Sekter

I våras visades “Fångad av scientologin på svt.play (den är inte längre tillgänglig). Den var mycket bra! Dokumentären gav en gedigen bakgrund till scientologins uppkomst och dess grundare, L R Hubbard. Flera avhoppare vittnade om det helt vansinniga systemet och förödmjukande bestraffningar. Något som gav extra tyngd var att Mariette Lindstein, som är med i författargruppen på FB, bekräftade att allt var sant. Hon var själv medlem i 25 år och kände flera av vittnena i filmen. 2004 rymde hon och i höstas kom hennes bok “Sekten på Dimön” ut. Den handlar inte om scientologin utan om sektfenomenet som sådant, men scientologins auditering finns med. Jag har lyssnat på boken med Gunilla Leining och Björn Wahlberg som uppläsare.

Sofia Baumann har precis gått ut universitetet och vet inte riktigt vad hon ska göra med sitt liv. Hon går på en föreläsning med den beryktade Franz Oswald och blir nyfiken på Viaterra. Franz Oswald och hans anhängare håller till på Dimön utanför Bohusläns kust. Sofia åker dit på ett studiebesök, provar teserna och blir sedan erbjuden att bygga upp biblioteket. Hon tackar ja. Kraven på arbetsinsatser och engagemang ökar så gradvis att hon nästan inte märker det. Franz Oswald blir allt mer oresonlig och nöjer sig inte med att bara tillrättavisa sin personal utan inför bestraffningar. Sofia inser att hon har begått ett misstag, att hon måste därifrån, men dittills har ingen rymt från Viaterra.

Boken är bra och spännande! Den är väldigt snyggt upplagd och knyts ihop med ett logiskt vis och det fungerar utmärkt med 2 uppläsare. Gunilla Leining har den större rollen och gör det mycket bra. För mig är hon ny och det är alltid roligt att hitta en ny röst att lyssna till. Medan jag lyssnade kom jag på mig själv med att tycka att Mariette Lindsteins svenska är överraskande bra med tanke på att hon levde i USA i så många år. Ordet “botgörelse” vill jag dock byta ut mot “botgöring”. Det måste ha varit både tungt och befriande att skriva om det här och jag tycker att vissa partier sveptes förbi lite för fort. Det här är den första boken i en planerad trilogi. De andra böckerna kommer att handla om hur det är att leva som avhoppare respektive att växa upp inom en sekt. De ser jag fram emot!

 

Sol, choklad och en varning

Om jag säger att jag promenerade i 70 minuter så är det rent skryt. Jag strosade medelst hasade i 70 minuter. Det var min favorit runt Flaten. Det faktum att jag orkade stiga upp redan halv 9 fick mig att tro att min ork var tillbaka. Jo tjena! Nä, det var ingen angenäm upplevelse. Möjligen efteråt. Jag fick i alla fall sol på näsan inklusive D-vitaminer! Längs ena sidan av Flaten hade jag motvind där ansiktet blev stelfruset medan ryggen värmdes av solen. När jag kom runt på andra sidan blev det stilla och definitivt för varmt för vinterjackan. Av med handskar och av med mössan! Snudd på värmepanik.

En kort sträcka var det njutningsfullt. Solen strålade och fåglarna kvittrade och så kom dagens låtlisterepresentant, “Do you love med” med Nottee. Gåshud, gott folk! Gåshud.

Jag har gjort ryggövningen tre gånger nu och den känns väldigt bra, speciellt när jag är trött i ryggen och har lite ont. Men det är ett jäkla meck att komma på plats! Jag är väl inte så smidig som jag inbillar mig och att få rumpan dikt an mot väggen… Idag låg jag 20 minuter för att det är skönt, men att jag skulle böka mig ned för bara 5 minuter är bara att fetglömma.

Katrinplommon och vatten – det har varit svaret på min totalpluggade mage. Den fungerar som den ska nu och det är en otrolig lättnad! Jag tog min sista dos MSM i fredags. Jag känner att jag vill fokusera på homeopatens mediciner.

Det är fredag idag och jag grunnade lite på helgens smaskens. Choklad var givet, men jag ville ha något salt oxå. För ovanlighetens skull ville jag inte ha chips. Whaaat? Det fanns ingen affär med anständig lakrits. Då kom jag ihåg att Marabou har gjort en choklad med lakrits i och som är överraskande god. Ett halleluja-moment! Det går så bra att lösa problem medan man promenerar strosar hasar!

Choklad

På köksdörren sitter numera en varningsskylt. Jag måste leta rätt på en permanent tuschpenna och ändra till "marsvin-EN". Det är ju faktiskt inte tillåtet att ha ett ensamt marsvin.
På köksdörren sitter numera en varningsskylt. Jag måste leta rätt på en permanent tuschpenna och ändra till “marsvin-EN”. Det är ju faktiskt inte tillåtet att ha ett ensamt marsvin.

 

 

Att leva upp till sitt namn

Maja är ett av våra marsvin. Hon är en gnagare och hon gör sitt bästa för att leva upp till sitt artnamn. När hon blir otålig dvs. när gurkan eller paprikan inte levereras så snabbt som hon vill, ja, då gnager hon på burgallret. Biter och drar så alltihop skakar och slamrar. Gallret utgörs av vanligt hönsnät och står inte emot stenhårda marsvinständer särskilt länge. Problemet är inte att det blir förstört. Problemet är de sylvassa stumpar som blir kvar. Det är ett under att Maja inte har skadat munnen än! Vi bytte gallret i somras, men behöver göra det igen och det snarast. Fram till idag har vi haft handdukar inkilade i hålet, men nu har det blivit så stort att de inte ligger kvar. När jag storstädade buren idag tog jag saken i egna händer och fixade en tillfällig lösning. Håll i hatten, gott folk, för det är bland det snyggaste som har gjorts av en mänsklig hand!

Det nedre högra hörnet av burdörren med hålet och handduken som ska förhindra att det blir större.
Det nedre högra hörnet av burdörren med hålet och handduken som ska förhindra att det blir större.
Jag gjorde hål med en kniv och knöt fast med vanligt hushålssnöre. Maja uppskattar inte mina omsorger för fem öre.
Jag gjorde hål med en kniv och knöt fast med vanligt hushålssnöre. Maja uppskattar inte mina omsorger för fem öre.
Det här är Maja.
Det här är Maja.

Vitaminer, fasta och yoga

Vi ska ta det lite i taget. Kroppen ska få hjälp att självläka. Ett effektivt sätt att starta den reningsprocessen är att fasta i 24 timmar. Inled fastan efter lunchen, så upplevs inte det matfria dygnet som så långt. Jag ska ta min fastedag på söndagar för jag ska naturligtvis prova.

En yogaövning för ländryggen. Rumpan dikt an mot väggen och sedan upp med benen som hålls lätt böjda för att minska spänningarna på baksidan av låret. Armarna utåt med handflatan uppåt. 5-20 minuter. Jag började med 5 och tyckte att det var så skönt att jag låg minst 5 minuter till. Det kändes att blodet rann till hjärnan, en känsla av att hänga upp och ned. Att ta sig upp drog igång yrseln och jag blev lätt illamående direkt efter.

En multivitamin med klös i eftersom jag har brist på både d-vitamin och järn. Något som heter Phosphorus D6 som oxå ska göra mig piggare. “Det är rent kriminellt att läkaren inte har sett till att du fått D-vitamin!”, tyckte Björn Lundberg. D-vitaminet kopplas till sköldkörteln som ju redan stökar. Jag tog den första tabletten till middagen och Phosphorusen ska jag ta 10 droppar av morgon och kväll. Återbesök om 6 veckor.

Vitamin

Charlie Eriksson arbetar för att vi ska tala mer öppet om psykisk ohälsa, “Aldrig ensam”. Det här tror både Elin och jag på, så jag köpte armbanden för 100 kr styck.

Armband
Ett lila och ett silver till mig eftersom jag inte kunde välja. Elin fick ett rosa.
Kokosolja innehåller BRA fett och nu har jag äntligen fått tag i en burk.
Kokosolja innehåller BRA fett och nu har jag äntligen fått tag i en burk.

 

Den 3 februari strax efter klockan 15. Jag tog den genom köksfönstret och den blev bra. :)
Den 3 februari strax efter klockan 15. Jag tog den genom köksfönstret och den blev bra.

 

 

 

“One small act of kindness”

“När livet börjar om” av Lucy Dillon med Anna-Maria Käll som uppläsare. Lucy Dillons första bok, “Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, slukade jag. Den var bra, mysig och det var många hundar med. Hennes övriga böcker har känts för smöriga och den senaste, “Hundra omistliga ting”, lyssnade jag aldrig färdigt på. Nu har det alltså kommit en ny bok och eftersom det var Anna-Maria Käll som var uppläsare ville jag ge den en chans.

Vad gör man när båda blir av med jobbet och man blir tvungen att sälja huset? Jo, då kan man flytta till en småstad och investera pengarna från husförsäljningen i ett hotell. Jasons föräldrar har drivit ett hundvänligt hotell i nästan 30 år. När pappan dör tar Jason och hans fru, Libby, över i ett försök att hjälpa hans mamma. De vill totalrenovera och förvandla hotellet till en lyxig tillflyktsort. Behöver jag tala om att det uppstår problem med Jasons mamma? En dag inträffar en trafikolycka precis utanför. En kvinna blir påkörd. Hon klarar sig, men minns inte vem hon är och saknar id-handlingar. När Libby hälsar på henne på sjukhuset uppstår tycke. De blir vänner och Libby gör sitt bästa för att hjälpa kvinnan att få minnet tillbaka. Samtidigt visar det sig att det inte är så himla lätt att göra om ett hotell.

Lucy Dillon är en skicklig berättare, inte tu tal om den saken och den här boken var den bästa sedan hennes första. Jag tycker om hennes språk. Karaktärerna är mänskliga även om – framför allt männen – är lite väl snygga. Där finns oxå humor som jag tycker är så viktigt och så hundar… Det måste vara en väldigt skrämmande upplevelse att inte minnas vem man är. Vad heter jag? Hur är jag som människa? Vad tycker jag om? Originaltiteln är “One small act of kindness” och jag tycker att den är bättre för den säger mer om vad boken handlar om. Enkla, vänliga gester som betyder så mycket.

Homeopati

Dr Samuel Hahnemann uttryckte det på latin: simila similibus curentur (“låt lika bota lika”). På Björn Lundbergs, homeopat i Stockholm, förklaras det på vanlig svenska med “att en sjukdom kan botas genom tillförsel av små mängder av det ämne som hos friska framkallar en effekt som liknar sjukdomens symtom”. I morgon ska jag träffa honom. Eftersom jag upplever det som att läkaren på min VC varken har tid eller lust att hjälpa mig med mer än det han tycker är nödvändigt och eftersom jag inte vill stoppa i mig fler “vanliga” mediciner än jag redan gör vänder jag mig till en homeopat. Fortsättning följer!

Ett vrak som klagar

I fredags gick jag tur och retur Salem och det var skitjobbigt! Jag kände mig matt och yr och minsta uppförslut fick mig att önska att jag hade haft en syrgastank på ryggen. När jag kom hem var jag helt färdig och fick dessutom ont i hela kroppen. Huvudvärk så gott som dagligen. Mystiska blåmärken dyker upp. Nu har jag ett på ovansidan av handen, men inget som helst minne av att ha slagit i den. Järnbrist! Werlab-läkaren uttryckte det som mild järnbrist och då undrar jag hur man mår med grav järnbrist… Nu tar jag Hemofer igen och så har jag börjat med D-vitamin.

Jag sover dåligt trots Stilnoct. Antingen är jag för varm eller för kall eller så är bara fötterna iskalla och ibland fryser jag bara om axlarna. Jag vaknar till flera gånger varje natt. Om en dryg månad fyller jag år och jag kommer att önska mig ett sånt där specialtäcke för tusen spänn som ser till att jag varken svettas eller fryser. Om jag kan vänta tills dess.

Nu är jag säker på att min förhöjda kroppstemperatur är vallningar och det är väl det som stör nattsömnen, men de är inte så kraftiga att jag svettas. Det påminner mig om sommarens attacker av värmepanik och de brukar jag kunna vänta ut genom att bara sitta ned och andas. Nu kommer de flera gånger om dagen – vissa dagar – och uteblir helat andra dagar. PhysiCool-sprayen hjälper.

Huvudvärken kan oxå ha koppling till ögonen och synen. Ögonen är torra och jag droppar med Artelac från apoteket. Klimakteriegruppen tipsar om ögondroppar från optikern. De har bättre effekt. Jag behöver nya läsglasögon, men jag tror faktiskt inte att jag behöver nya vanliga glasögon. Det här måste dock vänta till nästa kassaflöde.

Magen är inte bra. För 1 år sedan sa läkaren att jag borde sluta med Omeprazol eftersom matsmältningen kan rubbas. Jag trappade ned direkt och under flera månader klarade jag mig med en eller ett par tabletter i veckan mot 1 per dag, men de senaste månaderna har katarren kommit tillbaka jag kommit på mig själv med att ta 2 tabletter vid varje tillfälle och tröstat mig med att jag ju inte tar de varje dag längre. Förfelat. I förra veckan bestämde jag mig för att börja ta 1 tablett per dag igen och det känns bättre. Jag har sällan problem med förstoppning tills nu. Det har varit så fullständigt stillastående att jag har fått känslan av att vara igenpluggad. Mer fibrer, vatten och motion! Jag vet!! Jag provade Ortis Frukt och fibrer, tuggtabletter. En halv tablett med ett stort glas vatten. Nada. 5 timmar senare tog jag den andra halvan och det var halväckligt, jag hade svårt att få ned den. Drygt 12 timmar senare, igår morse, kom magen igång och det var ingen behaglig känsla. Jag var alldeles spak efteråt.

Ett annat symptom på klimakteriet är värk i ryggslutet. Det har jag redan efter att jag ramlade i trappan för 5 (?) år sedan, men det har blivit sämre. Jag använder massagebältet varje kväll när jag har min te & lässtund. Jag vilar den delen av ryggen genom att ligga på sidan. Ibland tar jag värktabletter, men som det har varit de senaste veckorna med den dagliga huvudvärken, så kan tabletterna tydligen inte åtgärda båda smärtställena. Jag funderar mycket på att vända mig till en homeopat för jag orkar inte med så mycket mer av mediciner och motion. Numera är en dag utan värktabletter en bra dag. Trist.

Udda eller normalt

“Udda” av Sara Lövestam. Boken handlar om 3 personer som är udda. Eller? 2 av personerna skiljer sig från mängden rent utseendemässigt. Den tredje personen har ett ovanligt intresse. Jag tycker inte om ordet normal. Det är trångsynt. Naturligtvis hajar jag till om jag ser en kvinna som saknar ben. Jag hajar oxå till när jag ser en kvinna med grönt hår. Om en person berättar att han föredrar amputerade ben framföra hela blir min första reaktion “Åhå!” följd av “Varför?”. Att stämpla någon av dem som udda eller onormal skulle aldrig falla mig in.

Lelle är en kvinnlig Casanova och byter tjejer som andra byter strumpor. Hon arbetar som svensklärare på gymnasiet och älskar partikelverb. Martin är bästa vän med Lelle. Han arbetar som butikschef på Systembolaget och är omtyckt av kvinnsen, men han föredrar när de är mindre perfekta. Paula skriver på en avhandling om partikelverb. Hon föddes utan ben och föredrar bandinspelningar av partikelverb. Hon träffar Martin via ett nätforum. Han blir kär vid deras första möte och Paula har svårt att lita på att hans kärleksförklaringar. Hon är ju ett missfoster! När Lelle träffar Paula skär det sig. Lelle är inte direkt “fin i kanten” och Paulas försvarstaggar fälls ut för säkerhets skull.

Det här är den tredje boken av Sara Lövestam som jag har läst. Den fjärde om jag räknar med “Grejen med verb”. Hon har blivit en av mina favoritförfattare och det hon har gemensamt med mina andra favoriter är att hon kan konsten att berätta. Rent kronologiskt är det hennes första bok och just för att jag inte har läst dem i rätt ordning tycker jag att det är tydligt att det är hennes debut. “Skriv om det du känner till!” är ett vanligt tips. Det gjorde hon. Hon är lärare i svenska för invandrare, hon älskar grammatik och hon är lesbisk. Sara Lövestam har en fantastisk känsla för dialog. Den flyter och känns okonstlad och den är dessutom rolig. Det finns ett driv i berättandet och de korta kapitlen gjorde att jag hela tiden tänkte: “Äh, bara ett kapitel till!” och plötsligt hade jag läst mer än halv boken som inte är så tjock. Jag kommer att läsa den igen och det är det samma som högsta betyg.

 

Trasig kropp

Vaknade med mina alltför vanliga följeslagare: irriterade ögon och huvudvärk. Jag hade ingen lust att stiga upp över huvud taget. Jag är inne i en trött period igen. På dagens schema fanns ett pass med mina gummiband, men efter lunchen hade jag ingen lust med det heller. Jag stod mitt i vardagsrummet fortfarande klädd i pyjamas. “Jaha”, sa jag till mig själv (högt och inte bara i huvudet), “vad ska jag göra i stället för att träna? Jag får bara mer ont i kroppen av att sitta hela tiden. Jag kör ett pass!” Och så gjorde jag det. Den lätta versionen, snäppet tuffare än den extra lätta och det var så skönt!! Ryggövningarna och stretchingen visste var de tog. Halleluja! Varm, smidig och stark kände jag mig efteråt och sedan körde någon in Spiken i ryggen. Dessutom var huvudvärken kvar och spred sig nedåt i nacken. Kroppen känns så trasig. Logiken är försvunnen. Ingen rim eller reson. Det drar nog ihop sig till mens igen eftersom jag känner mig uppsvälld som en ballong för att kroppen samlar på sig vätska som också gör att vågen påstår att jag har gått upp 1 kg den senaste veckan. Never on my foot! Värkkombon verkar har gjort sitt, men Treo brustabletter fungerar. Jag har svårt för brustabletter och det kan i och för sig ha den fördelen att jag tänker efter en gång extra innan jag tar värktabletter. Jag tog 2 Treo för att få bort Spiken i ryggen och fungerade nästan, det sitter in liten Nubb kvar.

Dagens låtlisterepresentant är Ivy Levan med låten “Biscuit”. Den har en liten varningsskylt där det står “explicit”. Kanske är det en massa snusk i texten, jag lyssnar inte så noga eller så är det underförstått eller så vill Spotify varna känsliga lyssnare.

Harald Blåtand

Visste ni att bluetooth inte bara betyder “blåtand” (i direkt översättning) utan att det fick namnet från den danske kungen Harald Blåtand? När man grunnade på vad den gemensamma standarden för trådlös överföring skulle kallas var den Jim Kardach på Intel i USA som kom med förslaget. Han hade läst “Röde orm” av Frans G Bengtsson och fascinerades av kung Harald.

Källa: Allt om historia, nr 2/2016