Fosterföräldrar

En brittisk författare som heter Cathy Glass och är fosterförälder. Den första boken jag lyssnade på var “Skadad”/”Damaged” och det var en av de starkaste böcker jag har träffat på. Den var bra och den var hemsk. Jag grät medan jag lyssnade. Den var väldigt intressant oxå. Jag funderar ofta över allt som har att göra med kontakten med barn, från det rent praktiska till det psykologiska och vilka följder det kan få – både positiva och negativa. Lärare, fosterföräldrar, dagispersonal, barnläkare – de är hjältar i mina ögon för de ansvarar för vår framtid, men de får inte det erkännande de förtjänar.

Det är de brittiska lagarna och reglerna kring omhändertagande av barn som skildras i böckerna, men jag tar för givet att de, rent principiellt, inte skiljer sig så mycket från de svenska. Det handlar om att fånga upp de barn som far illa och i bästa fall hjälpa föräldrarna in på rätt spår, i sämsta fall se till att barnen får en ny familj. Det är många och starka känslor inblandade som det ofta blir när det handlar om att någon inte klarar av sitt föräldraansvar. Kritik och skuldbeläggande. Rädsla. Det är definitivt inte alla som klarar ett sånt arbete. Bara det att de egna barnen lär sig att ta emot och acceptera “tillfälliga syskon” under perioder av ett par månader till ett drygt år…

Boken jag lyssnar på just nu heter “Another forgotten child”. Det är Denica Fairman som läser och hon är fantastiskt bra på det. Amy är 8 år, hon kan inte läsa eller skriva och under de 4 år hon har gått i skolan har hon inte kommit i tid en enda gång eftersom hennes mamma sover ruset av sig och inte vaknar förrän på eftermiddagen. De andra barnen vill inte leka med henne eftersom hon stinker och har hela håret fullt av löss. Hon har aldrig suttit vid ett matbord där möblerna inte är fastskruvade i golvet som på McDonalds eller ätit med bestick. Att bada i varmt vatten blir en helt ny upplevelse och Amy tycker om det. Målsättningen är att Amy ska kunna flytta hem igen. Den målsättningen gäller för alla omhändertagna barn och oftast är det faktiskt möjligt eftersom de flesta föräldrar är beredda att göra allt för att få tillbaka sina barn. I Amys fall var det inte möjligt utan hon får flytta till en “forever family” – jag tycker om det uttrycket för det signalerar stabilitet och trygghet.

En tanke som slog mig medan jag lyssnar är att Cathy Glass tillsammans med alla fosterföräldrar verkligen tycker om andra människor. Inte bara barn. Det är en människokärlek som är främmande för mig. Dels ömmar hon för barn som far illa, men hon dömer inte föräldrarna som inte klarar av det och det måste vara en grundförutsättning. Naturligtvis blir hon arg och förtvivlad över vad vissa föräldrar utsätter sina barn för – hon är inte mer än människa hon heller – men många av dem är öppna för förändring. Det handlar om att vilja tro att de gör sitt bästa med de förutsättningar de har och personligen har jag svårt att vara så generös. Det är där människokärleken kommer in i bilden. Jag känner igen mig i sättet hon uppfostrar både sina egna och fosterbarnen; det är mycket sunt förnuft utan fysiska bestraffningar, men med rutiner och begränsningar. Vi tänker lika, Cathy Glass och jag!

På Storytel finns 17 titlar på engelska, men endast en på svenska. Denica Fairman kommer från British Columbia och talar brittisk engelska vilket jag föredrar framför amerikansk. Det här är de första böcker på engelska som jag har lyssnat på och upptäckte att det inte innebär några som helst problem! Jag tycker att det är lättare att lyssna på engelska än att läsa på engelska; jag får det korrekta uttalet på köpet och det underlättar på något sätt förståelsen. Denica Fairman är en oerhört skicklig uppläsare och just den här boken om Amy är faktiskt rolig trots det allvarliga ämnet. Amy är en unge med huvudet på skaft och ett sinne för humor.

 

Elegans och stil

“Elegance” av Kathleen Tessaro med Elizabeth McGovern som uppläsare. Det fanns en period på 90-talet när jag läste mycket på engelska bland annat “Elegance”. Jag tror att den inte tillhörde de böcker som åkte ut i Den Stora Utrensningen för några år sedan. Jag minns att jag tyckte om den, att den var smårolig och hade ett snyggt omslag. Nu har jag lyssnat på den och jag tycker fortfarande om den och den är fortfarande smårolig. Omslaget är ett annat.

Louise Canova upplever en tomhet i sitt liv. Hon är missnöjd med det mesta, men framför allt tycker hon inte om sig själv. Hon älskar att strosa mellan hyllorna i antikvariat. Inklämd bland tjocka böcker hittar hon en tunn volym som liksom lockar på henne. Den handlar om allt som en kvinna behöver veta om stil och elegans. För Louise blir den en självhjälpsbok, en katalysator som för med sig flera förändringar främst i hennes förhållande till sig själv.

Boken som Louise hittar finns i verkligheten och är skriven av Geneviève Antoine Dariaux, “A guide to elegance”. Den fick ett uppsving i och med Kathleen Tessaros roman. Det första Louise Canova gör är att rensa sin garderob tills det bara finns basplagg kvar. Enkla, stilrena basplagg. Kläderna får henne att känna sig annorlunda och det i sin tur ger henne en annan utstrålning som omgivningen märker. Det är ingen magisk sagoformel för man ger alltid ett annat intryck när man har kläder som sitter som de ska och som man trivs i. Själv är jag sällan till min fördel i finkläder. Ironiskt nog. Boken som Louise läser som en bibel är skriven i punktform från A-Z. Det finns råd som är helt förnuftiga och andra som är så hedenhösiga att jag hoppas att ingen verklig kvinna tar dem till sig t.ex. att din man bör slippa se dig osminkad på morgonen eftersom det, mer eller mindre, kan förstöra hans dag.

Elizabeth McGovern gör en enastående inläsning! Bra tempo och behaglig röst. Passagerna med Mme Dariauxs tips läser hon med brittisk accent (hon är egentligen amerikanska) och stort allvar.