MBT

Idag var det äntligen underlag för att ta på MBT-skorna! Jag vidhåller att det är världens bästa skor! Jag kan inte komma ihåg när jag använde de senast för det var för 1 år sedan lungproblemen började och från juni till september promenerade jag inget alls. Övergången mellan plattfotsäsongen (vinterskor) och MBT-säsongen är alltid en ren fröjd, men idag var det faktiskt knepigt. Jag promenerade i 50 minuter och det dröjde 15 minuter – jagkollade klockan! – innan jag fick ordning på tekniken, i första hand kortare steg. När det lossnade ropade hela kroppen “Tjoho!” i glädjen över att få hjälp med hållningen; rak rygg = enklare att andas på rätt sätt. MBT är de ENDA skorna som får musklerna i både fötter och vader att jobba samtidigt med bak- och framsidan av låren. Till och med musklerna i mage och rygg aktiveras. De är dyra, men för mig är det en investering i min hälsa. Det finns ett enda minus och det är deras s.k. antihalk-sula, Wibram, som är fullständigt värdelös. Den klarar inte ens av ett kraftigt regn. Halva året kör jag MBT och halva året Ice-bug.

Stå-uppare

Av någon anledning har jag halkat in på stå-upp-komedi på Netflix. Jag gillar inte den formen av humor, i alla fall inte som den är idag. Kalla mig gammaldags, men ordet “snusk” är en väldigt bra beskrivning. Könsord, vulgära sexskämt och avföring är inte roligt. Punkt. När Ali Wong i en gapig och segdragen historia berättar sin förstoppning sitter jag som ett frågetecken medan publiken asgarvar. Greg Davis skrattar i förväg åt sina egna skämt och tycker det är oerhört roligt när en dam på främsta raden inte skrattar åt hans könsordsskämt. Det gjorde inte jag heller. Mo’nique var arg, jävligt arg, så arg att hon verkade gråtfärdig, men publiken uppskattade hennes “skämt”. Det var i hennes hemstad(?) Atlanta, Georgia och majoriteten av publiken var afroamerikansk som hon. Kanske en kulturell skillnad i humor? Nicole Byer har varit väldigt rolig och charmig de gånger hon var med i RuPaul och i “Pit stop”, så jag blev oerhört besviken när hon bara skämtade om sex. Sex, sex, sex. Ellen Degeneres håller stilen – det går att vara rolig utan att vara äcklig! Wanda Sykes är oxå ett rumsrent proffs. Fortune Feimster upptäckte jag oxå hos RuPaul och hon är rolig. Riktigt rolig! Det är snäll humor med mycket ironi och självdistans. Hon och Ellen är de enda som inte gapar och skriker på scen. Jag har sett en snutt med Tig Notaro och fick mersmak. De övriga verkar inte komma ihåg att de håller i en mikrofon. Jag tittar inte på svensk stå-upp av ovan nämnda anledningar. Jag minns en brittisk stå-uppare som har en svensk fru och bor i Sverige ( minns inte hans namn, men jag tror hans förställning hette “Fy fan, Sverige!). Hans skämt om svenskarna var elaka utan glimten i ögat och han var gapig. Han tycker om Sverige och oss, men om det är så han visar det undrar jag hur han uttrycker ogillande?

Boktorka

Idag är min andra dag utan en ljudbok. Japp, du läste rätt. 2 dagar utan ljudböcker. Det måste vara något slags rekord för mig sedan jag skaffade Storytel. Jag har ALLTID en ljudbok på gång. Jag lyssnar på ljudböcker minst 7 timmar av min vakna tid. Jag är BEROENDE av ljudböcker! När Storytel kraschade för några veckor sedan fick jag – helt ärligt – panik. Kraschen berodde förmodligen på en rejäl uppdatering av appen och hade jag vetat det hade jag sluppit paniken, men den har fungerat felfritt sedan dess. Vad är det då som har hänt?! Boktorka. En rejäl, allvarlig, utmattande, påfrestande boktorka. Ju mer jag lyssnar desto kräsnare blir jag och just nu irriterar jag mig på precis allt. Boken är helt enkelt kass, inläsaren suger eller är irriterande, produktionen är dålig med uselt ljud eller hörbara skillnader där de fått ta om, inläsaren och författaren blir tjatiga om det är en serie, dålig svenska eller pissig översättning. Har jag glömt något? Just det: deckarna. 70% av böckerna är deckare!!! Eller spänningsromaner. Eller kriminalromaner. 20% är sockersöt fiiiilgodd. 10% är äcklig romance. De resterande 10% … jaaa … Boktorka, som sagt.

Vad gör jag i stället? Jag går igenom mina egna spellistor på Spotify. Jag lyssnar sällan på musik utom när jag tränar, så de är lite eftersatta. Jag lyssnar igenom, rensar hårt, letar låtar på de album jag har i biblioteket och i listor jag följer, men det upptar kanske 2-3 timmar innan jag tröttnar. Jag läser på plattan. Igår läste jag större delen av dagen; “Sky’s story” av Louise Allen. Hon är fostermamma och skriver verklighetsbaserat om barn hon har tagit hand om. Samma sorts böcker som Cathy Glass minus präktigheten och med mer djup och hennes egna åsikter. Cathy Glass uttrycker sig numera så diplomatiskt korrekt att berättelserna saknar djup och känsla. Eftersom jag inte fått diamantmålnings-beställningarna och det är hela 4 påskdagar kvar får jag fortsätta att läsa. Det råder film- och serietorka oxå. Det är ju ett elände utan motstycke! (ironi) Sanslöst mycket skräp på Netflix och HBO!

Jag gick en 55 minuters promenad idag!! Ålrajt! Promenaderna är lätt räknade numera och jag har inte styrkeyränat sedan … jag minns inte, så det betyder väl att det är länge sedan. Tröttheten och orkeslösheten håller i sig, likaså apatin, så även om jag skulle kunna städa kylen rengöra badrumskaklet med tandborste, rensa strumplådan, vattna orkidéerna, ta hand om källsorteringen, bädda sängen, duscha, äta något vettigt, så blir inte mycket gjort mer än just läsning. Just det – jag bloggar ju!