Idag gjorde det ont när L-O B nålade mig. Han siktade in sig på njurarna som, när de blir understimulerade, ofta ligger bakom nedstämdhet och ångest. Jag var leds. Jag är leds. På det mesta. På att aldrig vara riktigt pigg, på att ha ont, på min kropp. Leds, leds, leds. Det går att stimulera njurarna genom att sätta nålar i fötterna; på sidan av “pektån” (AJE!!), i fotsulorna, (AJ!) och på insidan av vristerna (Aj!). Jag fick några på baksidan av knäna och ryggen, ett par uppe vid nacken och i hårbotten och så i örat (AJ!). Faktum är att alla nålar utom de i ryggen gjorde ont. Naturligtvis känns det när han nålar mig, men idag gjorde det ont. Det berodde nog på att jag inte mådde särskilt bra. Jag fick komma in direkt idag och hann inte mellanlanda i väntrummet, så jag var uppe i varv av ångest och av att jag var svettig (den förbannade värmen är tillbaka!), så det dröjde länge innan jag började slappna av där jag låg på bänken. Jag försökte koncentrera mig på “Air” och att djupandas, men idag ville det sig inte. Det var ett jävla liv på gatan utanför, fönstret stod på glänt pga. värmen. Ljuden från kliniken som kan vara lugnande irriterade mig. Jag gissar på att det tog 15-20 minuter innan jag kände mig lugn och då kom A in för att massera mig. Hon hittade några knutor och spända muskelfästen som … kändes. Insidan av höger knä t.ex. Efteråt var jag riktigt yr i huvudet, men kände mig lite bättre. Och så har jag några nya blåmärken. Ett finns på insidan av “pektån”. Ja, jävlar…
Skänken. Fortsättning. Pär slipade av skänken lite lätt efter första bets-varvet. Idag gav jag mig på att måla den ett varv till. Jag plockade fram allt jag behövde och stod sedan och blängde på den ur olika vinklar. Sedan målade jag skivan. Jag försökte använda en annan teknik, men det var svårt. Helst av allt ska penseln dras längs med ådringen och allra helst i ett sammanhängande drag för att det ska bli riktigt snyggt, men sedan kommer kanten och att få till det utan att det blir en mindre ansamling av färg … Jag kompromissade: medan färgen torkade så pass att jag fick ett hum om slutresultatet började jag packa dvd-filmer i en flyttkartong. Under tiden muttrade jag att om skänken inte blir bra den här gången, så får Pär bära ut fanskapet och ta det till tippen och köpa en ny för jag tänker inte hasa runt på golvet igen för att göra om alltihop. Det såg bättre ut! Ytan var vit utan att vara täckt.
Helt omålad. En jämförelse: dörren är målad ett varv, det andra två varv.Färdig! Det får duga.
Jag målade resten minus insidorna och jag försökte vara noggrannare, men jag kommer inte att ge mig på att betsa något som är så stort igen.
Jag har lyssnat på 2 mycket tuffa böcker av Katarina Wennstam: “Flickan och skulden” och “En riktig våldtäktsman”. Den första boken tar upp samhällets inställning till våldtäktsoffer medan den andra boken handlar om förövaren. De är ensidiga var för sig och därför är det nödvändigt att lyssna på/läsa båda böckerna för att få en helhetsbild. Flera av fallen som Katarina Wennstam skriver om tas upp i båda böckerna och hjälper till att få en uppfattning av båda sidorna.
Det var jobbigt att lyssna på dem och jag kände att det var nödvändigt att vila hjärnan och känslorna genom lyssna på en lättsammare bok då och då. Varför utsätta sig för något som är så tungt när man inte måste? Jag vill förstå. Jag vill veta. Jag förstår fortfarande inte, men nu vet jag. Jag vet att det är mer angeläget att ändra på fördomar och att slå hål på myter än att ändra lagstiftningen. Det är bara 51 år sedan det blev förbjudet för en man att våldta sin hustru. Sverige ligger efter i utvecklingen när det handlar om lagstiftningen mot sexualbrott. Det spelar, som jag skrev, ingen roll när majoriteten av domarna och nämndemännen är män som inte själva har gjort upp med sin förlegade inställning till kvinnans sexualitet. Vi kan lagstifta oss blåa i ansiktet utan att det ändrar någonting om inte attityderna hos unga vuxna (15-25 år) ändras. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan säger nej mitt i själva samlaget – ett nej är ett nej. Det har ingen som helst betydelse hur kvinnan har varit klädd. Det har ingen som helst betydelse hur mycket kvinnan har druckit. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var kär i våldtäktsmannen. Det har ingen som helst betydelse när kvinnan miste sin oskuld. Det har ingen som helst betydelse hur många förhållanden kvinnan har haft. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var flirtig i början av kvällen. Ett nej är ett nej.
Det finns inga förmildrande omständigheter som kan försvara vare sig tafsande eller våldtäkt. I Kanada och i Storbritannien ska våldtäktsmannen kunna bevisa att kvinnan ville. Många förundersökningar läggs ned i brist på bevis och det blir ord mot ord. Det är alla schyssta män som måste ställa sig upp och börja prata om de attityder som är sundare. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän.
Jag har varit trött idag och haft ont i ryggen hela dagen. Efter lunchen tränade jag med gummibanden. Upptrappningen hade nått fram till ett medium-pass; nästa gång blir det ett fullt. Uppvärmningen var ganska tung, likaså den första övningen, men sedan lossnade det. Orken fanns där under ytan tillsammans med koncentrationen och samarbete från kroppen. Vad skönt det var! Ett träningspass som piggade upp. De 2 minuterna på balansbrädan blev inte ens 1 minut innan vänster vad knöt sig. Att duscha efter ett lyckat träningspass är bland det mest tillfredsställande jag vet. Ljuvligt! Dessvärre fick jag en överjävlig huvudvärk efteråt förutom ryggvärken. 2 Treo. Jag har tagit värktabletter 4 dagar i rad och det gillar jag inte.
Dagens låtlisterepresentant blir Freischwimmer med en ny version av The Mamas & The Papas 70-talshit “Calironia Dreamin'”. Jag har lagt in originalversionen nedanför.
Han presenterade sig som “Gamle B”, den äldre mannen som jag sett och endast hälsat kort på. Han tryckte på mig idag. Triggerpunkterna i ländryggen, de flesta på vänster sida trots att värken känns i mitten, men det är så lurigt kroppen fungerar. Det var samma tryck-teknik som P använde i torsdags. Akupressur? Gamle B sade att han kunde känna hur området runt triggerpunkten blev varmt tack vare att blodcirkulationen kom igång och hur muskeln långsamt slappnade av. Det kunde jag oxå känna, men mest efteråt. För mig är smärta och värk inte samma sak. Smärta känns kort och intensivt och kan vara behaglig som idag. Värk är långdragen och behöver ofta bekämpas med värk-tabletter. På väg till kliniken var jag trött, tung och trög i kroppen och hade ont i ryggen. Ryggvärken kan ha att göra med att jag har suttit på golvet i flera timmar under lördag och söndag när jag målade skänken. Jag har ingen picknick-kropp längre om jag uttrycker det så. Suck. Efteråt kändes kroppen betydligt lättare och gick att manövrera och jag var lite yrslig. Tyvärr har jag lik förbannat haft ont i ryggen hela eftermiddagen och kvällen. Treo har tagit udden av den, men inte allt. När jag var färdigbehandlad och L-O B tagit bort alla nålar sa jag att jag är tvungen att gå ned till 1 behandling i veckan från och med nästa vecka. “Jaha”, svarade han. “Ja, vi har ju kommit en bit på väg i alla fall.” Det är surt. Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse. Pär vill köpa en ny tv för 8000 pix. Det vill inte jag. Däremot skulle jag få 16 behandlingar på kliniken för samma summa. Gissa vad jag väljer?
Vansinne eller genialitet, det är frågan! Vi renoverade vardagsrummet för 7 år sedan. Den gången valde vi att måla i stället för att tapetsera och det blev inte bra. Utseendemässigt fungerade det, men antingen var vi slarviga eller så var färgen av undermålig kvalitet för soffan har gjort avtryck på väggen, som smutsränder och tavlorna fastnar och drar med sig färgen om man flyttar dem. På den brunmålade väggen har jag fyllt i de större skadorna med brun tuschpenna. Jag har känt ett missnöje med detta i några år. I och med att hallen klarades av den här sommaren har vardagsrummet hamnat längst fram i renoveringskön. Pär och jag är så entusiastiska över resultatet i både köket (förra året) och hallen att vi drar igång vardagsrummet direkt.
Den bruna väggen med det suveräna hyllsystemet som vi absolut tänker ha kvar.Ser ni de 2 tavlorna ovanför skänken? De har torkat fast i färgen. Det blir intressant när jag ska ta ned dem…
Den här gången tänker vi tapetsera och vi kommer att ha en fototapet på väggen bakom soffan. En detaljbild av Trollveggen i Norge som Pär tog när han var där för några veckor sedan. Idag var vi åter igen i Målarboden och beställde tapet till de övriga väggarna.
Den här skänken är väldigt användbar, men träfärgen känns oerhört trist. Allt det ljusa, vita som vi valde till hallen vill jag ha in i vardagsrummet oxå. Vitbets. Jag målade den idag, men blev inte nöjd. Inte alls. Det var som att måla med mjölk. Det gav inte samma tillfredsställelse som att måla med täckande färg och inte ser det bra ut heller. Jag hann inte med lådan, skåpdörrarna eller hyllplanen, så fortsättning följer.
Om dagens besök hos naprapaten hade varit mitt första, så hade mitt omdöme inte blivit så positivt. Min bokade tid var som vanligt kvart i 10 och jag var där halv 10, som vanligt det med (långväga resor med SL främjar inte exakta ankomster…). Det var många klienter där idag, fler än jag sett tidigare, men semestrarna är definitivt slut nu. Man behöver inte anmäla sig i receptionen. Klockan blev kvart i 10 och den blev 10. Några som anlänt efter mig fick gå in före mig. Meh! Precis lika irriterande som när nyare restauranggäster får maten före mig. Klockan blev 5 över 10 och då var jag frestad att gå därifrån. Jag har nog blivit lite bortskämd under sommaren med att ha fått komma in innan jag ens hunnit få av mig skorna, typ. “Jag väntar till kvart över, sen går jag!”, tänkte jag. Jag fick komma in 10 över 10, men bara för att jag gapade högst om att det var min tur.
Jag fick ligga i mitt O-favoritrum med 3 bänkar åtskilda av draperier. Klinikens gnissligaste bänk dessutom. Jag hade bett om massage av nacke och axlar som jag har haft spänningsvärk i sedan den felaktiga axelövningen i tisdags. L-O B smög in och stack några nålar i mina ben och försvann igen. Jag har vant mig vid att han dyker upp och försvinner, men just idag blev jag oerhört irriterad. Det var P som masserade mig. Min tanke var att det är praktiskt att kunna be om massage där musklerna känns lite stela. Lite stela. Jo, tjena! Faaan, vad det gjorde ont!! Musklerna måste ha varit hårda som rep! Det fanns en triggerpunkt på varje axel som gjorde extra ont, en skärande smärta. Där tryckte P ganska hårt i ca 3 minuter för att sedan släppa försiktigt. Jag frågade hur den tekniken fungerar och han förklarade att spända muskler hakar upp sig och hjärnan får hela tiden “på-signaler”. När han trycker skickas signaler till hjärnan om att “stänga av”. Ungefär som när datorn eller mobilen hänger sig och det enda alternativet är att stänga av och starta om. Undrar om jag själv kan trycka på triggerpunkterna och “stänga av” musklerna? P masserade mig i kanske 20 minuter och sedan fick jag ligga och “låta det sjunka in” och det var skönt. Jag blev så trött och kände att en huvudvärk var på g. När jag reste mig upp var jag yrslig och drack hälften av innehållet i vattenflaskan i en klunk. Jag har bokat in mig på 2 besök nästa vecka, men efter det blir jag tvungen att dra ned till 1 gång i veckan. Det blir för dyrt.
Alla som har sett den första “Shrek” med svenskt tal vet vad en trapptämjare är. Jag tänker bli en trapptämjare! Så långt det möjligt kommer jag att gå i trappor i stället för att ta rulltrappan. Det är skitbra träning och visserligen är det ganska jobbigt, men faktum är att det är att gå nedför trappor som gör ont. Den här veckan har jag bara åkt rulltrappa där det inte har funnits vanliga trappor (på Centralen). Sug på den!
Han är inte bara en åsna, han är oxå trapptämjare!
För första gången på länge har jag haft en hunger-dag. En sån där dag när jag inte kan “äta i kapp”. Jag vaknade hungrig, frukostgröten räckte inte, jag var hungrig redan på vägen till naprapaten och ännu hungrigare när jag kom hem vid kvart över 12. 2 kokta ägg och en rejäl fralla med ost och gurka. Sedan sov jag middag. Jag var hungrig när jag vaknade. Middagen var köttig (karrékotlett) och jag har så svårt att äta sånt, så jag blev inte mätt. Gröt till kvällsteet. Fortfarande hungrig. 3 rostade brödskivor med smör och en halv kexchoklad (det första i godisväg på 2 hela veckor!) och nu känns det lugnare. Det jobbigaste med en sån här dag är att jag riskerar – mer än vanligt – att vräka i mig sånt jag inte bör vräka i mig bara för att slippa vara hungrig. Snart är den här dagen, gud ske lov!, slut.
Idag gjorde jag det. Det som jag har gruvat mig för ända sedan i slutet av juni. Jag har bokat tid hos en ny frisör. “Sax & fön” ligger precis vid Odenplans t-bana när jag ska till naprapaten. Jag har kollat upp Roja, som har salongen, på FB och hon har fått många positiva omdömen. Jag har oxå frågat om hon är beredd att klippa kort. Riktigt kort. Det är hon. Om 2 veckor…..
Jag hämtade mina glasögon idag och är väldigt nöjd! De sitter skönt och de fungerar alldeles utmärkt. Jag har läst i 2 timmar med det ena paret.
Läsglasögonen är gammalrosa – en av mina favoritfärger. Jag är märkligt slät i hyn. Ser sminkad ut.
Nu har jag det andra paret på mig som är läckert lila och rosa.
Färgerna blev inte så bra på selfiesarna…Detalj av datorglasögonen.
Nu har jag 4 par glasögon att bolla med. De vanliga och solglasögonen som har samma styrka. Läsglasögon och datorglasögon. Inget för de vimsiga!
På väg till optikern gick jag över Klarabergsvägen vid det övervakade övergångsstället. Jag hann 3/4 innan det slog över till rött. Jag ser 2 cyklister som kommer från höger, en man och en kvinna något äldre än jag själv och jag sneddar mellan dem de sista meterna. Då säger mannen: “Aja baja, tjockis!”. Jag var så fokuserad att ta mig över i säkerhet att jag inte fattade vad han hade sagt förrän jag hunnit vidare en bit. “Aja baja, tjockis!” Vad i helvete…?! Det var ett av de tillfällen som jag skulle ha velat ta tag i styret på hans cykel, stirra på honom och svara: “Jag kan i alla fall gå ned i vikt. Du kommer alltid att vara dum i huvet!”. Ack ja, efterklokhetens bittra sötma. Fy fan för folk!
Tiggare och hemlösa. Nu struntar jag högaktningsfullt i empati, förståelse och medmänsklighet. Jag är så jävla trött på alla tiggare!! Mellan centralen och optikern passerade jag 3 tiggare varav den ena satt 1 meter från bankomaten där jag tog ut pengar och det tycker jag är fräckt i överkant. Ja, jag tog ut 500 kr till naprapaten och gav inte en spänn till henne. De hemlösa går runt i t-banevagnarna och tigger. Varenda jäkla gång jag har åkt hem från naprapaten är det minst 2 olika sorter som går genom tåget; en som säljer tidningar (inte Situation Stockholm) och en annan som lägger en lapp på sätet. På vägen hem idag var det dessutom en hemlös som tiggde. Hittills har ingen varit påstridig. De accepterar min nekande huvudskakning och går vidare, men jag känner mig trängd och stressad. Gaaah!
Idag hade träningsvärken lättat så pass att jag kunde sätta mig ned och resa mig upp utan att stöna av smärta. Alltså var det dax att träna igen. Hehe. Jag körde ett lätt gummipass och det var så skönt och det gick så bra! Det kändes i låren, det kan jag inte förneka, men träningsvärk är inte farligt och musklerna hade fått vila i 48 timmar. Jag provade en ny axelövning med Exetube-bandet, men jag vet inte om den var så lyckad. Jag inbillade mig att mina armmuskler var starkare (ett nesligt nederlag) och det gjorde att jag spände mig på fel ställen och fick ont efteråt. Jag måste hitta en annan övning.
Dagens låtlisterepresentant är E1sbar med låten “Televisual”.
Jag var hos naprapaten idag (i fortsättningen blir det måndagar och torsdagar) och fick favoritkombon med nålar och ryggmassage. När L-O B frågade hur jag mådde idag svarade jag att det “…är bra. Faktiskt. Bara lite träningsvärk.” Jag valde att inte säga “träningsvärk nåt så in i h-vete” för då skulle jag få ha massage av låren och det ville jag inte dels för att jag inte tycker om att ligga på rygg och dels för att jag visste att det skulle göra ont… Det var P som masserade mig. Just idag fick jag djupgående bindvävsmassage som känns ordentligt, men inte gör lika ont längre. Sedan gick han över till ländryggen och när han nådde fram till vänster sida, så gjorde det så jäkla ont. Innan han började frågade han mig var på ländryggen jag brukade ha ont och jag svarade att det mest var i mitten. Typ. Jag har aldrig känt mer smärta på just vänster sida och jag blev överraskad. Det ger mig känslan av att vara sned i kroppen. Hmm…
På tal om AAA-klinikens massörer. L är den som har masserat mig flest gånger och hon är duktig, frågar hur jag mår och småpratar. A är trevlig, men har alltför hårda nypor. J är den ende som har hälsat ordentligt och presenterat sig. När jag ligger som en plattfisk med ansiktet i hålet och utan glasögon, så kommer de oftast in från fotänden och det är inte alltid jag hinner uppfatta vem det är. J klev fram till huvudänden och hälsade. Han är oxå duktig med rejäla nypor och pratglad. G, som gav mig laser på vristen, hade väldigt behagliga torra och varma händer och var angelägen om att förklara hur kroppen fungerar och vad som händer när man, som jag, inte rehabiliterar en stukad fotled. P är den tysta och starka som glider in och säger “Det är jag som ska massera dig idag.” och försvinner lika tyst när han är färdig. L-O B chefar. Han nålar mig och avgör sedan om jag behöver massage och i så fall vilken sort och hur mycket. Jag trivs med allihop. Det finns en till, B, som jag bara har sett och hälsat kort på.
Det hänger flera tavlor på kliniken av en och samma konstnär och jag tycker om allihop. De flesta är abstrakta i milda färger och min favorit hänger i väntrummet. Ett milt ha-begär. Jag brukar placera mig på bänken vid väggen mitt emot för att kunna titta på den medan jag väntar på L-O B.
Påfåglar.
Vi har inget larm hos oss. Vi har ingen vakthund. Vi har vaktdjur. De sitter i vardagsrumsfönstret och har järnkoll.
Ser ni det lilla ansiktet nere i högra hörnet av fönstret? Det är Sture surikat, han är vaktchef.Sture till höger. Ingen i vår förening har haft inbrott sedan han trädde i tjänst.
