Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Harry Potter och ett ofött vittne

Harry Potter… Jag återvänder till de böckerna om och om igen och det känns som att komma hem! Härom dagen lyssnade jag klart på ”The deathly hallows” för … jag vet inte vilken gång i ordningen. JK Rowling har äntligen gått med på att släppa böckerna till Storytel. Anledningen till att det dröjt sägs vara ett visst motstånd mot tjänster som streamar böcker. Än så länge är det endast den engelska versionen med Stephen Fry som uppläsare. Den svenska kommer till våren och då med en ny uppläsare (det är Krister Henriksson som har läst in böckerna tidigare) eftersom tidens tand har gnagt på kvaliteten. Den engelska produktionen är inte någon nyinspelning utan en uppfräschning och det är, banne mig, den bästa produktion jag har hört! Jag tycker egentligen inte om att använda ”perfekt”, men i det här fallet nöjer jag mig inte med mindre. Fantastiskt jämn ljudkvalitet! Jag får intrycket av att Stephen Fry har läst in var och en av böckerna i en enda sittning vilket jag vet inte är möjligt eftersom de är så långa. Inte ett spår hörs av omtagningar eller felläsningar. Stephen Fry är fenomenal!! Han har en varm röst och en brittisk engelska som ger mig ståpäls. Han pauserar och utnyttjar kommatecknen i texten och han gör en tydlig skillnad på dialog och löpande text. Felfritt. Perfekt. En sann njutning. Jag försjönk så djupt i de här böckerna att det var som att få en kalldusch när de tog slut. Tillbaka till den muggliga verkligheten, men det dröjer inte länge innan jag återvänder.

En helt annan bok är ”Nötskal” av Ian Mcewan med Helge Skoog som uppläsare. Bara 6 timmar. Den var ok, men inte mer trots att den lovordas både här och där. Småspännande, men ingen thriller. En kvinna och en man planerar att göra sig av med kvinnans make. Det finns ett vittne till allt nämligen det ofödda barnet i kvinnans mage och det är barnet som är berättaren. Berättelsen är underfundig och riktigt rolig emellanåt och Helge Skoog gör ett bra jobb – jag gillar honom. Den blir lite för filosofisk emellanåt, men ställer en viktig fråga: när blir en människa medveten? En fråga för abortmotståndarna. Jag tycker att det blir fånigt när barnet inte har något förhållande till färgen blå – fullt begripligt – , men har starka åsikter om druvor och viner.

PS. Jag har ännu inte blivit av med läslåsningen. 🙁

 

Tungt

Promenerade favoriten runt Flaten. 4,8 km på 60 minuter. Det gick tungt och det kändes i kroppen att jag har tränat 5 dagar i rad – dax för en vilodag och det blir imorgon. Jag blev trött i övre ryggen av att bära hem en veckohandling från Konsum i ryggsäcken och av någon anledning har jag väldigt ont i fingrarna.

Ett hål för pimpelfiske? På väg att läka ihop. Jag kan ingenting om isar. Det var ett par pimpelfiskare ute på den idag och jag tycker att det verkade riskabelt…

Pär lagade ett nytt recept från Itrims kokbok. Tärnad lax tillsammans med färska rödbetor och fetaost i ugnen. Serverades med romansallad, gurka och röd lök. Det var så gott! Överraskande gott! En väldigt lyckad kombination av smaker. Jag åt en portion motsvarande min handflata och mycket (för mig) sallad.

 

 

Mindre att släpa runt på

5 km på 65 minuter och i ett riktigt, riktigt bra tempo! Det var så skönt och jag var fascinerad av min ork. Jag har gått ned knappt 4 kg de här veckorna och i mina öron låter det inte så mycket i förhållande till vad jag vill bli av med, men när jag tänker på att det motsvarar ungefär 4 liter mjölk, i tyngd alltså, blir det en annan sak. Att bära hem 4 liter mjölk från Konsum är tungt, tycker jag, men nu har jag 4 kg mindre att släpa runt på och då är det lättare att få upp tempot.

Kalorier och Treo

Gummibandsträning på medelnivå idag. Flyt, ork & koncentration! Jag lyssnade på en annan låt medan jag värmde upp på step up-brädan och även om inte takten var den rätta, så hade jag ett väldigt schvung och orkade betydligt mer än tidigare. Endorfiner! Jag lade till 2 enkla yoga-övningar för ryggen. Det var inga problem att komma ned på jorden efteråt när jag fick ont i ryggen (det hade jag sedan tidigare) och knäna. Det blev Treo igen. Jag tror att jag har tagit det varje dag i 2 veckor. Inte bra.

Vägning: 104,3 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Det går åt rätt håll.

När jag började Itrims program var det med en s.k. kick-start för att få fart på viktminskningen. 3 veckor med endast måltidsersättningar. Det var det jag inte klarade. Det blev inte mer än 28 timmar när ångesten dundrade in. Efter det gick jag över till handfast minus. Antalet kalorier per dag i kick-starten är inte fler än 600 och handfast minus är 1100, men – och det är ett viktigt men – egentligen handlar det inte om att räkna kalorier utan om vad och hur mycket jag äter. Jag mäter med handflata och knuten näve. Charktallriken till exempel innehåller 6 skivor kött som, när jag radar upp dem, motsvarar en handflata. Handen har man alltid med sig, så det är ett smart sätt att mäta. Handfast minus innebär att t.ex. potatis försvinner (kolhydrater).

 

Jag kämpar med och mot

Promenerade Landet Runt-rundan. Den visade sig vara 6 km och det tog 80 minuter. Bra flyt och tempo större delen av tiden. Flera plusgrader gjorde att jag tog dubbla tröjor under den tunna jackan kombinerat med mössa och handskar. Jag ska nog ta stavarna nästa gång.

För flera veckor sedan sträckte jag mig när jag gjorde ryggövningar på golvet. Vänster sida protesterar. Sträckningen, eller vad tusan det handlar om, kommer och går. Det kan till och med vara svårt för mig att ta riktigt djupa andetag. Idag slog det nya rekord och jag hade jävligt ont när jag kom hem och efter duschen stapplade jag runt och stönade. 2 Treo. Jag sov i soffan i natt och det är möjligt att det förvärrade det hela.

Just nu känns det här med Itrim, måltidsersättningar och kalorier inte särskilt roligt. Jag kämpar med mig själv för att bryta kvällstuggandet. Faaan, vad det är svårt!!! Idag har jag haft en hungerdag, men jag ska verkligen, verkligen göra mitt bästa för att inte äta mer ikväll. Jag kämpar mot mig själv och min egen skoningslösa kritik. ”Det är kört…” ”Du fixar inte det här – du har ingen karaktär.” ”Du har noll uthållighet.” ”Du är ynklig som gnäller över att behöva gå hungrig.” ”Du vet att promenader fungerar bra, så du måste, måste ut varje dag!!” ”Kalorier in – kalorier ut. Kalorier in – kalorier ut! Kalorier in – kalorier ut!!” ”DRICK VATTEN!!!” Rösten maler hela tiden. Vis av förra veckans nedslående måndagsvägning skjuter jag upp eländet till imorgon, men det känns inte som att jag har gått ned.

Slutstramat

5 km promenad på 70 minuter med flera uppförsbackar. Det var jätteskönt! Jag kan inte låta bli att fundera på IB:s fråga om promenaderna ökar pulsen och varför det inte räknas som träning. Oftast går jag i en sådan takt att det hamnar mellan rask promenad och power-walk.

Jag måste skärpa mig! Nästan varje kväll den här veckan har jag ätit efter kvällsmålet – precis det jag inte ska göra. Visserligen har det rört sig om att jag har vräkt i mig 5 skivor parmaskinka och keso och inte mackor eller godis, men ändå. IB och jag enades om nolltolerans. Skärpning! Jag ska oxå påminna mig själv om att det handlar om den 3:e veckan av 104 och jag måste tillåta mig själv att prova mig fram. 

Förhoppningsvis visar vågen minus på måndag även om det inte känns så i kroppen, men vinterjackan har slutat strama runt magen, så något har försvunnit.

Ersättningsfritt

35 minuter till Salem via tennishallen och 45 minuter hem via Fjärilstigen blir 80 minuters promenad av en sträcka på 5,8 km. Kroppen var svårstartad, men sedan blev det skönt och mot slutet blev det toktungt. Kroppen känns tung och trög, värk lite överallt – knäna, ryggen, fingrarna – och det känns trist. Idag kände jag mig så där sjukt stel och mörbultad efter promenaden som jag brukade göra för några månader sedan och ändå tar jag 2 Artrox per dag. Treo dagligen hela veckan.

Från och med den här veckan kommer jag att äta vanlig middag på fredagarna dvs. ingen ersättning alls. Jag har inte för avsikt att byta ut måltider hela tiden medan jag går ned i vikt för förr eller senare är det ju tänkt att jag ska äta vanlig mat alla måltider. Pär lagade en fiskrätt från Itrims kokbok: torsk i foliepaket med grillad paprika och champinjon till. Det var gott och mättade utan att kännas mäktigt.

Massage och knivhugg

När det var 10 minuter kvar innan min massagetid började, klädde jag på mig och kilade ned till salongen. Wow! Det kändes så lyxigt att bara kunna gå dit utan förberedelser eller planering eller biljettkostnad. Så hade jag det när jag bodde i Kiruna där jag inte åkte buss en enda gång de 22 år jag bodde där. På heder och samvete!

Ett- enligt mig – klassiskt behandlingsrum: ljust och luftigt, levande ljus och väldigt behaglig musik i bakgrunden jämfört med trafikljuden kring Odenplan. En massagebänk som inte var sliten, gnisslade eller knarrade. Generösa, fräscha handdukar. Jag låg på en värmedyna. Det kom jag underfund med först efter ett tag när det fortsatte att vara varmt där jag låg på mage och att det inte handlade om ett värmepåslag. Bitte Alm heter hon som knådade mig och det är hos henne jag får behandlingar fortsättningsvis. Det känns skönt att veta vem jag kommer att träffa. På AAA-kliniken kunde jag visserligen säga till om jag ville att någon speciell skulle massera mig, men jag upplevde det inte som att mina önskemål nådde fram. Bittes händer var inte hårda och kändes inte som om hon nöp sig fram över musklerna. Hon började med att massera nacken medan jag låg på rygg och jag fick lära mig något nytt: i kinden sitter en muskel som hänger ihop med nackmusklerna och påverkas när man spänner käkarna vilket jag är medveten om att gör för det är bland annat därför jag sover med bettskena. Hon tog sig an den muskeln genom att sticka in ett behandskat pekfinger i min mun, trycka det på en punkt och samtidigt dra i mungipan. Intressant! Det kändes betydligt mer i höger kind än i vänster. 700 kr för 1 timme och det var det värt för jag kände mig lättare och smidigare och det pansar som suttit över ryggen som en ryggsäck var borta. Jag ska kila dit igen om 2 veckor.

Ibland undrar jag om jag borde få gå lös. Sedan jag snöade in på charktallrik till lunch har blivit en hejare på att dela avokador och jag trodde att jag hade kommit på ett bra sätt att få loss kärnan de gånger den inte lossnar av sig själv. Jag sticker in kniven i kärnan och vickar loss den och det går finfint bara avokadohalvan ligger på skärbrädan. Idag gjorde jag något som jag, redan innan jag gjorde det, visste skulle gå helt åt fanders. Jag höll avokadohalvan i vänster hand och stack in kniven i kärnan med höger när kniven slant och rände rätt in i handen. Jamenherregudihimlen… ”Jag visste att det skulle hända!”, skrek jag. ”Jag visste det men ändå gjorde jag det!!” Jävlar vad ont det gjorde! Ett litet, prydligt knivsår i tumvecket som sved som eld och blödde överraskande mycket. Elin var, som tur var, med och kunde hjälpa mig att bandagera samtidigt som jag tryckte mot såret. Ja, kära värld… Jag tröstar mig med att det är den här sortens misstag som jag faktiskt lär mig av.