Oplogat

Jag skrev ett mail till Salems kommun.

“Jag bor på Engelsbergsvägen i Rönninge och i vanlig ordning är snöröjningen under all kritik. Jag gick ut vid 10 dvs. efter kommunens 10-timmarsgräns för röjning av trottoarer och gångvägar. Trottoaren var helt igenkorkad efter att vägarna plogats. SOM VANLIGT! Det märkliga är att jag inte behöver gå längre än till gångbron upp mot Salem centrum för att allt plötsligt är både plogat och sandat. Det är samma sak vinter efter vinter. Varför?! Bor jag på fel sida av järnvägen?! Jag är hjärtligt trött på detta och jag har ändå inga fysiska problem att ta mig fram. Jag är tacksam för någon form av återkoppling och gärna en föklaring, men utan ursäkter. 

Hälsningar / Ewa Sundbäck på fel sida av järnvägen”

Guldkant

Vad sätter guldkant på din tillvaro? Vad är du tackam för? I ett av avsnitten av “Sex and the city” pratar de om lycka och frågar varann om de är lyckliga. Charlotte svarar att hon inte är lycklig hela tiden, men någon gång varje dag. Det är det allt handlar om. Tacksamhet för det du har. Är du det? Har du förmågan att uppskatta och njuta av det lilla i vardagen? “Den som är tacksam för det lilla har mycket att vara tacksam för.”

Jag har förmågan att vara tacksam. Jag har lärt mig det bland annat genom att skriva tacksamhets-dagbok varje dag i några år. Först var det 3 saker per dag och sen ökade jag till 5 vilket ledde till att jag fick fundera ut småsaker och små händelser och det är en bra träning. Papper, penna och hjärna – baggis! – som kan få dig att må bättre i vardagen. På heder och samvete!

Idag har jag en dag med många guldkanter och endorfindoser. Jag sov bra inatt. Jag promenerade i 35 minuter i småsnö och kalla vindar – aj lajk it! – och kände att jag hade riktig ork. När jag kom hem gjorde jag mina ryggövningar som alltid känns bra. En varm dusch och insmörjning med lotion från topp till tå för nu är torris-perioden här och det strama och småkliiga försvann. Nu har jag snart fått håret dit jag vill och trivs så bra med det. Havregrynsgröt med lingonsylt till lunch och en kanna med smultronte – varmt och gott! En småtrevlig film, “Enola Holmes 2”. Jag fyllde på fröhuset till småfåglarna för första gången den här vintern och det var välkommet för de har redan ätit nästan allt. 2 rådjur kom för att gräva fram fröspillet. DET SNÖAR! Det vräker ned! Aj lav it! Jag har en fullt fungerande tvättmaskin och kan tvätta när jag vill till exempel idag. Kylen och frysen är välfyllda och det finns chips och lakritsfiskar i skåpet. Pär har åkt till Öland och jag får vara solokvist i 1 dryg vecka. Jag har världens bästa dotter. Jag älskar vår lägenhet som ger mig tak över huvudet, värme och trygghet. Jag behöver inte grunna på middagen som blir falukorv och äggröra, till efterrät varm choklad med vispgrädde. Läkarbesöken är avklarade och jag känner ingen oro inför resultatet. Nästa söndag är det första advent och jag har kommit på mig själv med att se fram emot julen och jag kan inte minnas när det hände senast! Jag läser en bra bok – “Döden är bara början” (fantasy) – och har hyllan full av olästa böcker. Just idag känns livet bra och jag absolut ingen anledning att vara dyster!

Röntgen

Datortomografi (skiktröntgen) numro 2 i Södertälje. Den här gången innebar det vissa förberedelser eftersom jag skulle få kontrastvätska. Jag hade tid klockan 9 och fick inte äta efter klockan 5. Dessutom skulle jag dricka 1 liter vatten jämnt fördelat mellan klockan 8 och 9. Jag är van att dricka vatten, så det var inget problem. Pär skjutsade mig och åkte sedan vidare till jobbet. Kontrastvätskan fick jag intravenöst och sköterskan (?) förberedde genom att sätta fast en infart i armen. En första serie bilder (“Andas in ordentligt, håll andan. — Andas igen.”) och sedan sprutade hon in vätskan. Jag hade fått veta att det skulle kännas varmt i nacken och rumpan och det blev väldigt varmt hela vägen från nacken till rumpan. Som att ligga på en het värmefilt. Ännu en serie bilder. Värmen avtog gradvis och så var det klart. Baggis! Imorgon ska jag ringa till Huddinge och meddela att röntgen, ultraljud och fysioundersökning är avklarade och nu är det upp till de att undersökningen går vidare. Det var ungefär så specialisten jag träffade i oktober uttryckte det.

Klichéer

Det finns inget som vänder upp och ned på livet som att få sitt första barn och det första året är kaos. Det är ingen kliché utan absolut sanning. En del har förmågan och hälsan att uppskatta småbarnsåren medan andra t.ex. jag fungerar bättre när barnet blir äldre. Bland de mest seglivade klichéerna är den omedelbara kärleken efter förlossningen, lyckoruset vid amningen och separationsångesten när det är dax för skolstarten. Det sägs att klichén har blivit en kliché av en anledning, nämligen kornet av sanning. Kornet kan variera i storlek och ju större det är desto svårare blir det att ifrågasätta sanningshalten och acceptera alternativ och det är då vi, som inte upplever det klichéerna dikterar, tror att det är fel på oss.

Följande har jag själv upplevt. Jag avskydde att vara gravid och inte bara på grund av dygnet-runt-illamåendet för jag tyckte inte om att kroppen verkade leva sitt eget liv. Jag kände mig inte kvinnlig (det har jag aldrig gjort) och det tog emot när jag blev tvungen att köpa gravidkläder. När Elin var nyfödd kändes hon som en främling. Amningen fungerade inte och jag hamnade i en depression som hindrade mig från att älska henne eller ens uppskatta henne de 2 första åren trots att hon var en frän rackare med ett strålande humör. Den här versionen finns aldrig med i filmer eller skönlitterära böcker utan bara i deprimerande dokumentärer, men jag VET att jag inte är ensam om det. Det blev enklare ju äldre hon blev, när hon blev en egen person som jag kunde prata med och verkligen ha sällskap av och inte vara enbart en livboj som hon behövde för att överleva. Jag hade inga problem när Elin började i skolan. Däremot var de evighetslånga sommarloven prövande. Hon flyttade hemifrån när hon var 24 år och det var inga tårar från någon av oss. Det var helt enkelt dax och jag fick hennes rum att inreda som jag ville (mitt Läsrum alt. Vårt gästrum). Klichén i det sammanhanget är att äktenskapet torkar, att föräldrarna förlorar sitt klister och slutar prata med varann. Vicket nonsens! Dels har vi en ännu bättre kontakt med Elin nu eftersom vi slutade nöta på varann och dels för att Pär och jag ALLTID har pratat, samtalat och diskuterat. Bara för att vi är barnfria stannar inte våra liv eller intellekt. Det som jag tycker är jobbigt är att hon inte längre bor på gångavstånd utan i Hässleholm.

Klichéerna runt barnlängtan, graviditet, förlossning, anknytning och föräldraskap är cementerade och kan därför inte skämtas bort eller fnysas åt på samma sätt som de klichéer jag har skrivit om tidigare och det är ännu viktigare att ni noterar och begrundar, kära vänner.

Snarkningar

Varför vinklas det så att det verkar som att endast män snarkar? Jag har alltid snarkat och ofta så att andra blivit störda. Pär brukar flytta in i gästrummet när det är som värst eftersom han totalvägrar att använda öronproppar och på tal om det: varför nämns aldrig öronproppar som ett hjälpmedel för den icke snarkande delen av befolkningen?! Det är alltid vi snarkare som ska utsätta oss för allt från snarkplåster till operationer. Pär snarkar oxå, så det så, men jag använder alltid öronproppar och det utan att missa mobilens väckning eftersom det går att att höja volymen. Jag antar att det sköra kvinnliga väsendet inte har den fysiska förmågan att frambringa dånande snarkningar. Riktiga kvinnor fiser inte heller.

Anknytning

När jag var gravid i början av 1990-talet hetsades det om att omedelbart knyta an till sitt barn. Direkt upp till bröstet, hud mot och hud och garanterad kärlek och salighet. Den hetsen finns fortfarande eller igen. Som förälder bör du bära runt på barnet alla vakna timmar i en sån där smart sjal virad runt kroppen. Du ska sova med barnet eller alla barn om du har fler än ett eftersom det är själviskt att vilja sova ifred. Du ska anpassa hela din dygnsrytm efter den nyfödda utan att ha framförhållning till när det är dax att komma ut och iväg på alla dessa förälder-barn-aktiviteter som en sund människa förväntas delta i för att inte tala om när du ska börja arbeta igen. För att inte riskera att den livsviktiga anknytningen försvagas bör du sätta ditt barns behov i främsta rummet. Barnet behöver bli sett, få bekräftelse 24/7/365 och om du vill ta ett långt bad med låst dörr och brusreducerande hörlurar är du ett monster även om den andra föräldern finns tillgänglig. Vilka konsekvenser får det här? Ni kommer för sent till förskola och skola eftersom barnet lärt sig att det är fritt fram att argumentera om och tjata sig till precis allt särskilt när deras finstämda känselspröt känner att du är stressad och mer benägen att vika ned dig. När ni ska handla middaxmat på vägen hem låter du dina avkomlingar bestämma vad ni ska äta. Väl hemma lagas det minst 2 rätter eftersom det alltid finns någon som inte gillar fisk och gud förbjude att du skulle bli auktoritär och utbrista “Jamendåfårduvälvarahungrig!!!”. När nattningen sent omsider är avklarad pustar du ut och avslutar en prövande dag på absolut sämsta sätt: du går in på FB och söker tröst i föräldrargrupperna eller söker stöd på diverse föräldrarsajter. Barn och barnuppfostran är ett oerhört laddat ämne och småbarnsföräldrar tillhör ett besserwissrande och skuldbeläggande släkte utan motstycke. Kanske väljer du att vända till en av DN:s experter, men då får du vara beredd på att en eller flera av besserwissrarna kommenterar. Om du börjar fundera på att låta barnet sova i en egen säng eller att inte få välja vare sig frukostmat eller kläder eller att servera endast en maträtt eller att ha en fast hopp-säng-tid, så blir du tvungen att söka dig till det pekpinnefria darknet där likasinnade, slutkörda föräldrar faktiskt kan få tröst, medkännande och tips. Anknytningshetsen skapar osäkerhet och gör det ännu svårare att vara föräldrar. Alla förstagångsföräldrar är osäkra, men att använda sin egen osäkerhet för att trycka ned andra är elakt och om erfarna föräldrar trycker ned förstagångsföräldrar handlar det om sadism. INGEN är erfaren eller ett proffs första gången och ALLA har haft en första gång vare sig det handlar om att gå till affären utan mamma eller att bli förälder. Var snäll och visa medkänsla för bövelen!