Kategori: Allmänt

Förminska aldrig en människa rädsla! Hanna Hellquist skriver krönikor för DN och idag skrev hon att hon är ”rädd, jävligt rädd” och det är av samma anledningar som jag: världsläget. SD får tunga poster i riksdagen, människor skjuts ihjäl dagligen här i Sverige, Putin hotar med kärnvapen, Orbàns Turkiet är inte längre en demokrati, fascisterna vinner i sydeuropa, Bolsonaro är nära att vinna valet i Brasilien, den muslimska moralpolisen dödar kvinnor och som grädde på moset – klimatet. Vad finns det att INTE vara rädd för?! Bland kommentarerna till krönikan finns det män – ja, det är alltid dessa män! – som anser att det finns de som har det värre, men nu är ju hela världen inblandad, så vem har det värre? Jag blir inte tröstad av att de som föddes på 50-talet eller tidigare redan har varit med om ett kallt krig. Betyder det att de vet hur vi ska lösa det här? Att sedan säga att det är fånigt av Hanna att vara rädd när hon bor i ”trygga Sverige” är både nedlåtande och naivt. Hon avslutar krönikan med att berätta att när hon kom hem till tryggheten åt hon 5 rostmackor och ett paket glass. Vi har alla våra sätt att hantera våra rädslor. Det var, tyvärr, ingen överraskning att en gubbjävel anmärkte på det hon ätit. Om det var med glimten i ögat framgick definitivt inte. Den sortens lågintensivt arga män gör mig oxå rädd.

Jag förstår om du har tröttnat på mina inlägg om dålig sömn, Stilnoct eller inte Stilnoct och opålitlig Atarax. Själv är jag leds. Leds ända in i märgen. Gråtfärdig. Matlusten är väck och tog med sig koncentrationen och lusten att göra något. När jag lade mig vid halv 1 var jag mörkrädd. Jag lade mig medvetet med ryggen mot sängbordet där hon dykt upp. Ångesten kom för jag kände direkt att sömnen var någon annanstans. Jag emigrerade till gästrummet, tog en Atarax, gjorde en kopp te och beredde mig på en lång natt. Efter 1 timme tog jag 1 Atarax till eftersom ångesten var kvar. Jag somnade vid 4 med sänglampan tänd och hade väldigt svårt att vakna. Släpade mig ur sängen och in i duschen halv 12. Hur länge ska jag behöva ha det så här?!

Apropå Karon och hans färja.

”Under the whispering door” av TJ Klune, inläst av Kirt Graves. Vad händer när du dör? I den här boken blir du hämtad av en lieman (reaper) eller snarare liekvinna i det här fallet. Hon för dig till ”Karons färja – te & delikatesser” där du får tillbringa den tid du behöver innan du känner att du är redo att ta det sista steget. Här finns både spöken, som du själv, och levande. Ett kvinnligt överspänt medium genomför seanser med jämna mellanrum. En skitjobbig hälsoinspektör dyker upp med ojämna mellanrum. En sörjande mamma söker tröst och försäkran.

Den är fantasieggande och tankeväckande. Den är mysig, charmig och så himla rolig! TJ Klune kan konsten att berätta och jag fastnade direkt. Jag ville inte att boken skulle ta slut, men den gjorde det ändå fast med en oväntad vändning som lämnade mig med värme i själen. Kirt Graves läser fantastiskt bra och bidrar mycket till att jag föll som en sten. Jag kommer att återvända till den här boken både i ljudform och som fysisk läsning.

När du i halvvaket tillstånd känner att något (hotfullt) finns i rummet, men du kan inte röra dig. Du är paralyserad. Jag är med om det här ibland och det är det i särklass obehagligaste jag vet. Det hotfulla kommer alltid smygande bakifrån. Ibland hör jag steg, ibland kommer det rusande in. Jag ligger med ryggen till och hur desperat jag än försöker vända mig om för att se vem det är går det inte. Jag inte ens vrida på huvudet. Hjärtat dunkar. Paniken kommer. Jag måste vakna! VAKNA!! Skrik, Ewa, skrik! Jag öppnar munnen och tar i från mitt innersta. Det brukar fungera. Det händer att jag hör mig själv och det har hänt att jag har väckt Pär. Det är länge sedan sist, men imorse hände det. Det gick fort och var så satans läskigt.

Pär kom in för att säga hejdå innan han åkte till kontoret. Jag vaknade inte helt och hållet. Det kändes som om hon var där så snart ytterdörren stängdes efter honom. Hon dök upp tätt intill mitt ansikte som om hon stod på knä vid sängen. Likblek med svart hängande hår och ögon som var omgivna av kraftig svärta. Hon sa inget. Lutade sig bara mot mig. Stirrade. Jag trodde jag lyckades väcka mig själv för jag klarade av av vända mig bort från henne. Då ser jag hur Pärs täcke höjs för att sedan sänkas som om han lade sig till rätta, men fram kommer en likvit hand med långa smala fingrar… Där väckte jag verkligen mig själv. Mitt hjärta dunkade och jag var så in i helvete rädd! Trots att det ljusnade ute tände jag sänglampan och låg och lyssnade. Inget mer hände. Så fort jag tänker på det börjar hjärtat dunka.

Vi går en mörk framtid till mötes…

Provtagning på Huddinge sjukhus och det innebar en resa med SL. Jag har ondgjort mig över deras nya biljettsystem, men jag har fått lära mig att om jag registrerar ett kreditkort hos SL kan jag blippa det i spärren och häpp! Jag betalar för en resa i taget men jag åker så sällan numera att det känns rimligt.

Huddinge sjukhus är en stor, grå och urful koloss och området som byggts upp omkring är ÄNNU större, men snyggare. Där finns Södertörns högskola, där Elin gick förskolelärarutbildningen, med alla möjliga filialer och annex och hotell. Jag har varit där några gånger sedan allt blev färdigt för minst 10 år sedan, men häpnar varje gång. Något du ska vara beredd på om du åker dit är att du får promenera. Jag hade inte bråttom, så det tog väl 5-10 minuter från perrongen till huvudentrén. Jag lyckades hitta provtagningscentralen med en väntetid på 30 minuter, men i stället för att vänta använde jag en tiden till att reka inför nästa måndag. Hos informationen fick jag en karta och instruerades att gå mot Operationsgatan (alla korridorer har gatunamn som i en stad). Jag började gå och så småningom kunde jag svänga in på rätt gata och fortsatte gå tills jag kom fram till hissarna och åkte ned till plan 4 (entréplanet ligger på plan 5), men sedan blev det oklart. Jag irrade runt ett tag tills jag fick syn på en skylt i A4-format med ordet ”Röntgen”. Inåt och framåt tills jag hittade receptionen. Då var klockan ca halv 10, det var måndag och väntrummet var glest befolkat. Kan jag hoppas på samma tur nästa måndag? Tillbaka den omvända vägen till provtagningen där jag bara behövde vänta några minuter innan det blev min tur. Tajming, mina vänner. Tajming. Provtagningen gick fort och smärtfritt och sen var det heeela vägen tillbaka till tåget. En kortis till Konsum. När jag kom hem och hade plockat in varorna, gjort en kopp te och äntligen fick sätta mig hade jag frivilligt gått och stått i 3 timmar förutom de få minuter jag satt i provtagningsstolen. Jag tillbringar för mycket tid sittande, men det var onekligen skönt att sjunka ned i fåtöljen.

Eftersom jag skulle iväg på äventyr idag tog en Stilnoct igår och fick sova. Jag mår så mycket bättre när jag fått sova! Nu har jag bestämt mig för att gå tillbaka till en halv Stilnoct varje kväll resten av året. Det är bara 3 månader kvar. I januari lägger jag upp en ny plan, kanske med hjälp av en läkare.

Apropå att Elizabeth II har dött. Elizabeth I var inte riktigt lika populär. Lite väl krigisk.