”22/11 1963” av Stephen King. Ja jävlar i min lilla låda vilken berättelse!!! Jag skulle kunna nöja mig med det omdömet för det summerar upplevelsen på ett tillfredsställande sätt, men den förtjänar mer än så.
Jake Epping bor i Lisbon Falls, Maine och arbetar som lärare i engelska på high school. Han äter ofta på ”Al’s diner” och är ganska tjenis med ägaren och därför reagerar han när Al från en dag till en annan förvandlas från en fullt frisk äldre man till en som ser ut att ha ena foten i graven. När Al ber Jake att komma till restaurangen efter stängningsdags ser han en chans att få en förklaring, men när Al berättar att han har hittat en port till det förflutna, han kallar det för ”kaninhålet”, har Jake oerhört svårt att tro på honom. Al visar in honom i skafferiet och uppmanar honom att blunda och föreställa sig det första trappsteget ned i en kolsvart källare. Jake gör det, tar några steg till och när han öppnar ögonen står han bakom yllefabriken som varit nedlagd i många år, men som nu är i full verksamhet. Han snokar runt och får klart för sig att det är Lisbon Falls den 9 september 1958. När han hittat tillbaka till Als skafferi har det inte gått mer än 2 minuter. ”Det går aldrig mer än 2 minuter.”, förklarar Al. Han har tillbringat flera år i Landet Längesen, men när han återvände hade det bara förflutit 2 minuter. Varje gång han kommit tillbaka till nutiden har allt nollställts, så när han går genom ”kaninhålet” igen börjar allt om från 9 september 1958. Al är döende i cancer och vill att Jake ska ta över hans mission, den att förhindra mordet på president Kennedy.
Det här är en fantasieggande filosofisk intrig för vem har inte ägnat sig åt tanken ”Om jag kunde gå tillbaka i tiden skulle jag ändra på…”? Här kommer begreppet fjärilseffekten in som innebär att om man går tillbaka och ändrar en sak, en liten detalj eller ett presidentmord, kan det få följdeffekter som är omöjliga att förutse. Både Al och Jake gör en ”provrunda” för att se om det över huvud taget går att ändra på det förflutna och det visar sig att det förflutna är obändigt och lägger hinder i vägen. ”Motståndet mot förändring är proportionellt mot hur mycket framtiden kan komma att påverkas av en viss handling.” Om man försöker förhindra ett presidentmord som påverkade hela världen får man räkna med ett visst motstånd.
Boken är en storpocket på nästan 800 sidor och det en av Stephen Kings böcker som håller hela vägen, från första sidan till sista. Jag gillar Stephen King och har läst hans böcker under mer än 30 års tid, men alltför många av dem har en bloddrypande final. ”22/11 1963” skiljer sig från mängden eftersom den inte handlar om något övernaturligt (bortsett från tidsresorna förstås) eller om utomjordingar eller otäckheter som klär ut sig till clowner för att lura barn. Därför blir finalen inte bloddrypande och det är en av bokens absoluta fördelar.
Strängteorin bygger, förenklat, på att det finns flera parallella universum där t.ex. jag själv lever mitt liv helt ovetande om alla andra jag som lever sina liv i alla andra parallella, samtidiga universum. Det är möjligt att det jag skriver nu är en spoiler och i så fall kan du som inte har läst den här boken sluta här. Al var säker på att alltihop nollställdes varje gång han klev genom ”kaninhålet”, men i stället bildades en ny sträng varje gång och den strängen innehöll allt som en händelsekedja för med sig. Han hoppade fram och tillbaka en gång i veckan under flera års tid och varje gång skapades en ny händelsekedja. Finns det utrymme för hur många strängar som helst? Kan en sträng brista och vad innebär det? Det är oöverskådligt! Jag har en egen liten fundering som har att göra med att Jake övervägde att stanna kvar i Landet Längesedan. Vad skulle hända när tidpunkten för hans födelse inföll eller skulle hans inhopp i det förflutna få en fjärilseffekt som gjorde att han inte föddes, men om han inte föddes skulle han ju inte ha fått möjlighet att ta sig genom ”kanihålet”. Eller?
