Kategori: Böcker & film

Försummelse

“Blodsbunden” av Augustin Erba. Jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok jämfört med en dålig bok. Intrycken blir mer komplexa och det är svårt att hitta orden. “Blodbunden” var en bra bok. En mycket bra bok. Det bestående intrycket är blandade känslor. Sorg tillsammans med en vilja att bryta mönster.

Augustin Erba växte upp i förorten Fisksätra. Pappan var en atomfysiker som flytt från Egypten. Mamman var ättling till den Habsburgska familjen. Det fanns en yngre syster och en yngre bror. Mormor och morfar bodde på Östermalm. Morfar klagade jämt på att de varit tvungna att fly från sitt slott och alla ägodelar utom tavlorna. Pappan var hård, ställde höga krav och bestraffade med slag. “Var du bäst i klassen idag?”, frågade han Augustin varje kväll. Mamman var alltid sjuk och klen, mån om familjens rykte, använde migränen som ursäkt för allt. Augustin och systern fick gå i Franska Skolan i Stockholm. Han blev mobbad och slagen varje dag under hela skoltiden för att sedan förmodligen åka på stryk när pappan kom hem på kvällen. Följande rader är väldigt talande för syskonens uppväxtmiljö: “Leopold, han var fortfarande kvar i smekmånadsfasen med min far. Han var så liten att inga krav kunde ställas på honom. Han var för liten för att behöva börja läsa, för att behöva börja skriva, räkna och hoppa över en klass. Han var för liten för att få mer stryk än några slag på stjärten och några ryck i örsnibben.” Försummelse är det ord som blinkar starkast för mig. När de äldre syskonen blir tvungna att ta hand om minstingen med blöjbyte och mat eftersom mamman alltid ligger instängd i ett rum med en fuktad trasa över pannan.

Boken växlar mellan barndomen och vuxenlivet där Augustin får en egen familj och det är ju det där med att själv bli förälder. Det för med sig att man ser på sina egna föräldrar på ett annat sätt. Att de, trots allt, gjorde sitt bästa eller att man tar avstånd från dem och väljer att bryta ett negativt mönster. Kommer jag att ha samma ilska och vilja att bestraffa som min pappa? Kommer jag att föra vidare samma rädsla för allt som min mamma förde över på mig? Augustin Erba har driv i berättandet och det finns flera glimtar av humor mitt i allvaret. Jag kommer att läsa den igen!

Avslöjad

Vilken är poängen med att avslöja en pseudonym? Nu har Elena Ferrante blivit avslöjad med följden att hennes Neapel-triologi kanske inte blir färdig. Hon ville vara anonym. Låt henne vara anonym! I våras recenserade jag “Min fantastiska väninna” för Bokus räkning och i samband med det läste jag att om man vill vara en publicerad författare kan man inte kräva anonymitet. Vilket svammel! De läsare som uppskattar Elena Ferrantes böcker klarar nog av att låta henne få vara ifred. Jag har svårt att tro att de slutar läsa det hon skriver för att hon inte vill ha kontakt med sina läsare. I detta mediakåta samhälle är det väl oerhört svårt att förstå att det finns de som inte gör allt för att synas.

 

Konsten att avslöja och att inte avslöja

Igår läste jag ut “Den hand som först höll min” av Maggie O’Farrell och det var den sortens bok som fick mig att sitta kvar med boken i händerna medan jag tittade på omslaget, läste titeln, läste om baksidestexten medan jag smälte upplevelsen. Den var bra. Mycket bra! Den var snyggt berättad och raffinerat upplagd.

Vi för följa Lexie Sinclair som i slutet av 1950-talet flyr till London där hon lever med sitt livs stora kärlek Innes Kent. Lexie och Innes lever och arbetar tillsammans. Det är ett intensivt liv, ett lyckligt liv. Vi får oxå följa Ted och Elina i nutid. De gör sitt bästa för att hantera sitt omkullkastade liv med en bebis och chockvågorna efter en oerhört dramatisk förlossning. Det är 2 helt skilda berättelser som visar sig ha en knutpunkt och utan att avslöja för mycket tog jag titeln – som är en direkt översättning från engelskan – till mig på ett helt annat sätt efter att jag hade läst ut boken; den innehåller mycket längtan och saknad.

Maggie O’Farrell är skicklig på det där med att avslöja det som förhöjer läslusten och samtidigt hålla inne med små detaljer som visar sig ha avgörande betydelse. Det är en balansgång, en avvägning som långt ifrån alla författare klarar av. Hon avslöjar tidigt in i handlingen att Lexie kommer att dö ung och sakta men säkert driver handlingen läsaren framåt tills det står klart att “Jäklar, nu händer det!”. Det avslöjandet förstör inte på något sätt, tycker jag. Hon lyckas oxå introducera karaktärer utan att presentera dem och utan att det blir konstigt för att längre fram ta med deras namn och lämna läsaren med tappad haka. Det finns humor oxå, mitt i all dramatik och den har en avväpnande effekt. Maggie O’Farrell har gett mig mersmak och nu ska jag leta efter fler av hennes böcker!

Dåtidens framtid är nutid

Jag har kommit till slutet av en tjockis från 1992 som heter “Domedagsboken” och är skriven av Connie Willis. Den har utgått på svenska hos förlagen och jag hittade den hos Bokbörsen och det är ett riktigt fint exemplar. Först försökte jag lyssna på den på engelska, men uppläsaren var oerhört jobbig och jag stod inte ut mer än ett par timmar.

Handlingen utspelar sig år 2054. Kivrin studerar historia vid Oxfords universitet och har specialiserat sig på medeltiden. Tidsresor är möjliga och vanliga och Kivrin har tjatat sig till att få resa till år 1320 trots att hennes handledare avråder henne och protesterar in i det längsta. Hon förbereder sig på alla upptänkliga sätt; allt från att vaccinera sig mot den tidens sjukdomar till att kunna förklara för samtidarna (de som lever i det århundradet) hur det kommer sig att hon befinner sig just där. Man gör noggranna beräkningar för hennes hopp, som det kallas, kontrollerar mer än en gång innan hon till slut får hoppa genom “nätet”. Trots alla noggranna förberedelser blir det fel och Kivrin hamnar i stället i år 1348, det år då pesten kom till England.

Det är spännande! Jag satt och hoppade av frustration över alla små saker som går fel och som ingen hade kunnat ta med i beräkningen hur noga de än hade planerat hoppet. Kivrins upplevelser under medeltiden varvas med det som händer 2054. Det är 24 år sedan boken kom ut första gången och den tidens framtid är inte långt från vår nutid. Jag hade mycket lättare att ta till mig in i beskrivningarna av levnadsförhållandena på medeltiden trots att det är 700 år sedan än beskrivningarna av en framtid som inte ligger mer än 40 år framåt. Det som skorrar mest är de tekniska lösningarna. Telefoner med bildskärm och bärbara videospelare ska väl uppfattas som fantasieggande uppfinningar. Tidsresorna är fantasieggande, men när jag jämför med att vi numera har bärbara datorer som är tunnare än vanliga böcker…

Connie Willis är en skicklig berättare och trots att man inte får veta särskilt mycket om karaktärerna var det inte svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det behövs inga långa utläggningar om deras erfarenheter och tankar. Hon får det att fungera i alla fall. Connie Willis är amerikanska, men jag upplever hennes stil som brittisk med en torr och underfundig humor som glimtar till mitt i dramatiken.

Attityder som måste ändras

Jag har lyssnat på 2 mycket tuffa böcker av Katarina Wennstam: “Flickan och skulden” och “En riktig våldtäktsman”. Den första boken tar upp samhällets inställning till våldtäktsoffer medan den andra boken handlar om förövaren. De är ensidiga var för sig och därför är det nödvändigt att lyssna på/läsa båda böckerna för att få en helhetsbild. Flera av fallen som Katarina Wennstam skriver om tas upp i båda böckerna och hjälper till att få en uppfattning av båda sidorna.

Det var jobbigt att lyssna på dem och jag kände att det var nödvändigt att vila hjärnan och känslorna genom lyssna på en lättsammare bok då och då. Varför utsätta sig för något som är så tungt när man inte måste? Jag vill förstå. Jag vill veta. Jag förstår fortfarande inte, men nu vet jag. Jag vet att det är mer angeläget att ändra på fördomar och att slå hål på myter än att ändra lagstiftningen. Det är bara 51 år sedan det blev förbjudet för en man att våldta sin hustru. Sverige ligger efter i utvecklingen när det handlar om lagstiftningen mot sexualbrott. Det spelar, som jag skrev, ingen roll när majoriteten av domarna och nämndemännen är män som inte själva har gjort upp med sin förlegade inställning till kvinnans sexualitet. Vi kan lagstifta oss blåa i ansiktet utan att det ändrar någonting om inte attityderna hos unga vuxna (15-25 år) ändras. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan säger nej mitt i själva samlaget – ett nej är ett nej. Det har ingen som helst betydelse hur kvinnan har varit klädd. Det har ingen som helst betydelse hur mycket kvinnan har druckit. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var kär i våldtäktsmannen. Det har ingen som helst betydelse när kvinnan miste sin oskuld. Det har ingen som helst betydelse hur många förhållanden kvinnan har haft. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var flirtig i början av kvällen. Ett nej är ett nej.

Det finns inga förmildrande omständigheter som kan försvara vare sig tafsande eller våldtäkt. I Kanada och i Storbritannien ska våldtäktsmannen kunna bevisa att kvinnan ville. Många förundersökningar läggs ned i brist på bevis och det blir ord mot ord. Det är alla schyssta män som måste ställa sig upp och börja prata om de attityder som är sundare. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän.

Jag är såld!

De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter “Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.

Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.

Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. “Game of thrones” eller “Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.

Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, “En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. “Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…

Upprätt gående

Jag har promenerat idag och kroppen befinner sig så smått i chock. En vanlig lunk runt Flaten som tog hela 70 minuter, så inte gick det fort inte. Det kändes tungt och ovant. Det som kändes ovant var att röra mig upprätt och framåt. De senaste veckorna har jag legat hos naprapaten eller i soffan alternativt ränt runt i Crocsen eller dubbelvikt som en fällkniv när jag har målat, gnuggat, slipat och krälat. Ungefär som den där bildsekvensen som illustrerar hur apan rätar på sig för att till sist bli en homo sapiens.

Jag lyssnade på en bok i förra veckan medan jag målade trappan, “Jag är sjuk” av Lisa Jisei med Frida Möller som uppläsare. Den handlar om ortorexi, en ohälsosam inställning till träning som faktiskt kan leda till döden om den inte behandlas. Just det – det går att träna ihjäl sig och det går fort när man, som Lisa Jisei, har en ätstörning (anorexi) i bagaget. Det som var det största hindret i kampen att få vård var att hon inte såg sjuk ut. Hon var vältränad med muskler och noll underhudsfett och BMI visade att hon inte var underviktig trots att hon levde på under 500 kcal/dag trots vansinnigt hård träning. Jag har länge ansett att BMI är en helt felaktig måttstock och den här boken bekräftade det. Mitt vanligaste argument är att Mr Universum som består av 110% muskler och mindre än 0% fett kan ha samma BMI som jag som är uppbyggd på nästan motsatta sättet. Muskler väger mer än fett. WHTR som betyder Weight toHeighT Ratio där man mäter runt magen vid naveln och delar det måttet med sin längd i centimeter är betydligt mer korrekt. Det allmänna målet är 0,5 eller mindre. Själv får jag 0,7. Hm. Det är ju inte så helt åt skogen ändå…

Ur tjänstefolkets synvinkel

Skulle du kunna tänka dig att ha tjänstefolk? Då menar jag inte att det kan vara skönt att någon passar upp på en när man är trött eller städar när man hellre vill ligga i soffan och läsa och äta choklad. Jag menar att faktiskt ha anställda, att ansvara för deras löner och arbetsmiljö, att kunna både uppmuntra och tillrättavisa. Att ha någon boende i ditt hus som förhoppningsvis är lojal mot dig och din familj, men förmodligen tjuvlyssnar och skvallrar. I “Herrskap och tjänstefolk” får man se båda sidor av ett hushåll och det är likadant i “Downton Abbey”. Jag tycker att det är betydligt intressantare att se livet på ett gods sett ur tjänstefolkets synvinkel.

Jag har precis läst “Huset Longbourn” av Jo Baker och den handlar om endast tjänstefolket. “Huset Longbourn” handlar om tjänarstaben medan händelserna som skildras i Jane Austens “Stolthet och fördom” utspelar sig. Det är ingen förutsättning att ha läst “Stolhet och fördom”, men det förhöjer upplevelsen. Boken handlar främst om Sarah och mrs Hill. Sarah kom till Longbourn som föräldralös flicka och har vuxit upp i tjänst. Där finns även Polly som egentligen heter Mary, men eftersom en av familjens döttrar heter Mary kallas hon Polly. Mr Hill har precis som mrs Hill varit anställd i en herrans massa år. Arbetet är slitigt, men det flyter på tills en ung man dyker upp och får anställning som betjänt, samme betjänt som nämns en enda gång i “Stolthet och fördom” när han överlämnar ett brev till Jane i början av boken.

Den här boken tog jag till mitt hjärta och jag kommer absolut att läsa den fler gånger! Jag tycker att Jo Bakers idé är lysande och boken är bättre än “Stolhet och fördom” dels för att den har ett mer lättläst språk och dels för att jag tycker att vardagen alltid är intressantare än det pyntade och konstlade festlivet. Den ger onekligen perspektiv på vad som verkligen är ett slitigt liv och det som knäcker dagens människa t.ex. att jag själv blev helt sönderstressad av att vara utan tvättmaskin i 3 veckor. Hehe. Jo Baker vet hur man driver en berättelse framåt och hon ger karaktärerna liv och trovärdighet. Min uppfattning av de olika personerna i familjen Bennet ändras inte. Mrs Bennet är hysterisk och behöver riktiga problem, Jane är mesig, Elizabeth är vettigast, Lydia är otroligt barnslig och bortskämd och Wickham är samma skurk som i boken.

Suffragetter

Jag har sett en riktigt, riktigt bra film!! Det händer mer och mer sällan, men “Suffragette” var en fullträff! För många månader sedan hittade jag bilden nedan och satte upp den på min filmtavla hos Pinterest. Den är urläcker och stark och magkänslan sa att den här filmen är bra. Den hade inte haft Sverigepremiär vid tillfället och jag har väntat på den.

Suffragetter

Min magkänsla inbillade sig inte. Den var bra, riktigt, riktigt bra! Det är en viktig film och det förklarade jag för Elin som såg den med mig. Alla soffliggare som säger att de inte är intresserade av politik eller inte ids rösta borde se den här. Att ha rösträtt är ett privilegium, ett privilegium som andra har kämpat sig till för vår skull – både kvinnor och män – för inte ens alla män har alltid haft rösträtt. Suffragetterna (från latinets suffragium: röst vid val) med Emmeline Pankhurst i spetsen fanns i första hand i Storbritanninen och saknade en svensk motsvarighet. De hade kämpat i flera decennier utan att få gehör när Emmeline Pankhurst uppmanade medlemmarna i WSPU till civil olydnad. De pangade fönsterrutor och sprängde brevlådor, men de hade aldrig för avsikt att skada människor. Jag förstår dem för vad gör man när man inte blir hörd, när man blir förlöjligad och diskriminerad? I filmen går poliserna hårt åt kvinnorna och det var jobbigt att se. Suffragetterna hungerstrejkade ofta i fängelset och polisen ville inte att någon av de skulle dö för att på så sätt bli martyrer och därför tvångsmatades de genom slang i näsan. Fy fan! Carey Mulligan har huvudrollen som Maud Watts och hon gör en storartad insats! Helena Bonham-Carter har en biroll medan Meryl Streep i rollen som Emmeline Pankhurst endast visar sig i en enda scen. Brendan Gleeson (Mad Eye Moody från Harry Potter-filmerna) har rollen som den polis som leder arbetet med att försöka stoppa dem. Hans inställning ändras från kategorisk till medkännande. Det känns alltid bra att se en film om och med starka kvinnor! En annan bra film om kvinnor som baseras på verkliga händelser är “Flickorna i Dagenham”. Jag rekommenderar båda filmerna i utbildningssyfte och inte bara som underhållning.

När fick Sverige kvinnlig rösträtt då? 1919 och det placeras oss bland de första länderna. Nya Zeeland var först ut redan 1838 i den brittiska kolonin Pitcairn. Sist ut var Liechtenstein 1984. I filmens eftertexter nämns ett flertal länder (men inte Sverige – meh!) och på den sista raden kan man läsa att Saudi Arabien 2008 hade kvinnlig rösträtt på förslag. Ta inte din rätt att rösta för given…

 

Filosofisk deckare?

“Det enda rätta” av Charlotte Rogan är en tjockis på 539 sidor. Den har placerats i genren deckare. Kanske kan man läsa den som en deckare, men en deckare slutar alltid med ett svar, lösningen på gåtan och det gör inte den här boken. Charlotte Rogan säger själv: “Jag skriver för att ställa frågor, inte för att ge svar.”. Den här boken ställer flera frågor om vem som bestämmer vad som är rätt och hur långt man är villig att gå för att få rätt.

Det är en oöverlagd, ogenomtänkt handling som får Maggie Rayburn att ta med sig ett hemligstämplat dokument. Det drar igång en händelsekedja som påverkar både henne och hennes familj. Dolly arbetar som sköterska på en mottagning och får se flera barn födas med grova missbildningar. Hon känner att hon inte kan tiga. Kapten Penn Sinclair blir vittne till hur hans kompani blir attackerat på ett uppdrag i Irak. Hans rapport av händelsen skiljer sig något från den officiella och han vägrar att gömma undan den.

Charlotte Rogan ställer frågor, som sagt  och jag tycker om att få reflektera och tänka, men i boken blir upplevelsen en mängd olösta trådar. Min vanligaste känsla när jag läser fiktion och i synnerhet feelgood-böcker är att allt löser sig för bra. Alla inblandade lägger sig i varandras liv tillräckligt mycket för att hjälpa till och öppna ögonen på den som behöver fatta vad som händer. I den här boken saknas det. Det är mänskligt att bli engagerad och påbörja något med de allra bästa avsikter att förändra, men sedan händer inget och det är talande för “Det enda rätta”. Samtidigt som jag upplevde det som frustrerande tyckte jag om det eftersom det känns autentiskt. Jag har ofta önskat att någon ska lägga sig i mitt liv och hjälpa mig, så att jag får ett lyckligt slut på, åtminstone, någon del av mitt liv. Det händer bara i böcker och jag blir sur och irriterad och slutar läsa feelgood-böcker.

“Det enda rätta” är ganska bra, men den bestående känslan är att Charlotte Rogan har tagit sig vatten över huvudet. Att säga att man inte skriver för att ge svar kan vara en ursäkt för att jag, som läsare, inte fattar poängen med boken. Jag kan acceptera att den inte är tillrättalagd på deckar- eller thrillervis, men det är svårt när jag hela tiden undrar varför författaren skrev boken.