“Begravd jätte” av Kazuo Ishiguro.
VARNING! Mot slutet av den här recensionen avslöjar jag lite av mystiken.
Litteraturens nobelpristagare 2017 och för en gångs skull kände jag till författaren i och med att “Återstoden av dagen” är en av hans berättelser. Den såg jag som film för en herrans massa år sedan och minns den som brittiskt välgjord, lågmäld och långsam, men jag minns inte om jag tyckte den var bra. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan, men inte till slut. “Never let me go” lyssnade jag oxå på, även den avbröt jag – den var helt enkelt tråkig och jag förstår inte varför den hyllas. Nästa experiment blev “Begravd jätte” eftersom den klassar in som fantasy (åtminstone till viss del), men nä-ä-ä-ä-Ä! Vad är det jag missar?! Vad är det jag inte förstår?! “Mästerlig roman” enligt GP; “…fredsapell och kärleksroman…” enligt SvD; “En roman som handlar mer om grunderna för våra egna liv och samhällen…” enligt Aftonbladet. Svenska Akademiens motivering: “…med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.” Alltså… VA?! Enligt mig handlar “Begravd jätte” om 500-talets England med kung Arthurs riddare som självutnämnda hjältar och ett åldrande par som bestämmer sig för att söka upp sin son som bor i en annan by än de själva. Det finns en hon-drake oxå som ligger bakom ett fenomen som gör att människorna förlorar minnen som en kollektiv demens. Det åldrande paret har glömt att de har en son, men lyckas få tillbaka minnena lite i taget. Nu vet jag inte hur det går för dem eftersom jag inte läste ut den här boken. Heller. Dialogerna känns konstlade och krystade och saknar flyt. Jag fick ingen som helst känsla för personerna. Texten kändes som ett manus där inga uttryck eller känslor fanns tillgängliga. I scenen där de kämpar mot ett monster ligger plötsligt nämnda monster dött, halshugget, men hur gick det till? Jag läste om scenen flera gånger, men fick ingen klarhet. Tummen ner och rakt i papperskorgen! Omslaget är jäklig läckert. Alltid nåt.