Av någon anledning har jag halkat in på stå-upp-komedi på Netflix. Jag gillar inte den formen av humor, i alla fall inte som den är idag. Kalla mig gammaldags, men ordet “snusk” är en väldigt bra beskrivning. Könsord, vulgära sexskämt och avföring är inte roligt. Punkt. När Ali Wong i en gapig och segdragen historia berättar sin förstoppning sitter jag som ett frågetecken medan publiken asgarvar. Greg Davis skrattar i förväg åt sina egna skämt och tycker det är oerhört roligt när en dam på främsta raden inte skrattar åt hans könsordsskämt. Det gjorde inte jag heller. Mo’nique var arg, jävligt arg, så arg att hon verkade gråtfärdig, men publiken uppskattade hennes “skämt”. Det var i hennes hemstad(?) Atlanta, Georgia och majoriteten av publiken var afroamerikansk som hon. Kanske en kulturell skillnad i humor? Nicole Byer har varit väldigt rolig och charmig de gånger hon var med i RuPaul och i “Pit stop”, så jag blev oerhört besviken när hon bara skämtade om sex. Sex, sex, sex. Ellen Degeneres håller stilen – det går att vara rolig utan att vara äcklig! Wanda Sykes är oxå ett rumsrent proffs. Fortune Feimster upptäckte jag oxå hos RuPaul och hon är rolig. Riktigt rolig! Det är snäll humor med mycket ironi och självdistans. Hon och Ellen är de enda som inte gapar och skriker på scen. Jag har sett en snutt med Tig Notaro och fick mersmak. De övriga verkar inte komma ihåg att de håller i en mikrofon. Jag tittar inte på svensk stå-upp av ovan nämnda anledningar. Jag minns en brittisk stå-uppare som har en svensk fru och bor i Sverige ( minns inte hans namn, men jag tror hans förställning hette “Fy fan, Sverige!). Hans skämt om svenskarna var elaka utan glimten i ögat och han var gapig. Han tycker om Sverige och oss, men om det är så han visar det undrar jag hur han uttrycker ogillande?
