Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
“Yxmannen” av Ray Celestin. Den är löst baserad på verkliga händelser i New Orleans 1918-1919 då en mördare härjade. Det var just verklighetsanknytningen som gjorde mig intresserad, men jag blev besviken. Boken var tillräckligt bra för att läsa ut (jag skummade grovt och hoppade över en hel del i slutet…), men det är ingen bok som ger mig lust att utbrista: “Läs den här!!”. Den är välskriven och miljöerna är fantastiskt skildrade!
Igår promenerade jag 60 minuter och det var väldigt skönt! Jag slapp den där svackan med matthet och vallning.
Idag fick jag en underbar ryggmassage av Bitte. Hon tog i ordentligt och jag njöt i fulla drag. Den stillsamma musiken rann i bakgrunden och plötsligt hör jag den första takten av “Air on G string” av Bach. Endorfiner, gott folk. Endorfiner!
En promenad på 70 minuter som var riktigt skön större delen av tiden. Precis som vid de senaste promenaderna kom det ett tillfälle när jag gått drygt halva sträckan då mattheten ramlar över mig i kombination med en vallning som gör att jag tvivlar på att jag ska orka hela vägen. Det jag kan göra och har gjort vid de här tillfällena är att sänka tempot, dricka vatten (jag har alltid vatten med mig nu för tiden oavsett temperatur) och djupandas. Det verkar inte bättre än att det här med konditionsträning inte kommer att fungera så bra för oöverskådlig tid.
Det här inlägget skriver jag på min nya dator! En liten Lenovo som är så tyst och oerhört snabb och lätt jämfört med min gamla Acer. Den teknikrädda sidan av mig har gjort att jag har dragit mig in i det längsta med att köpa en ny eftersom det inte finns någon dator som inte har Windows 10 och både Elin och Pär har klagat en del på det. Min gamla Trotjänare har fått flera nya batterier och ett par ominstallationer genom åren för att hålla igång den, men grafikrutinerna gjorde att den ofta hängde sig/frös när jag ville se korta klipp eller till och med när det blev för många bilder eller om jag skrollade för snabbt. Jag känner mig lite elak nu när allt jag behövde har flyttats över till den här med hjälp av Pär och jag bara ställde undan Trotjänaren på en hylla. Jag vet inte hur länge jag har haft den. 7-8 år kanske. En lång tid.
Jag känner mig ämlig. Den ökade dosen av Lyrica gör mig trött och jag sitter faktiskt och sover flera gånger om dagen. Korta stunder, men ändå… Jag sover bra om natten. Tungt, men bra, men jag har svårt att vakna. När jag väl har kommit ur sängen och igång är det inga problem. Idag satt jag i köket hela morgonen och förmiddagen, över lunchen tills jag skulle träna med gummibanden på eftermiddagen. Ljudbok, mobilspel och korsord. Hela förmiddagen kryllade av små aber. Teet smakade inget, jag körde fast i vart enda spel, ljudboken var urdålig, korsorden verkade vara på grekiska för jag stötte hela tiden på patrull och så blev jag trött, såååå trött. Allt det här ackompanjerades av Bibbis tjoanden. “Dags för pellets!” eller “Dags för salladsbladet!” eller “Nytt hö för bövelen!”. Så fort jag rörde mig på stolen tolkade hon det som att jag hade ätit färdigt och då är det dags för gurka. Ångesten flimrade i utkanten och jag sa åt Bibbi på skarpen och fick dåligt samvete direkt, innan jag ens avslutat bassningen.
Jag klarade i alla fall av ett mediumpass utan uppvärmning. Det var skönt, lagom tufft. Efter duschen tog jag burken med Tigerbalsam och balsamerade ryggen, höger knä och handen. Kyleffekten på ryggen blev så kraftig att jag frös som en gris resten av eftermiddagen innan den övergick i värmande effekt. Kofta och myssockor på!
“Den gröna milen” av Stephen King. Jag var väldigt nära att köpa den hos Bokbörsen när jag fick ett infall att fråga om Pär hade den (han gillar oxå Stephen King, men har mest de engelska versionerna). Till min oerhörda förvåning sa han att han var säker på att en pocketversion stod på övervåningen och han kunde till och med precisera platsen. Min förvåning blev – om möjligt – ännu större när jag faktiskt hittade en svenska pocketutgåva precis där Pär sa att den skulle finnas. I 9,5 fall av 10 är det jag som vet var prylar finns i det här huset. När jag tittade på titelbladet såg jag att det var jag som hade köpt den för 17 år sedan, men inte läst den!! “Den gröna milen” skrevs och gavs ut som en följetongsroman i 6 delar. I den här utgåvan har de 6 delarna inte redigerats ihop till en sammanhängande roman och det tycker jag är synd, men boken blir egentligen inte ett dugg sämre för det.
1932 i depressionens USA. Delstatsfängelset i Cold Mountain har ett cellblock för fångar som ska avrättas i elektriska stolen, även kallad Gamla Gnisten. Här arbetar Paul Edgecombe som chef för fängelsevakterna. Att ansvara för dödsdömda män är inte ett arbete som passar alla. Paul Edgecombe och hans 3 närmaste män har svetsats samman och när Percy Wetmore förflyttas till avdelningen rubbas den känsliga balansen. John Coffey har dömts för våldtäkt och mord på 2 små flickor och anländer till cellblocket. Han skiljer sig från övriga fångar och gör intryck på allihop från början. När William “Vilde Bill” Wharton anländer blir tillvaron på Den gröna milen minst sagt påfrestande…
Boken har filmatiserats och jag har sett den flera gånger. Nu när jag till slut har läst den kan jag konstatera att filmen är unik på så sätt att den innehåller lika mycket som boken. Inget saknas i själva handlingen, miljöerna stämmer, karaktärerna stämmer och – det som fascinerar mig mest – känslan stämmer; trots den gräsliga inramningen finns det mycket värme och medmänsklighet och till och med lite humor (Stephen King glömmer aldrig den oerhört viktiga humorn). I vanliga fall brukar jag störas av att jag ser skådespelaren framför mig när jag läser boken, men inte här. De fångar som sitter på Den gröna milen har i många fall mördat flera människor. Paul Edgecombe har dödat 77 människor. Mördat – dödat. Det första sättet är olagligt, det andra sättet är lagligt.
Jag fick till en promenad på 65 minuter och halva sträckan hade jag ett riktigt bra tempo och det kändes som att jag var tillbaka på rätt köl igen. När benen började kännas stumma sänkte jag farten och efter ett tag kändes det lättare igen och jag orkade hela vägen hem utan problem. Efter lunch blev jag riktigt trött och lade mig faktiskt i sängen (sängen innebär en seriös tupplur till skillnad från en i soffan), men lyckades aldrig somna helt. Jag låg i 2 timmar, dåsade och fick åtminstone vila kroppen.
Jag har kommit på mig själv med att slänga ur mig spydiga kommentarer riktade till Pär och Elin. Den sortens spydigheter som jag aktivt hindrar mig själv ifrån i vanliga fall eftersom jag inte tycker om vare sig mig själv eller den stämning de för med sig. Det är tålamodet som brister. Jag orkar inte vara medkännande eller sympatisk eller diplomatisk. Munnen tar kommandot över hjärnan och ut hoppar grodorna. Jag är inte säker på att Pär eller Elin har märkt det; de har inte sagt något. Det känns som en mildare form av Tourettes. Kan det vara den höga dosen av Lyrica som gör att spärrarna försvagas? Eller är det ett resultat av den ständiga kampen jag upplever av att över huvud taget ta mig igenom varje dag? Kanske en del av klimakteriet?
Jag träffade IB idag. Det kändes väldigt bra att prata med henne. Hon uppmuntrar mig och tar udden av paniken och hjälper mig att se till helheten. Den här gången vägde jag mig och hon tog midjemåttet. Sedan förra vägningstillfället i april har jag varit nere i 95 för att sedan gå upp till dagens 99,5 kg som är samma som i april. Midjemåttet har ökat med 3 cm, men IB sa att det är inom felmarginalen eftersom det inte är säkert att hon lyckas mäta på precis samma ställe varje gång. Hon tycker att jag ska väga mig endast där hos henne för att få bort ett stressmoment och det tyckte jag var en bra idé, så nu har jag ställt undan vågen under smutstvätten i tvättkorgen. Det gäller för mig att se helheten och inte snöa in mig på enstaka vägningar med 5 hg hit eller dit. Jag har gått ned 8 kg. Jag har sänkt mitt BMI. Fettprocenten har minskat medan muskelmassan ökar. Jag äter inte mellan måltiderna och nu har jag dessutom fått kvällstugget under kontroll. Jag dricker vatten tills det kluckar i mig. Jag tränar så mycket jag orkar. Med hjälp av Lyrica håller jag ångesten i schack och jag får sova och vallningarna minskar. Jag har en sjukdomsbild som gör att hela processen med att gå ned i vikt blir tuffare och jag måste ta hänsyn till det, men hon kan och kommer att fortsätta hjälpa mig.
Alla provresultat från Werlab inklusive kommentar från läkaren visar att jag är (hyfsat) frisk. Blodvärdet är bra och kolesterolet är fortfarande förhöjt. “Ditt Vitamin-D värde ligger på en optimal och hälsosam nivå.” Jag gör inga förändringar.
Vägning: 100, nånting. Inga kommentarer.
Ett gummipass som gick väldigt bra. Det var skönt att straffa kroppen genom att pressa musklerna.
Ännu ett besvikelsens läkarbesök igår. Han var 20 minuter sen och bad inte om ursäkt. Han var frånvarande och signalerade ingen vilja att hjälpa eller ens vara intresserad av mina problem. Det kändes som att jag försökte förklara mina sömnproblem med efterföljande ångest i timmar, men jag var inne hos honom i 10 minuter och resultatet blev ett recept på Lyrica 50 mg (de jag har är på 100). Det receptet kostade 200 spänn.
Jag passade på att lämna proverna för Werlabs-undersökningen när jag ändå var där. Jag hade inte ätit på drygt 14 timmar och var ganska matt, irriterad och leds på den där förbannat usla vårdcentralen. Han som stack mig var skicklig; det kändes nästan inte och blåmärket är försumbart. Provresultaten fanns tillgängliga på kvällen och jag kollade kolesterolet och blodsockret och båda har sjunkit ett snäpp jämfört med kollen i januari 2016.
Jag var sjukt trött resten av gårdagen och hungrig hela tiden – det gick inte att äta ikapp fastandet. Det blev ingen vidare sömn inatt och idag har jag haft ångest mer eller mindre hela tiden. Före lunch tog jag en extra 50 mg Lyrica och alldeles nyss tog jag ytterligare en extra. De verkar inte rå på ångesten och jag djupandas tills det susar i öronen och flimrar framför ögonen. Jag har viktpanik, livsleda och vallningar.
“Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse “Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!
Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.
Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.
Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i “Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok “Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.