Månad: oktober 2022

Böcker och musik i litteratur och filmer. Varför lyssnar ingen på Absolute Hits eller en av Spotifys spellistor med 80-talspop? Det är inte fint nog. Varför läser ingen den senaste boken av Benedict Jacka (fantasy som är väldigt bra!) eller Camilla Läckberg? Det är inte fint nog. Ett alternativ är att författaren respektive filmmakaren faktiskt inte har en susning om vad vanligt folk läser eller lyssnar på.

När de kommer hem efter en lång dag på jobbet tar de ett glas vin (aldrig varm choklad eller en sockerspäckad Cola) och väljer en Spotifylista med soft jazz (jag avskyr jazz!*ryyyser*). Om personen är xtra snobbig, så blir det en retroaktig vinylskiva. Ett alternativ till jazzen är klassisk musik och då är vi tillbaka till det specifika. Det blir ingen Spotifylista med en samling av de mest välkända och – Gud förbjude!! – populära styckena. Nänänä, det blir en enskild kompisitörs specifika komposition uppdelad i satser eller etyder eller opus. Aldrig att de tar en bärs och svänger sina lurviga till “Girls on film” med Duran Duran. Jag är säker på att det är ett bättre sätt att skaka av sig arbetsdagen.

Det finns en bok som heter “Läsarna i Broken Wheel rekommenderar” skriven av Katarina Bivald. Personerna i den boken läser allt möjligt från Camilla Läckberg till Dostojevskij och det gillar jag! Den i särklass snobbigaste bokläsaren är fröken präktig, Rory, i “Gilmore girls”. Förutom att hon läser jämt, när hon inte skaffar sig A i alla ämnen, så är det bara de knepiga Nobelpristagarna och ryska författare och Jane Austen och Dickens. Hon klämmer säkert in nån aktuell faktabok oxå. Hon och hennes kompis lyssnar endast på obskyra rockband som inte har slagit igenom det vill säga många, många mil från Absolute Hits.

De gånger det lyssnas på pop och rock handlar det om världskända hits från 1960- och 70-tal. Inte ABBA:s Greatest Hits utom möjligen Dancing queen.

Har du tänkt på att när amerikaner ser på film i amerikanska filmer ser de i 9 fall av 10 på en svart-vit amerikansk film? En av anledningarna är väl att de slipper undertexterna.

Har du lagt märke till hur ofta välutbildade personer i både böcker och film obehindrat kan citera dikter, Shakespeare, filosofer och bibeln? Wow, de har lärt sig ett stycke text utantill!

Notera och begrunda, mina vänner!

Förra fredagen, 14 oktober, satt jag klarvaken vid midnatt trots Propavan som jag tagit 3 timmar tidigare. Jag var desperat och det gjorde mig arg och jag skrev till min läkare att “Propavan är värdelös!”. Jag brydde mig inte om någon hövlig ton för jag var leds, leds, leds. “Skriv ett nytt recept på Stilnoct!”. Kortfattat och smågrinigt. På tisdagen fick jag svar att Dr T (de kallar läkarna vid förnamn, Dr T****) skulle ringa mig. Låt honom ringa, tänkte jag, men jag kommer inte att sitta som på nålar. Han ringde aldrig. När jag loggade in hos Apotea för att köpa Levaxin fanns det ett nytt recept på Stilnoct. Undrar om de har tröttnat på mig och undviker mig?

PS. Jag har inte träffat min läkare på ett drygt år. Han har inte ens tid att ringa.

En trallvänligare dystopi.

Apropå att må dåligt av för mycket folk, men byt ut “svensk” mot “introvert”.

Idoldyrkan.

Idag är det tv-häng som gäller.

Vi körde genom tunnlarna i Norra länken för att komma till Millesgården. Det är många år sedan jag åkte där. Svägerskan med familj bodde tidigare på Vanadisvägen och då körde vi där och medan vägbygget höll på var det snårigt och lätt att hamna i fel fil. Nu är tunnlarna utsmyckade på ett överraskande tilltalande sätt, men de fyller mig ändå med en otäck känsla som ingen skräckfilm i världen lyckas med. Jag läser många dystopiska böcker, i första hand de som beskriver infrastrukturens sönderfall och dess konsekvenser eftersom de, tyvärr, är mest trovärdiga. Stora nät av motorvägar och tunnlar är en del av det. Vid Kungens kurva har de avslutat ett bygge av stora och fula ventilationstorn som är en del av Södra länken. I utkanterna av Stockholm byggs lägenheter i hus som är så höga och så fula att jag blir både förbannad och gråtfärdig. Vid Centralstationen ligger Waterfront hotell och ett skyskrapeliknande Scandic hotell. De har flera år på nacken, men gör fortfarande ont i ögonen. Jag tycker att hela Stockholms stad innanför tullarna ska k-märkas för att förhindra sinnesjuka känslokalla finansmänniskor som inte inser det fantastiska och omätbara värdet av historia. Stockholm är en månghundaårig klenod och måste bevaras från fulhet och snedvridna idéer om att den ska bli mer lik monstrisiteter som New York. Numera åker jag aldrig till Stockholm om jag inte absolut tvingas till det. Jag mår dåligt av att vara där. Otrevliga Stockholmare. Ljudnivån. Trafiken. Det äckligt överdrivna utbudet av allt från mode till mat. Jag brukade vara avundsjuk på svärfar som bor vid Klara kyrka och svägerskan, men sedan vi flyttade till Rönninge med trevliga människor, mindre trafik, rimliga ljudnivåer, ett anpassat utbud och närheten till djur och grönska kan jag inte förstå den känslan. Jag vill aldrig någonsin bo en storstad!!

Sitter i soffan i den klassiska ihopsjunken hösäck-ställningen. På golvet bredvid ligger yoga-mattorna. Alla gummiband är redo. Jag gör så innan jag äter lunch för att inte kunna skylla ifrån mig med “Meh. Jag orkar inte plocka fram allt!”. Det är ju sååååå jobbigt. Jag har till och med bytt om, men idag går det inte. Jag sov i sammanlagt 11 timmar och fick knuffa mig själv ur sängen. En promenad var inplanerad, men när jag bara somnade om ändrade jag till gummiband efter lunch. Det blir inte så. Inte idag. Föregående vecka sitter kvar i kroppen tillsammans med småförkylningen. Blä.

Jag har lyssnat på den senaste boken av Lars Kepler, “Spindeln”. Den nionde boken om Joona Linna och inläst av Jonas Malmsjö som är en av de absolut bästa. Jag är så kluven till de här böckerna. Författaren (egentligen ett äkta par) är väldigt skicklig med ett sällsynt bra språk. Dialogerna är oxå bra och är befriade från den föreläsnington som är alltför vanlig i den här sortens avancerade kriminalromaner. De 4 första böckerna var nyskapande och bra även om Joona Linna snabbt blev tröttsam med sitt behov av att alltid ha rätt. Saga Bauer har aldrig känts trovärdig med sitt osannolikt sagolika prinsessyttre, anställning inom SÄPO och fantastiska framgångar som boxare och hon var knappt 30 i början av serien. Böckerna 5 till och med 8 är jävligt våldsamma med ett frossande i blod, sex och detaljerade beskrivningar av slagsmål (förmodligen för att Joona har tränat krav maga och andra liknande kampsporter). “Vi har verkligen forskat om det här och då måste vi få ta med så mycket det bara går!” Trots allt detta kan jag inte låta bli att lyssna så snart en ny del släpps.

Den klassiska deckaren är på väg tillbaka. Deckare i stil med Agatha Christies böcker om miss Marple och Hercule Poirot. De kallas även mysdeckare eller pusseldeckare. En vanlig människa, lågmäld och smart, som lyssnar och iakttar, pratar med människorna runt omkring i stället för att hota och förhöra. Sedan löser hon eller han mysteriet. I de avancerade kriminalromanerna behöver författarna hela tiden överträffa varandra och därför blir skurkarna allt smartare och ligger hela tiden 2 steg före polisen eftersom de vet exakt hur polisen kommer att tänka och agera. En form av kriminellt schack-geni. Motiven är ibland så långsökta att författarna gått vilse i sin egen idé. Brotten och morden blir hela tiden grövre, på gränsen till smaklösa och upplösningarna våldsamma och löjligt actionproppade. Jag tror att anledningen till att mysdeckaren är på stark frammarsch är en motrörelse, en protest mot kriminalromanerna. Jag kan förstå det. Det är ett sundhetstecken att läsarna reagerar och ifrågasätter. Protesterar genom att rikta intresset åt ett annat håll. Av samma anledning kan vi ställa oss undrande och tveksamma till hur tusan det ser ut i huvet på Lars Kepler?! Skurkarna är sjuka i huvet, men det är Lars Kepler som har spånat fram dem.

Pär och jag var på Millesgården och såg utställningen “Glasstress”. Venetianskt glas från ön Murano strax utanför Venedig. Konstnärer från hela världen har arbetat tillsammans med Adriano Berengo i hans studio. Nu finns några av konstverken på Millesgården. Det var fritt fram att fota, men endast för privat bruk och det respekterar jag, så tyvärr kan jag inte lägga upp några bilder. Både Pär och jag gick runt och gapade, men jag gapade mer. Flera verk var helt tydligt av glas medan andra … jag kan inte begripa hur de har gjort! Vackert, fantasifullt, fnissigt, fult, färgstarkt eller av vitt, frostat glas. Ojojoj!

Skulpturträdgården är oxå imponerande och de fotona kan jag ha med. Carl Milles gillade pelare. HÖGA pelare. Vi kom till muséet 20 över 11 och strax efter 12 drällde det in besökare och då gick vi ut. Ljuvligt! Hög och klar luft. Enligt SMHI skulle det vara mulet. Ibland är det bra att de har fel.

Efteråt åt vi på Trattoria Dellasolia. Lunchmenyn var fattig på alternativ. Jag var inställd på fisk eller kyckling, men fick nöja mig med en liten gratinerad vegetarisk pasta som inte var värd pengarna. Pär åt lasagne gjord på högrev = fint kött, men det var inget han märkte av. Jag tycker att pasta är värdelös mat. Den mättar i en halv timme och när effekten av kolhydraterna försvinner blir jag hungrig igen och sur för att jag blev hungrig så snabbt. De har en vedeldad pizzaugn, så nu vet jag hur en sån ser ut.