en samarbetande kropp blir allt kortare och min buffert för att stå emot vågorna av misströstan blir allt mindre. Förra veckan gjorde jag allt rätt för att minska chocken efter en – för mig – stressig vecka. Jag passade på att träna när jag kunde och jag vilade när jag kunde. Jag fokuserade på en uppgift i taget för att inte bli överväldigad. Jag pysslade om mig själv inklusive en ovanlig tröstätning. Allt ledde fram till Pärs födelsedagsmiddag på lördagen som jag gruvade mig oerhört inför. Det blev ganska trevligt som så och vi blev bara 7 personer vilket drog ned på stimmigheten, men jag tog en extra Lyrica för säkerhets skull. Crocsen hjälpte mig mycket och gjorde att jag inte fick så ont i vare sig fötterna eller ryggen, men disken gav mig nästan panik. Pär och jag hjälps alltid åt vid såna här tillfällen och kanske berodde det på att jag inte var riktigt lika alert som vanligt (jag brukar oftast grovdiska lite då och då) för berget av disk kändes … det var inte möjligt att överblicka och jag visste inte var jag skulle börja. Jag blev tvärtrött när vi var klara strax efter 21 och jag var trött hela dagen igår och det är förmodligen samma trötthet som satte käppar i hjulet vid stavgången. Misströstan drog in som en tsunami och det enda jag känner för att göra är att lyssna på en bok, spela på mobilen och äta choklad & chips.
Stavgång, typ, i 70 minuter. Min absoluta favoritrunda runt Flaten som jag inte har gått på flera månader. Det var inte förrän jag hade kommit drygt halvvägs som det blev någon sorts flyt över stavgången. Vissa dagar är det helt jävla kört att få någon ordning på det! Jag blir irriterad och frustrerad och stressad. Till slut orkar jag inte lyssna på musik eftersom det känns som om den hindrar mig från att fokusera. Så kändes det idag. Igen. Jag stängde av och fortsatte framåt. Lyssnade på fågelsången – rena rama konserten! Prasslet från min jacka. De taktfasta dunsarna när stavarna sattes i marken. Stressen sjönk undan. Sedan kunde jag lyssna på musik igen, men när jag hade kommit fram till favoritslingan längs med Flaten stängde jag av. Nu hördes kvackandet från sjöfåglarna. På den sneda och vinda bryggan låg 3 stycken och slappade. Jag stannade och tittade, ville fota. De verkade kunna läsa mina tankar för jag hann inte få upp mobilen innan de, den ena efter den andra, gled ner i vattnet. “Kvack! Varning för fotande tvåbening! Kvack!”
Herr och fru and fann sig i att fotas (frun ligger på bryggan).En mäktig ek mot en illande blå vårhimmel.Plötsligt dräller det av vårtecken. Blåsippor, krokusar, tussilagor, vitsippor och knoppar på syrénbuskarna.
Dagens låtlisterepresentant blir den sista låten innan jag kom hem: Bob Moses, RAC med låten “Tearing me up (RAC-mix)”. Det är så det känns när stavgången inte vill sig…
