Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Mer melodifestival

Promenad till Salem för att hämta ännu en omgång med VLCD-soppor från Itrim plus att jag handlade lite på ICA. Det var väldigt skönt! Jag kom iväg klockan 9 innan det blev för varmt. Jag gick via Tennishallen och även om den backen är flåsframkallande, så behövde jag inte stanna uppe på toppen för att hämta andan. Framsteg!

Dagens låtlisterepresentant är After Dark igen med ännu en melodifestivallåt. Den här gången från förra året, 2016. Gruppen finns inte längre men firade 40-årsjubileum det året. (Hur gammal är jag egentligen eftersom jag minns när de slog igenom…) ”Kom ut som en stjärna!” – en inspirerande text om att våga vara sig själv.

 

Fy för den lede!

Gummipass idag. Inga tveksamheter. Orken fanns. Motivationen fanns. Uppvärmningen gick bra tack vare låten (se låtlisterepresentanten). Bendelen var jäkligt flåsig och tung, men utgjorde egentligen inga problem. Armarna däremot… Redan vid den första övningen försvann orken. Poff! Totaldunstade. Kvar stod jag med ett par darriga sparrisar och dessutom blev jag matt och yrslig. Jag hinkade i mig vatten och tillät mig själv att pausa, men det gick inte. Jag mådde nästan illa och mina flåsningar påminde mig om de som uppstår mellan kräkningar. Då hämtade jag Pepsi Max-en och drack girigt. Det lugnade magen och jag jobbade vidare, med några genvägar. Jag avbröt inte, men det här passet gav mig ingen känsla av styrka eller välbehag. Jag var genomsvettig, trött och fick ont. MEH!! Jag förstår faktiskt inte vad som gick snett.

För ett tag sedan lyssnade jag på Christer ”After Dark” Lindarws självbiografi och blev sugen på att återuppta bekantskapen med deras bidrag från melodifestivalen ”La dolce vita”. Vilket gung, hörrni!

Ut i solen igen

Vägning: 96,5 kg som innebär en ökning med 3 hg. Inga kommentarer.

Idag kom jag äntligen iväg på en promenad igen trots att det var soligt och så småningom blev runt 20 grader, men jag var utrustad med linne, prasselbyxorna, keps och vattenflaska. Jag kom upp i ett riktigt bra tempo oxå, maxa pulsen lixom och låta hjärtat jobba, typ. Hej å hå. Hemåt via Konsum och där börjar det äntligen hända saker vid bygget.

Grunden är lagd.

Låtlisterepresentanten idag är Youngr med låten ”’93”. They didn’t snapchat, they just chit-chat. It don’t feel right. Tell me bout the friends you follow. Who is real and who is hollow. 

Överdriven

I morse, före 7, åkte Pär, Elin och Selma till Öland. Pärs semester har börjat och Elin har sommarlov från både skola och Nannyakuten. Det har varit en veckas diskuterande, planerande och packande som jag har upplevt som stressande samtidigt som en omvänd resfeber har smugit sig på: jag får vara helt solokvist med Bibbi i minst 10 dagar!! Jag var uppe när de gav sig iväg och stod – för ovanlighetens skull – och tittade tills jag såg bilen svänga ut från carporten och iväg och jag kände mig övergiven. Det var tyst och morgonstilla och jag kände mig ensam. Jag blev stående. Det där med tidiga morgnar har aldrig varit min grej. Morgontrött, morgonångest och svårt att äta frukost och det var förmodligen det som bidrog till att Gräsänka-polkan uteblev. Jag sov i soffan i natt och jag sov inte bra och för att bryta den överraskande förlamningen återställde jag soffan till ursprungligt skick, tog mina mediciner, gick på toaletten och såg till att Bibbi hade hö innan jag lade mig i sängen. Jag var trött och håglös. Jag somnade efter ett tag och sov till 10. Låg kvar och drog mig trots Bibbis tjoanden om att hon tyckte att klockan var pellets. Efter frukost tog jag hand om orkidéerna, plockade in tvätten från torkställningen, fyllde på mina dosetter och tog en snabbdusch och efter det kickade livsandarna in och känslan av att vara övergiven förvandlades till lättnad över att få vara ensam. När Elin var liten och inte ville sova brukade hon ligga i sängen och ropa: ”Jag känner mig alldeles överdriven!”. Jag känner mig inte överdriven längre. Nu njuter jag!

 

Neapelkvartetten

”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante och den avslutande delen i Neapelkvartetten.

Elena och Lila är vuxna nu, i 30-årsåldern. Elena är olycklig i äktenskapet med Pietro och inleder ett förhållande med sin ungdomskärlek Nino. Lila är sambo med Enzo och tillsammans har de startat ett dataföretag som är framgångsrikt. Lila och Nino övertalar Elena att flytta tillbaka till Neapel efter skilsmässan från Pietro. Mycket har förändrats, men ändå är allt sig likt. Familjen Solara sitter kvar på tronen parallellt med att Lila har en outtalad makt och respekteras av många. Åren går, de blir äldre, Elena publicerar böcker, Lila utvecklar företaget, de blir gravida och får varsin dotter. Glada tilldragelser varvas med katastrofer, toppar och dalar och ständig dramatik. Inget fisljummet mellanläge här inte! Den första boken, ”Min fantastiska väninna”, inleds med att Lila försvinner och Elena Ferrante knyter ihop säcken genom att föra berättelsen hela vägen fram till och med den händelsen. Finito.

En riktigt bra bok och härlig romansvit som jag kommer att återvända till. Det känns lyxigt att ha alla 4 böckerna som inbundna för en pocket-människa som jag. Elena Ferrante har ett driv i berättandet som gör att jag fortsätter att läsa sida efter sida. Nu när jag har läst alla böcker kan jag konstatera att jag egentligen inte tycker om någon av karaktärerna utom Enzo, som är sambo med Lila. Kanske är mitt svenska kynne som skiljer sig från det italienska, men jag upplever de flesta som väldigt gå på-iga, alltid balanserande på gränsen till elaka. Om jag hade varit Elena hade jag, i ren självbevarelsedrift, flyttat långt från Lila och Neapel. Deras vänskap dikteras helt av Lila. När Lila är på bra humör, så ska alla andra vara det. När Lila är på dåligt humör, så slänger hon igen dörren både bokstavligt och bildligt, utan förklaringar eller ursäkter.

Den första och tredje boken har varit de bästa; barndomen och början av vuxenlivet. Den andra boken som handlar om sena tonåren och tidigt vuxenliv tyckte jag var jobbig eftersom det blev väldigt mycket navelskådande och själslig ångest ungefär som jag själv hade det i den åldern. ”Too close for comfort.” Den sista var oxå väldigt bra trots att jag egentligen inte kan säga att jag känner igen mig. Jag fick ofta lust att ta tag i Elena och skrika: ”Skärp dig! Sluta försöka vara till lags! Skaffa lite ryggrad! Lila är inte bättre än du på något sätt!”. På sätt och vis tycker jag bättre om Lila. Hon är ärlig på ett nitiskt sätt, hon tar ingen skit och hon försöker aldrig behaga någon annan. Starka personer upplevs ofta som kalla.

Författare brukar ofta säga att de inte bryr sig så mycket om ifall läsaren gillar berättelsen eller inte utan det viktiga är att läsaren reagerar och inte förblir likgiltig. Jag är allt annat än likgiltig!

 

 

Plågsamt

Jag avbokade en tid hos tandhygienisten den sista april för det var minsann inget jag måste göra och jag väljer minsann själv. Dessutom tog det emot att spendera en dryg tusing på att plågas. De senaste veckorna har jag inte varit fullt så stöddig eftersom tandköttet har varit ömt och irriterat och jag misstänkte att boven hette tandsten, så jag kröp till korset och beställde tid och var där idag.

Jag fick misstankarna bekräftade och det blev en plågsam timme. MB kollade tandköttsfickorna (aj!), använde ultraljud för att ta bort den värsta tandstenen (AJ! trots bedövat tandkött, men min senaste problemtand ilade nåt så in i…) och en vanlig skrapa för att gräva ordentligt (aj!). Hon avslutade med att polera tänderna och sedan fick jag skölja med bakteriemördande lösning som var stark och tungan har inte riktigt varit sig själv sen dess; den känns skållad.

Obehag och smärta i all ära, men det jobbigaste är tjatet. Borstar du tänderna 2 gånger om dagen? Oftast. Använder du tandtråd? Ja, plackers OCH mellanrumsborstar vareviga jäkla dag! När du borstar tänderna är det lättare att komma åt längst bak om du inte gapar så stort, då slappnar kinden av mer. Jag känner redan att jag når längst bak – tandborsten sticker nästan ut genom bakhuvudet!! När jag var hos min tandläkare senhösten 2015 passade hon på att ta bort den lilla tandsten jag hade då, så på 1,5 år har tandstenen samlats på hög, eller? Kan jag lita på att hon tog bort allt? Varenda jäkla tandhygienist borde veta att tandsten har att göra med saliven oxå och inte bara rengöringen eller bristen därav. Det är föreläsningen och pekpinnarna mer än smärtan – för det finns bedövning och värktabletter – som alltid gör att jag drar mig för att gå dit. 

 

Uppstressad å det grövsta

Idag klippte jag äntligen håret igen. 11 veckor sedan sist – åtminstone 3 veckor för mycket. Förra gången var det A som klippte mig och det blev helt ok. Jag upplevde henne som lite bossig och ouppmärksam på mina önskemål. När jag sedan bokade en ny tid och ville få in Elin samma dag och tid, så tyckte jag hon verkade irriterad över att jag var krånglig. Slut på det det besöket. Nu är ju jag oerhört känslig för hur andra uppför sig, reagerar och uttrycker sig och intrycken från det besöket bet sig fast på ett sätt som har både stressat och irriterat mig. Jag är besviken på mig själv eftersom jag brukar kunna skaka av mig sånt genom att resonera med mig själv (”Skärp dig för bövelen!” Typ.). Veckorna gick och håret växte och eftersom A inte hade klippt riktigt så kort som jag ville ha det kändes håret ganska snart långt och den senaste månaden har det blivit ohanterligt. Jag har många hårstrån, håret är tätt och tjockt och så här års känns det som att ha mössa dygnet runt. Poängen med det här pladdret är att jag har längtat mig sjuk efter att få klippa av rubbet samtidigt som jag har varit nervös pga. de negativa vibbarna från förra besöket. Jag har haft spänningshuvudvärk sedan i lördags och jag insåg att den inte kommer att försvinna förrän efter frisörbesöket. Hårda bud. Idag var det äntligen dax! Det blev en helt annan upplevelse. A sade det inte i direkta ordalag, men hon – precis som så många andra frisörer – hade inte vågat klippa så kort som jag velat ha. Det är som om hon och alla andra inte tror mig när jag beskriver hur kort jag vill ha. Idag gick hon ut hårt och fortsatte så tills allt överflödigt hår var borta, ungefär 65%. Hon gnodde på i nästan 1 timme och vi pratade ytterst lite och det tyckte jag var skönt. Håret väger nästan ingenting, men jag kunde ändå känna att det försvann (jag blundade större delen av tiden) – jag kunde känna luftdraget i nacken och mot hårbotten och det var ljuvligt! Medan A klippte fokuserade jag på att slappna av, andas och hålla paniken stången varje gång det kom ett värmepåslag (jag kände hur överläppen blev fuktig). Jag ångrar att jag inte bad om ett glas vatten. Vilken lyx det är att bara kunna promenera hem i stället för att gno iväg till tunnelbanan och försöka hinna med pendeln. När vi kom hem (Elin fick oxå ett positivt intryck och är nöjd med klippningen) drog jag i mig en halvliter vatten på en gång, fyllde på flaskan och drack ännu mer plus att jag tog den värkkombo. Efter en snabb dusch fortsatte jag dricka vatten och även Pepsi Max. Jag var äckligt trött, ögonen sved och huvudvärken gav inte med sig. Det fanns inget annat att göra än att ta en tupplur. Snacka om välbehövligt! Huvudvärken har faktiskt dragit sig tillbaka; det är en liten rest som gapar och skriker i bakgrunden. Jag tupplurade strax innan vi skulle äta middag och resten av kvällen har jag varit fortsatt trött, irriterad och grinig. Jag är, som sagt, besviken på mig själv. Det känns löjligt att jag stressar upp mig så till den milda grad över ett frisörbesök att jag kraschar när jag kommer hem!! Härregud…

Tufft

Gummiband. Ett fullt pass. Ett tufft pass. Ett småtungt pass. Jag kan inte minnas när jag körde ett fullt pass senast. Jag har mest börjat från början med det extra lätta, trappat upp, stött på patrull och fått börja om. Det kommer att kännas imorgon… Den sista övningen, biceps-curls, gör jag sittande på step up-brädan med gummibandet fäst runt ena benet på soffbordet. Jag håller emot med ena foten för att bordet inte ska flytta på sig. De senaste gångerna har jag känt av ryggmuskeln på sidan. Idag, mitt i övningen, när muskeln protesterade avbröt jag eftersom jag insåg att jag måste utföra den på ett annat sätt. Jag såg mig om i rummet och bestämde mig för att prova med att fästa gummibanden runt handtaget på den stängda sovrumsdörren. Jag behövde komma upp mer för att få den rätta vinkeln, så jag ställde mig på step up-brädan. Det blev en helt annan övning av det, en mer krävande övning. Jag måste hålla emot med både magmusklerna och benen. Jag provar så tills vidare.

En låtlisterepresentant: ”Strangers” med Halsey.

Nu vet jag

Vägning: 96,2 kg som innebär att 0,5 kg har försvunnit sedan förra onsdagen och nu vet jag med säkerhet att 50% av den här förändringen är beroende av kvällstugget. Jag vet det nu och det som gäller i fortsättningen är att hitta en metod som hjälper mig att avstå. Den senaste taktiken går ut på att äta 2 mackor efter middagen, till kvällteet för då blir jag verkligen mätt.

Jag skulle ha träffat min hälsocoach idag, men hon har brutit armen och är sjukskriven ett bra tag. Det finns möjlighet att träffa en av de andra coacherna, men det känns allt annat än angeläget, så jag bokade in mig i slutet av augusti.

I morse var jag trött och hade svårt att ta mig ur sängen och jag var väldigt frestad att hoppa över promenaden. Jag var nära att somna om när hjärnan gick igång med hjälp av samvetet och ett tungt argument: frisk luft skulle kunna få effekt på den huvudvärk jag hade hela dagen igår och som jag kände fortfarande låg och lurade och så – som vanligt – jag behöver inte ta i så jag kräks, jag kan gå den korta rundan. Så då gjorde jag det. Med stavarna. 55 minuter och det var ganska tungt. Armarna protesterade och jag undrade om jag inbillade mig att jag brukar orka mycket mer än så. Värmen. Det var 17 grader när jag gick vid halv 10, men jag tyckte att det var för varmt för att kännas bra. De senaste åren har jag blivit mer och mer känslig för värme. En orsak är Levaxin (som jag tar för min slöa sköldkörtel) där en av få biverkningar är en sämre tolerans för värme. En annan orsak är klimakteriet – jag är överhettad från start. Sedan blir ingenting bättre av att jag brände mig när vi var i Malmö och solstinget veckan efter. Jag har börjat dra mig för att gå ut när det är soligt. Jag har aldrig varit någon soldyrkare, men motståndet ökar hela tiden.

Alltför spännande

Jag promenerade 65 minuter idag. Det var dax att kolla läget vid vägbygget i Heliodal. Hittills har det inte varit några problem att promenera där – tack vare att det finns en hel del boende där – med en avgränsad gångväg vid sidan av, men den här gången tog gångvägen slut mitt i röran. Det var ett enormt hål i vägen utan den minsta vink om att det var tänkt att gående skulle kunna ta sig fram där och förmodligen skulle de inte det heller och om det hade varit en arbetsdag och full aktivitet hade jag varit tvungen att vända helt om, men idag är det ledig lördag, så jag knökade mig förbi avstängningen och fortsatte hela vägen med viss möda. Spännande! 😉 Det var en ganska skön promenad och överraskande milt efter att stormen har bedarrat, men jag blev väldigt trött efteråt och frusen med värk i både knäna och vristerna. Det är bara att inse fakta: jag pallar inte så mycket spänning. 😀

Mot slutet kroknade jag och sträckan längs Flaten kändes 7 mil lång, men jag fick oväntad hjälp av Lucian och låten ”Ashes to snow”. Kanonbra gånglåt!