Igår kväll letade jag efter axelövningar med gummiband och hamnade på ett sidospår som handlade om att tejpa munnen för att motverka snarkning. Det går ut på att munnen hålls stängd och man blir tvungen att andas genom näsan i stället. En annan fördel med att andas genom näsan är att andningen blir djupare och bättre. Jag har nog aldrig varit den som sover med stängd mun och sedan jag fick bettskenan är det en rent fysisk svårighet. Det går att använda vanlig sårtejp som är skonsam mot huden (nej, Pär – silvertejp är inte att rekommendera i det här fallet!), så jag grävde fram sårtejpen från plåsterlådan, rev av en bit och tejpade igen munnen. Häpp! Pär sov sedan länge, så han visste inget om mitt försök, men kanske är det en önskedröm som gick i uppfyllelse? Hehe. Jag sov hyfsat, vaknade till ibland just av att munnen inte gick att öppna. Betyder det att snarkningar undveks? Jag vaknade med huvudvärk. Förmodligen spänningsvärk efter att jag hade försökt öppna munnen under natten.
Jag promenerade 65 minuter runt Flaten i ösregn. Det var skönt även om benen kändes tunga efter gårdagens gummipass. Fördelen med regn är att det inte är så mycket folk i farten.
Dagens låtlisterepresentant blir Level 42 med “Something about you”. Jag hade med den för 5 månader sedan – jag tröttnar inte på den! – och just idag fick den endorfinerna att flöda och gav mig ståpäls. Jag tillägnar den Pär eftersom vi har varit tillsammans i 26 år, så då är det verkligen “something about you”!
Jag upplever en mättnad när det gäller stavgång. Mina rundor känns uttjatade trots att det har varit långt mellan gångerna. Mest av allt är jag trött på att få ont i vristerna efteråt. Suget efter att styrketräna dök upp för några dagar sedan. Gummibanden har fått vila i alltför många månader. Idag hade jag lite mer ork igen och ingenting särskilt att göra efter lunch, så jag körde ett extra lätt pass med gummibanden. Det var så skönt! Det kändes bra och det var bara uppvärmningen med step up-brädan som kändes tung. Knäna protesterade inte och utsidan av benet kändes inte heller av. Naprapatens nålar och massage har haft effekt på ryggen och nacken för jag upptäckte att jag inte var lika stel vare sig under själva passet eller efteråt. Jag provade med 2 minuter på balansbrädan, men vänster vad krampar fortfarande. Nu förbereder jag mig på en löjligt överjävlig träningsvärk i låren…
Det blir en låtlisterepresentant idag! Broods med låten “Free”.
De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter “Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.
Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.
Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. “Game of thrones” eller “Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.
Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, “En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. “Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…
Vi har ett nyckelskåp i hallen. På skåpluckan är ett stiliserat nyckelhål utskuret. Problemet är att det påminner mer om en stiliserad slips. Varje gång jag går nedför trappan och ser nyckelskåpet irriterar jag mig på slipsen. I samband med att vi fräschade upp hallen fanns ett gyllene tillfälle att byta ut slipsskåpet. Jag har letat på nätet, verkligen letat, men det finns inga vettiga nyckelskåp dvs. snygga och med tillräckligt många krokar i kombination med ett vettigt pris för vi var inte villiga att betala över 1000 pix för ett rackarns nyckelskåp!
Slips eller nyckelhål?På ovansidan finns 3 rejäla fettfläckar efter häftmassa.
Då får vi väl fräscha upp eländet! Jag tog samma vita färg som jag använde till trappan och målade skåpet med 2 lager.
Det känns fräschare, det gör det, även om slipsen är kvar. Det var onekligen bekvämare att måla sittandes vid köksbordet och idag hade det torkat färdigt, så vi satte det på plats.
Före: ett fult hörn.Efter: ett mindre fult hörn. Brandsläckaren är inte vacker…
Hos naprapaten. Jag förklarade för L-O B att jag hade ont i höger ben. Först fick jag ligga med nålar en stund, sedan fick jag massage av benet. En – för mig – ny massör, P hittade några punkter precis på utsidan av knäet som smärtade så in i h-vete. Det fanns några smärtpunkter högt upp på låret oxå och de var en överraskning, men det är så felbelastningar fungerar. Det var väldigt skönt ändå och benet kändes varmt och rörligt efteråt.
Dagens behandling lossade många spänningar och jag blev vansinnigt trött efteråt. Pär kom hem igår efter att ha fjällvandrat i 2 veckor och den omställningen tillsammans med massagen har sänkt mig. Efter lunchen lade jag mig bara ned i soffan och sov i 2 timmar och skulle ha kunnat sova mer, men det var städdag hos Bibbi. Resten av dagen har humöret åkt ned i botten. Ingen ångest, jag är mest trött och ledsen. Och leds.
Jag tog stavarna och gick 20 minuter till Salem och hämtade ett skopaket (mer om det längre ned) och 35 minuter hem. Mitt förhållande till uppförsbackar är fortsatt ansträngt, men raksträckorna klickar jag med och där fick jag upp farten ordentligt. Najs! Mot slutet fick jag ont på utsidan av höger ben. Ett tecken på snedbelastning, det är jag medveten om, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Antingen har skon blivit sned, men hur skulle det ha gått till eller så vrider jag foten/benet som kompensation för att skon känns sned. Behöver jag köpa nya MBT igen?
Det har varit rejält blåsigt de senaste dagarna och nu har värmen försvunnit. Tack för det! Idag var det runt 15 grader när jag var ute på förmiddagen. Det var rejält varmt i solen, svalt i skuggan och svinkalla vindar. Knepigt väder. Jag hade jeansskjortan över träningslinnet ena vägen, men lade den i ryggan på vägen hem.
Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med “Dumb me down”. Den är så skön och har blivit min nya favorit!
Ironiskt nog (eller logiskt nog?) är det mina fötter som är min akilleshäl. De har alltid varit det, ända sedan jag var liten och fick konstaterat av skolsköterskan att mina fotleder var klena. Redan då stukade jag fotlederna första gången. Flera gånger. Om och om igen utan att på något sätt försöka bygga upp styrkan i dem. Så har det fortsatt. En gång i tiden tyckte jag att det var roligt med skor, jag tyckte om att köpa skor och en period köpte jag alltid 2 par av varje, 1 brunt och 1 svart. Mina fötter är korta och breda och de har faktiskt förblivit just breda eftersom jag aldrig har lärt mig gå i högklackat med spetsiga tår. Skavsår på hälar och småtår, trött i fötterna, blåsor och lätt att både frysa & svettas om fötterna. Jag får inte glömma hälsporren! Nu tycker jag att skor är ett nödvändigt ont och köper bara när jag måste och aldrig för att titta-ett-par-snygg-skor-de-måste-jag-bara-ha. Jag har ytterst sällan möjlighet att känna mig fin. Att vara barfota i ett par skor finns inte på kartan. Jag har ett par sandaler från Hush Puppies som jag kan faktiskt kan vara barfota i när det är för varmt för strumpor, men det förutsätter att jag inte går någon längre sträcka. Sedan har jag förstås Ice Bugs som passar för väderlek på den andra änden av väderleksskalan. De svåraste skorna att hitta är mellanskorna. De där som är lätta att ta på när jag inte ska gå så långt, men som ändå ger mina klena fötter Stadga & Stöd – mina fötters 2 ledord. Som jag kan ha strumpor i, men ändå hyfsat smidiga. Tidigare i sommar gjorde jag ett felköp med Crocsskorna (har bara använt dem 1 gång och har slängt in de i garderoben) och i förra veckan gick jag tillbaka till Footway.se på ny skojakt. De har ett bra söksystem med flera alternativ för att begränsa antalet träffar. Dessutom är de löjligt snabba med att leverera och det är enkelt att returnera (jag har provat). Jag filtrerade min sökning, valde och sållade noga tills det här paret var kvar.
Titta vad de sitter snyggt! Jag gillar att foten ser slank ut. Tänk bort mjukisbyxorna och byt ut de mot ett par vanliga ljusa bomullsbyxor.
De satt som en smäck och i morgon får jag inviga dem!
Jag försöker ta hand om mina fötter utöver att hitta Den Perfekta Skon. Tånaglarna är alltid kortklippta och filade och oftast lackade för det tycker jag om. Jag filar på hälarna och smörjer in. För många år sedan, minst 10, köpte jag en fil av glas på Body Shop. Den sortens fil är mycket skonsammare än vanliga sandpappersfilar, pimpstenar och – gud förbjude! – metallraspar (jag använder glasfil på naglarna oxå). För några dagar sedan höll jag fodralet upp & ned och filen gled ur, landade på parketten och gick av. Meh! Den gick fortfarande att använda. Den blev kortare på ett bra sätt – lättare att hantera – och jag tejpade över den vassa änden med silvertejp. Sedan gick jag ut på nätet för att hitta en ny! Body Shop har inga glasfilar längre, men jag hittade en hos Bodystore.com. Jag köpte en salva oxå, Aloe Vera Creme Extreme från Avivir med läkande egenskaper för extra torr problemhud – som gjord för mina hälar! Filen är behändigt kort och ena sidan är grov medan den andra är fin. Idag invigde jag båda och fötterna uppskattade behandlingen. Salvan gick in ordentligt och trots att det har gått hela 10 timmar känns fötterna fortfarande mjuka och det har ingen annan salva lyckats med.
Aloe vera-salva och en ny glasfil från Bodystore.com.
Det är tisdag idag, så jag har varit hos naprapaten. Gårdagens skräpsläpande känns i ryggmusklerna och i armmusklerna, så jag bad om hjälp med ryggen och fotlederna. L-O B nålade benen och sedan fick jag en ordentlig, djup bindvävsmassage – i första hand av ryggslutet – av J (som visade sig vara samme X som gav mig zon-terapi för några veckor sedan). Jäklar, vad han knådade, tryckte och masserade. I början gjorde det ont, men sedan var det bara skönt och det kändes så himla bra efteråt! Han hade lite mer kraft i nyporna än L (som nog har semester nu). När J var färdig fick jag fler nålar, den här gången över ryggen och upp i hårfästet och sedan låg jag där. Jag ligger oftast med armarna över huvudet, men idag låg jag på en bredare bänk, så jag provade att lägga armarna längs med sidorna. Det var skönt, men jag kände mig som en plattfisk och såg förmodligen ut som en välgödd rödspätta.
Det gungade behagligt när jag reste mig. Behandlingen idag bekräftade min teori om att jag mår bäst och får mest när de kombinerar nålar med ryggmassage. Det är de gånger jag har fått den kombon som jag har mått bäst efteråt.
Vi har ju bara ett enda marsvin kvar nu och vi kommer inte att skaffa fler. Det är Bibbi som lever ensam i en bur lika stor som presidentsviten på ett lyx-hotell. Hon har alltid varit oerhört skygg, men ända sedan hennes mamma (Mimmi) dog i februari har hon faktiskt tuffat till sig. Bibbi och jag bondar för fullt. Hon har vant sig vid mig och ligger kvar i närheten till och med när jag städar buren! Det är en dryg månad sedan som jag fick avliva Maja och Bibbi blev helt ensam, men hon mår bra. Över förväntan bra. Hon är nyfiken även om hon är försiktig, hon äter som en mindre häst och kan vara rätt högljudd. Jag gillar henne mer och mer och hon är ju så söt, 70%-arn. Söt som choklad!
Den här bilden tog jag samma dag som Bibbi och hennes syrra Vera kom till oss, drygt 2 år sedan.Den här bilden lyckades jag ta när jag städade buren igår. Bibbi ser så misstänksam ut.
Jag hade tänkt promenera idag. Jag har suttit och legat en stor del av helgen – och det var välbehövligt; igår sov jag till halv 14!! – och idag behövde jag göra något fysiskt, men redan på väg ut från gården kände jag att jag inte hade den minsta lust att släpa min lekamen runt i omgivningarna, så jag tog tag i städningen av balkongen och vår trappavsats. Något som jag har funderat på i ett par veckor. Först av allt stödhandlade jag på Konsum. Sedan släpade jag så mycket jag kunde till förrådet. En del skräp som ska vidare till återvinningen, men även en rejäl trälåda som vi har haft balkongblommor i (de dog rätt snabbt, så det experimentet gjorde vi inte om) inklusive några stora lerkrukor (vi hade rejäla benjaminfikusar i flera år, men när vi flyttade hit till Rönninge, så ville de inte vara med längre – meh!) som var så satans tung och otymplig att jag fick stanna och vila 2 gånger på den korta vägen till förrådet. Den har varit en nagel i mitt estetiska öga lääääänge (den har varit förvisad till trappavsatsen i fler år och blivit kvar där), men Pär har fäst sig vid den av någon obegriplig anledning och har inte ens velat flytta den till förrådet. Bra kvinna reder sig själv! Med hjälp av ben- och armmuskler och envishet står den nu där jag vill ha den: ur syn, ur sinn. Om Pär bär tillbaka den åker han på stryk. Det enda som står på trappavsatsen nu är en bänk, en spade och en sopkvast som är så ful att man häpnar (den står i begrepp att uppgraderas). Jag tog bort alla spindelvävar jag kom åt, rengjorde en del av räcket med svinto (en grön beläggning – mögel? mossa?) och dammsög. Som pricken över i diskade jag lampkupan till ytterbelysningen. Nu är det så fint och rymligt att jag kikar ut genom dörren med jämna mellanrum bara för att njuta.
Balkongen, som jag egentligen tog först, har trätrall precis som trappavsatsen. Trätrall som vi inte brytt oss om att olja in, men som inte är ful på något sätt. Det samlas löv och damm där ute och om vi hade varit smarta hade vi städat varje vår, typ, inför utesäsongen, men vi är inte smarta på det viset. Jag sopade och dammsög och bar ut en del, för mig, oönskade föremål som en frigolitlåda som vi har förvarat grönsaker i för länge sedan när vi prenumererade på ekologiska grönsaker och en rostig papperskorg i metall med Musse Pigg på (den var Elins när hon var liten) där det låg diverse renoveringsskräp från förra året. Vi har en liten 2-sitssoffa av trä med möjlighet att förvara saker under locket och vad hittade jag där? Jo, en bit grön presenning, 2 keramikfat som hör ihop med de 2 krukorna jag baxade ut till förrådet och en gammal ihoptorkad limpensel. Jag blir så trött… Vi har hade en liten dörrmatta på utsidan av balkongdörren som jag försökte skaka dammet ur, men den var sliten på gränsen till spröd, så jag valde att slänga den. Det blev en till vända till förrådet. Nu är även balkongen betydligt trevligare att vara på och lampkupan är åter genomskinlig. H
Vet ni vad jag önskar mig? En container. Ni läste rätt. En container. Där skulle jag dumpa precis alla prylar jag inte längre behöver eller vill ha kvar. Bara slänga i rubb & stubb utan minsta hänsyn till om det är textil eller metall, brännbart eller miljöfarligt. Dumpa, dumpa, DUMPA!! Det enda jag känner att jag står ut att ha en större mängd av är böcker, men till och med där rensar jag ibland. Färre prylar är mitt mål. Köper jag nytt av något åker motsvarande gammalt ut. Utom böcker då. Att rensa och städa är en yttre detox som jag rekommenderar alla.
Det är dax för nya glasögon, men med den skillnaden att jag inte känner att jag behöver byta de “vanliga” (som jag har för seende på långt håll) den här gången och det inkluderar solglasögonen. Bara 1 par således. Idag hade jag tid hos Specsavers och en väldigt trevlig optiker bekräftade att det inte var någon större idé att köpa ett nytt par av de “vanliga”. Närsyntheten går tillbaka vilket konstaterades för 2 år sedan när jag bytte glasögon förra gången. Läsglasögonen behöver uppgraderas plus att de ynglar av sig genom att jag behöver terminalglasögon. Meh! När jag sitter vid datorn nu får jag ofta luta mig framåt en aning för att se skarpt och det slutar oftast med att jag sitter och hänger och får en ännu värre gamnacke än jag redan har. Så det blev 2 par nya glasögon ändå, men i alla fall inte 3. Optikern kunde ge mig det glädjande beskedet att min ögonhälsa är alldeles utmärkt. Klart och rent utan minsta antydan till vare sig grå eller grön starr. Tackar, tackar! Det är ju en kroppsdel som är fullt frisk och sånt är jag inte bortskämd med numera. Jag hittade 2 olika bågar utan problem. Jag har aldrig varit den som velar fram och tillbaka över en sån sak. De ska vara snygga, men det är viktigare att de sitter skönt. Om 11 dagar ska jag tillbaka för att hämta glasögonen. Jag fick tips om Systane ögondroppar för mina torra och irriterade (men inte pollen-kliiga) ögon. Jag kan ta dem som en kur genom att droppa varje kväll i 10 dagar och sedan bara vid behov.
Specsavers på Kungsgatan ligger så väldigt bra till för mig. 5 minuter från Centralen och snett över gatan från Tehuset Danielsson där jag alltid köper mitt te. Dit styrde jag stegen efter optikerbesöket. Jag har inte varit där sedan april. Den gången måste jag har köpt på mig ett lager som hette duga för ingen av mina favoriter har tagit slut förrän härom dagen. Det blev en ny tehuva, en blå med vita prickar och en påse med tosca-skorpor som har en sorts glasering med mandel i och den för tankarna till toscakaka. De är goda. Riktigt goda. Ett snabbt besök på apoteket och så fixade jag kontanter till nästa veckas naprapatbesök.
