Tårar och renhet

Klockan 20 över 8 steg jag upp. 1 timme senare satt jag i vardagsrummet och grät. Jag har städat idag. Det första jag alltid gör är att fälla upp torkställningen på balkongen för att kunna lägga ut mattor och kuddar för vädring. Jag trampade snett och vrickade till foten. Den högra naturligtvis för det är väl lika bra att fortsätta på den fot som snart är obrukbar? Jag svor högt och trodde inte att det var sant. Jag kände mig motarbetad och jag grät. “Ska det aldrig ta slut?!”, frågade jag högt och lade till några väl valda kraftord. Naturligtvis skulle jag ha kunnat skjuta upp städningen, men jag blev så kräkfärdigt leds på fotjäveln att jag genomförde det jag hade planerat även om det blev en “bas-städning” utan något extra gnuggande. Den allmänna klumigheten höll i sig och jag rev ned saker och tappade saker och saker trillade ned i huv’et på mig och jag undrade om jag skulle överleva dagen över huvud taget. När jag var färdig och stod i duschen tillät jag mig att känna efter och foten värkte ordentligt. Stukad snarare än vrickad. Voltaren-salva och högläge. Minnesbilder… Trösten är att lägenheten är ren, lakanen är rena, pyjamasen är ren, jag är ren och eftersom det är fredag finns det choklad & chips hemma. Elin är med Robin på Grönans säsongsavslutning där Europe står på scenen. Pär tältar på Sörmlandsleden med sin syster med son. Frid råder.

                                                                                                

Ordkonstnär

Efter lunchen kände jag mig ämlig. Förkylningen däbbde iged däsad och gjorde att jag fick andas genom munnen och slemmet tryckte mot pannan. “Snoriga Sture” med Robert Broberg dök upp bland all gegga.

Det kändes genast bättre! Den får vara min signatur de närmaste dagarna. På samma album finns “Gummimadrassen” som är vansinnigt fnissig och jag älskar säckpiporna. Lyssna!

Han var en ordkonstnär och utnyttjade och tänjde och bände språket på samma sätt som August Strindberg och Povel Ramel. Han har lämnat ett tomrum efter sig… Han är otroligt söt på den här bilden!

 

 

 

 

Det enkla

Ett paraplyställ som får hålla reda på allt utom paraplyer t.ex. gångstavar och enbenta kamerastativ. Så smart och så enkelt! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Hos Gerdmans  finns enkla paraplyställ som inte kostar skjortan.

 

Det matchar brandsläckaren.
Det matchar brandsläckaren.
Perforeringen minskar intrycket av plåtburk.
Perforeringen minskar intrycket av plåtburk.

Social baksmälla

Vi hade Vårat Gäng här på middag igår (minus svärisarna som är på Öland). Det var god mat (Pärs förtjänst) och trevligt större delen av tiden. Jag var nervös för att träffa Robin för första gången sedan mitt psykbryt och jag var inte avslappnad för fem öre under de dryga 4 timmar som de var här. Vid några tillfällen hamnade jag mitt emellan 2 olika samtal som pågick i varsin ände av gruppen och jag upplevde det som oerhört påfrestande. Jag fick anstränga mig enormt för att fokusera på det samtal som jag själv deltog i och utestänga det andra. Nästan kortslutning i hjärnan. Det var lättare mot slutet när jag var för trött för att delta i något samtal utan bara stängde ute rubbet. Slutresultatet av middagsbjudningen var tillfredsställande så till vida att jag inte fick något psykbryt, jag skällde inte ut någon och jag var inte gapig. Kan man begära mer? Hehe. Jag fick bita ihop vid flera tillfällen för att inte börja argumentera där en argumentation inte hörde hemma. En sammanlagd ansträngning som gav mig social baksmälla.

Jag vaknade vi 9 idag, gick på toaletten, tog mina mediciner + Ipren mot huvudvärk (man skulle kunna tro att jag hade en vanlig fyllebaksmälla), startade den dagens första tvättmaskin och sov sedan till 12. Efter det har jag känt mig som en människa.

Nu tänker jag gnälla på dagens unga vuxna som antingen inte vet något om vanligt hyfs eller helt enkelt skiter i det. Nästa gång Vårat Gäng kommer hit ska jag samla in alla mobiler och låsa in dem i ett skåp för det är så förbannat oartigt och otrevligt när en eller flera av gästerna sitter med sina mobiler och klart och tydligt signalerar att “Nu tycker jag att det börjar bli tråkigt”. Det finns inget annat sätt att tolka det på. När de dessutom sitter och fnissar över bilder från en gemensam utekväll…

De flesta gånger som Pär och jag är bjudna hem till svärisarna eller svägerskan (på middag) brukar vi ta med t.ex. blommor. Artighet och ett tecken på uppskattning för att de har lagt ned tid och energi på en middagsbjudning. Även om det handlar om Pärs föräldrar eller Pärs syster dvs. släkten, så har vi aldrig satt ordet “bara” framför som ett sätt att signalera att det ju inte handlar om Nobelmiddagen. Om svärisarna hade varit med igår, så vet jag att de hade haft blommor med sig. Svägerskan bad om ursäkt för att de inte hade något med sig. Hon hade jobbat hela dagen och de hade inte hunnit. Det faktum att hon bad om ursäkt visar att vår inbjudan uppskattas och det är mer än “bara hennes bror” som de besöker. Jag kräver inte presenter och blommor i en ständig ström, men jag vill inte bli tagen för given. Jag har skrivit i allmänna ordalag, men jag hoppas ändå att budskapet når fram.

Spoilervarning utfärdas! Bokrecension.

“Liv efter liv” av Kate Atkinson med Anna-Maria Käll som uppläsare. Ursula Todd föds den 11 februari 1910, men överlever inte då navelsträngen är lindad runt hennes hals. Ursula Todd föds den 11 februari 1910, men drunknar sommaren 1915. Ursula Todd föds den 11 februari, men dör under ett bombanfall under andra världskriget. Ursula Todd föds verkligen den 11 februari och de sätt hon dör på stämmer oxå. Hon föds flera gånger och lever om sitt liv som sig själv flera gånger och hon gör det med en märklig känsla av déja vu.

Det finns 3 filmer som jag tänkte på när jag lyssnade på boken: “Groundhog day” där mannen vaknar upp till samma måndag om och om igen, “Sliding doors” där en struntsak leder till 2 helt olika liv och “Butterfly effect” där en möjlighet att gå tillbaka för att ändra historien får oanade konsekvenser (boken “22/11 1963” handlar oxå om “butterfly effekten”, men den har jag inte läst än). Det här är fantasieggande på ett filosofiskt plan! Hur många gånger har jag inte tänkt: “Om jag ändå hade gjort så i stället” eller “Varför gick jag inte den vägen i stället”. Som den 1:a maj när Elin var 2 år(?) och vi var på väg till parkeringen som låg vid Klara sjö. Jag tog en genväg och fick vänta på Pär som fick gå runt med Elin i vagnen. Om jag hade gått runt tillsammans med dem hade det kanske tagit lite längre tid och då hade vi förmodligen inte blivit påkörda av en taxi vid rödljuset (chaufförens försvarade sig med att han inte trodde att vi skulle stanna. Vid ett rödljus?!) och därmed sluppit våra bestående nackbesvär. Men hur hade det blivit i stället? Vi fick, trots allt, ut en del trevliga pengar på olycksfallsförsäkringen.

Om du inte vill veta hur boken slutar ska du sluta läsa här!

Prologen till “Liv efter liv” antyder att Ursula Todd skjuter Hitler innan han har startat andra världskriget. Sedan inleds första kapitlet med att hon föds den 11 februari 1910 och man får följa henne i liv efter liv fram till den dagen hon åter igen höjer pistolen mot Hitler. Den sortens upplägg tillhör mina absoluta favoriter! Cirkeln sluts. Men – och det är ett stort men-  för trots att hon verkligen skjuter Hitler bryter andra världskriget ändå ut om jag inte har fattat fullständigt fel. Naturligtvis kan ingen säga att det är fel för det finns ingen som kan bevisa att kriget hade kunnat undvikas bara Hitler försvann, men jag är övertygad om att det hade blivit så och därför blev jag konfunderad av slutet. Det har blivit mycket andra världskriget för mig den senaste tiden, jag har lyckats välja både fysiska och ljudböcker som utspelar sig då och även denna bok handlar mer om det lidande som alla civila utsätts för i ett krig; bombanfall, svält, sömnbrist, förlust av familjemedlemmar och vänner, ovisshet. Ursula Todd upplever andra världskriget på flera sätt och inget av dem för med sig något som helst positivt och därför bestämmer hon sig för att ta saken i egna händer och stoppa det innan det är ett fullbordat faktum. Hon har facit i hand i förväg. En annan anledning till att jag reagerade så starkt på att kriget ändå blev av är att jag har lyssnat på “Adolf Hitler” av Bengt Liljegren där man får veta att Hitler vid ett tillfälle under tidigt 1930-tal var väldigt nära att begå självmord, men blev avbruten och jag kan inte låta bli att undra hur det hade sett ut i världen om han verkligen hade dött då och inte som en feg utväg de sista dagarna innan krigsslutet?

Summering: en mmmmycket bra bok! Författaren har ett härligt språk och lyckas få in lågmäld humor. Den blir inte tjatig trots att det är ett och samma liv som upprepas för Kate Atkinson har ett sätt att ta med det som är avgörande samtidigt som hon påminner lyssnaren/läsaren genom små detaljer som ger en just-det-känsla. Skickligt!

En avslutande fundring: kanske är min egen déja vu-känsla tecken på tidigare liv som mig själv? *gåshud*

 

 

Med facit i hand

Just nu läser jag “Om du får det här brevet” av Saran Blake som utspelar sig under andra världskriget. Den är väldigt bra och medan jag läser slår det mig hur de som var med och såg hur Hitler stormade fram, förklarade krig mot allt och alla och sedan hur just judarna var i majoritet bland flyktingarna. Vi sitter här med facit i hand och vet precis vilken agenda Hitler hade, men det visste de inte då. Det var något som som sakta men säkert gick upp för dem, men som de hade oerhört svårt att tro för vem skulle vilja förfölja en grupp på det viset och varför. Det känns likadant med SD idag, tycker jag. Varför lär vi oss inte av historien?

Mina marsvin

Det här har mina marsvin lärt sig:

* husse duschar alltid innan han ger dem frukostgrönsakerna, så det är ingen idé att börja tjoa förrän han kommer ut från badrummet.

* det händer att de får överbliven sallad efter vi har ätit middag, så när någon av oss reser sig tolkar de det som att vi har ätit färdigt och påminner oss om att inte slänga någon sallad i soporna. Faktum är att de börjar tjoa även när någon av oss reser sig för att t.ex. fylla på vattenglaset. Det blir lite hetsig stämning ibland. “Nu har ni ätit färdigt. Hit med salladen!” Typ.

* när jag släpar in spånsäcken och dammsugaren i köket vet Mimmi och Bibbi att jag ska städa, så de hoppar de ut.

* medan jag städar rullar jag ihop handdukarna till ett kryp-in och Mimmi vet när det är fritt fram att flytta in.

* när jag tar loss Majas vattenflaska för att byta vatten har hon lärt sig att flytta in mot väggen eftersom det inte är det minsta mysigt när jag hänger tillbaka den och en droppe alltid letar sig ned genom röret och landar på hennes rygg. *rys*

* klockan 11 är pelletstimmen och de låter mig sällan missa det. Om jag kommer hem från en promenad och klockan är efter 11 eller om jag – gud förbjude! –  har sovit till 12 (det händer), så handlar det inte om diskreta påminnelser utan om regelrätta vi-svälter-ihjäl-tjut.

Kan man låta bli att älska dem?

Något som jag skulle vilja att de lärde sig av sig själva är att när stormatte (jag) känner sig deppig ska de komma framtassande, ställa sig på bakbenen och sträcka upp frambenen som tecken på att de vet att jag behöver gosa, men man kan inte få allt.

Min Mimmi och en gurkskiva.
Min Mimmi och en gurkskiva.

 

 

Señor Peregrino

“Señor Peregrino” av Cecilia Samartin. Från baksidestexten: “Den handlar om att aldrig mista tron på kärleken och att våga leva på den sköra linjen mellan hopp och förtvivlan.” Jaha, är det det den handlar om! Jag har skrivit bokrecensioner för Skrivarsidan i ett halvt år och jag tycker att jag börjar bli bättre på det och det börjar bli riktigt roligt, men jag kommer aldrig att kunna uttrycka mig som ovan. “…våga leva på den sköra linjen…” Jag vet inte om jag vill uttrycka mig så för jag tycker att det är luddigt och krystat och ett av många försök att leta efter djup och dolda budskap som kanske inte finns. Är det verkligen det Cecilia Samartin försöker säga med sin bok? Kan det inte vara så enkelt som att hon bara vill berätta?

Det handlar om Jamilet som växer upp i en fattig by i Mexico. Hon har ett födelsemärke som täcker en stor del av kroppen som skrämmer byborna till att stöta ut henne utstött. Hennes mamma väljer att inte låta Jamilet gå i skolan eftersom hon åker på stryk redan första dagen på väg dit. När Jamilet är 17 år dör hennes mamma och hon beslutar sig för att lämna byn och ta sig över gränsen och vidare till Los Angeles där hennes moster bor sedan 10 år tillbaka. Hon börjar arbeta på Braewood Hospital som skötare till señor Peregrino. Han är en egensinnig patient med väldigt precisa önskemål och han får en hållhake på Jamilet som leder till att hon får lyssna på hans berättelse om när han vandrade till Santiago de Compostela.

Det är en riktigt bra bok! Smårolig och mänsklig. Snudd på övernaturlig, men bara snudd på. Eller det beror på vad man som läsare tror på, om man tror på att det finns mer än det som syns och kan tas på. Det gör jag! På grund av att Jamilet levde som utstött har hon ett rikt fantasiliv, men det gör också att hon är väldigt romantisk och naiv. Jag känner igen mig i hennes konstanta medvetenhet om födelsemärket för det är så jag känner mig när det gäller min övervikt. Vad är egentligen skönhet? Är det vedertagna regler som gäller eller är det betraktaren som bestämmer?