Nobelpristagare

“Begravd jätte” av Kazuo Ishiguro. 

VARNING! Mot slutet av den här recensionen avslöjar jag lite av mystiken.  

Litteraturens nobelpristagare 2017 och för en gångs skull kände jag till författaren i och med att “Återstoden av dagen” är en av hans berättelser. Den såg jag som film för en herrans massa år sedan och minns den som brittiskt välgjord, lågmäld och långsam, men jag minns inte om jag tyckte den var bra. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan, men inte till slut. “Never let me go” lyssnade jag oxå på, även den avbröt jag – den var helt enkelt tråkig och jag förstår inte varför den hyllas. Nästa experiment blev “Begravd jätte” eftersom den klassar in som fantasy (åtminstone till viss del), men nä-ä-ä-ä-Ä! Vad är det jag missar?! Vad är det jag inte förstår?! “Mästerlig roman” enligt GP; “…fredsapell och kärleksroman…” enligt SvD; “En roman som handlar mer om grunderna för våra egna liv och samhällen…” enligt Aftonbladet. Svenska Akademiens motivering: “…med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.” Alltså… VA?! Enligt mig handlar “Begravd jätte” om 500-talets England med kung Arthurs riddare som självutnämnda hjältar och ett åldrande par som bestämmer sig för att söka upp sin son som bor i en annan by än de själva. Det finns en hon-drake oxå som ligger bakom ett fenomen som gör att människorna förlorar minnen som en kollektiv demens. Det åldrande paret har glömt att de har en son, men lyckas få tillbaka minnena lite i taget. Nu vet jag inte hur det går för dem eftersom jag inte läste ut den här boken. Heller. Dialogerna känns konstlade och krystade och saknar flyt. Jag fick ingen som helst känsla för personerna. Texten kändes som ett manus där inga uttryck eller känslor fanns tillgängliga. I scenen där de kämpar mot ett monster ligger plötsligt nämnda monster dött, halshugget, men hur gick det till? Jag läste om scenen flera gånger, men fick ingen klarhet. Tummen ner och rakt i papperskorgen! Omslaget är jäklig läckert. Alltid nåt.

 

Fosterföräldrar

En brittisk författare som heter Cathy Glass och är fosterförälder. Den första boken jag lyssnade på var “Skadad”/”Damaged” och det var en av de starkaste böcker jag har träffat på. Den var bra och den var hemsk. Jag grät medan jag lyssnade. Den var väldigt intressant oxå. Jag funderar ofta över allt som har att göra med kontakten med barn, från det rent praktiska till det psykologiska och vilka följder det kan få – både positiva och negativa. Lärare, fosterföräldrar, dagispersonal, barnläkare – de är hjältar i mina ögon för de ansvarar för vår framtid, men de får inte det erkännande de förtjänar.

Det är de brittiska lagarna och reglerna kring omhändertagande av barn som skildras i böckerna, men jag tar för givet att de, rent principiellt, inte skiljer sig så mycket från de svenska. Det handlar om att fånga upp de barn som far illa och i bästa fall hjälpa föräldrarna in på rätt spår, i sämsta fall se till att barnen får en ny familj. Det är många och starka känslor inblandade som det ofta blir när det handlar om att någon inte klarar av sitt föräldraansvar. Kritik och skuldbeläggande. Rädsla. Det är definitivt inte alla som klarar ett sånt arbete. Bara det att de egna barnen lär sig att ta emot och acceptera “tillfälliga syskon” under perioder av ett par månader till ett drygt år…

Boken jag lyssnar på just nu heter “Another forgotten child”. Det är Denica Fairman som läser och hon är fantastiskt bra på det. Amy är 8 år, hon kan inte läsa eller skriva och under de 4 år hon har gått i skolan har hon inte kommit i tid en enda gång eftersom hennes mamma sover ruset av sig och inte vaknar förrän på eftermiddagen. De andra barnen vill inte leka med henne eftersom hon stinker och har hela håret fullt av löss. Hon har aldrig suttit vid ett matbord där möblerna inte är fastskruvade i golvet som på McDonalds eller ätit med bestick. Att bada i varmt vatten blir en helt ny upplevelse och Amy tycker om det. Målsättningen är att Amy ska kunna flytta hem igen. Den målsättningen gäller för alla omhändertagna barn och oftast är det faktiskt möjligt eftersom de flesta föräldrar är beredda att göra allt för att få tillbaka sina barn. I Amys fall var det inte möjligt utan hon får flytta till en “forever family” – jag tycker om det uttrycket för det signalerar stabilitet och trygghet.

En tanke som slog mig medan jag lyssnar är att Cathy Glass tillsammans med alla fosterföräldrar verkligen tycker om andra människor. Inte bara barn. Det är en människokärlek som är främmande för mig. Dels ömmar hon för barn som far illa, men hon dömer inte föräldrarna som inte klarar av det och det måste vara en grundförutsättning. Naturligtvis blir hon arg och förtvivlad över vad vissa föräldrar utsätter sina barn för – hon är inte mer än människa hon heller – men många av dem är öppna för förändring. Det handlar om att vilja tro att de gör sitt bästa med de förutsättningar de har och personligen har jag svårt att vara så generös. Det är där människokärleken kommer in i bilden. Jag känner igen mig i sättet hon uppfostrar både sina egna och fosterbarnen; det är mycket sunt förnuft utan fysiska bestraffningar, men med rutiner och begränsningar. Vi tänker lika, Cathy Glass och jag!

På Storytel finns 17 titlar på engelska, men endast en på svenska. Denica Fairman kommer från British Columbia och talar brittisk engelska vilket jag föredrar framför amerikansk. Det här är de första böcker på engelska som jag har lyssnat på och upptäckte att det inte innebär några som helst problem! Jag tycker att det är lättare att lyssna på engelska än att läsa på engelska; jag får det korrekta uttalet på köpet och det underlättar på något sätt förståelsen. Denica Fairman är en oerhört skicklig uppläsare och just den här boken om Amy är faktiskt rolig trots det allvarliga ämnet. Amy är en unge med huvudet på skaft och ett sinne för humor.

 

Min syn på vem som är en hjälte

En övning för journalistkursen. Idén är min egen, men det har väl ingen större betydelse för det handlar om att skriva.

Hjältar

Det är länge sedan någon man eller kvinna iklädd färgstarka trikåer, slängkappa och mask syntes till. Den senaste jag gången jag såg någon var när grabbarna i ”Big bang theory” klädde ut sig till Flash Gordon. Fyra Flash Gordon i ett och samma vardagsrum. Varje gång jag tittar på Spindelmannen-filmerna önskar jag att han fanns i verkligheten. En vigilante som verkar osårbar och som skyddar oss vanliga dödliga när lagens långa arm tappar taget om skurkarna. Ibland dyker det upp en tidningsrubrik som handlar om någon som tröttnat på att de skyldiga inte får sina rättmätiga straff och därför tar saken och lagen i egna händer. Jag hejar på. Inte för att de i sin tur bryter mot lagen utan för att de har min fulla förståelse. Föräldrar som ger tillbaka den mobbing deras barn har utsatts för. Pappor som letar upp dotterns våldtäktsman när bevisningen har haltat. Butiksinnehavaren som tröttnar på att bli rånad och försvarar sig med ett olagligt vapen. Var är Spindelmannen när man behöver honom?

När det svenska hockeylandslaget kommer hem och möts av hurrande folkmassor på Sergels torg och inte bara lösnummertidningar som Aftonbladet utan även Dagens Nyheter kallar dem för hjältar  förhåller jag mig kallsinnig. Jodå, rent idrottsligt är det en prestation, men inte tusan handlar det om hjältemod. De har inte gjort något som på något sätt förbättrar min tillvaro eller underlättar min situation. De bekämpar inga orättvisor. Det enda de riskerar är knäckta ben och skärsår.

En ensamstående förälder som gör sitt bästa för att uppfostra sina barn till anständiga samhällsmedborgare eller en underbetald polis som får stå ut med både okvädningsord och hot. Sköterskor som blir utbytta mot spanska vikarier för att man hellre vill spara pengar än att ge dem högre lön. Personalen i Konsumbutiken som alltid, alltid är trevlig och hjälpsam. Lärare vars händer är så bakbundna av pappersarbete att undervisningen hamnar i bakgrunden. Förskolepersonal som får stå ut med ouppfostrade ungar eftersom föräldrarna är så upptagna av att upprätthålla sin ytliga status att de inte hinner umgås med sina egna barn. Hemtjänstvårdarna som är så tidspressade att de knappt hinner in genom dörren innan de måste vidare till nästa. Alla som arbetar med alla former av renhållning och städning. Det är de här människorna som är hjältar. Det är de som får allt att gå runt. Det är de som förtjänar att hyllas på Sergels torg och få rubriker i Aftonbladet och Dagens Nyheter.